Igår var jag något lamslagen av tanken på dessa oändliga dagar och veckor och månader av isolering och oändliga upprepningar av matlagning, diskmaskin, kvällspromenader och butikssmyg inklusive covidskam då man får en torrhostattack medan man väger sina paprikor och folk ser ut att överväga ringa polisen.
"När ska vi till landet?" undrade artonåringen igår eftermiddag. "Imorgon?"
"Onsdag kanske", sa jag underifrån filten där jag satt och håglöst surfade på min telefon efter att visserligen redan ha jogat och promenerat och stekt ugnspaprikor och gjort pappersarbete och bara halva dagen hade gått. "Om vi orkar. Jag klarar inte av att packa alla prylar. "
"Hur kunde söndag plötsligt flyttas till onsdag?"
"VILL du till landet?"
"Nej, nej. Men vi måste planera. Vi skulle beställa pizza innan vi far till landet. Så därför frågar jag."
Eventuellt kunde hans landeiver också ha att göra med Nintendo Switch-spelet han fått pengar till av sin gudfar-morbror, och lovat köpa och ladda ner först på landet för att inte kuivu ihjääääl, som vi brukade säga som tonåringar. Hursomhelt måste man ta vara på sådana ovanliga skov. Alltså beställde vi hem pizza från Pizza Hut och sen packade jag landegrejerna. Vilket inte annars är mycket om man bara ska sitta i trikåer och tröja och jobba och träffa ingen, någonsin, men om man vill skapa något under tiden också så betyder det för egen del två datorer, hörlurar och laddare och sladdar och kablar och en monitor, ritplatta, ljusplatta och kamera och utöver det all ätbar mat vi hade i kylskåpet.
Men här är vi nu och som vanligt känns allt annat som bagateller.
Och all tristess som jag ältar om är de facto lyxproblem i jämförelse med alla dem som inte har en stuga en timme från stan utan i stället en hord barn som ska undervisas och uppfostras under det att de sköter sitt jobb med höger hand på distans, ifall de ens har ett. (Om jag hade små barn hemma nu som borde skolas och paimentas och matas och nattas vid sidan om mitt vanliga jobb så skulle vi alla vara i större livsfara än om vi gick ut och skaffade oss viruset med flit.)
Så - allt är bra.
Dagens yoga med Adriene hade ironiskt nog temat I am in Control. (Naturligtvis med innebörden I control how I react to what I cannot control, men ändå).
Rätt så avlägsen känns krisen nu. Och slog mig att jag i början av året önskade att jag tittade mer på nyheter och följde mera med vad som händer ute i världen. Nu gör jag allt för att INTE läsa alla nya artiklar och rön utan hålla mig till en nyhetssändning per dag. Isn't it ironic?
