Som om ni inte får läsa tillräckligt om corona annars också, så lägger jag min privata rapport här.
Från och med måndag jobbar jag distans på obestämd tid. I och med att artonåringen hör till riskgruppen så länge han är konvalescent så håller jag mig troligen i någon form av halvkarantän under de kommande veckorna. Nå, dels påtvingad, då exempelvis Anna Puu-konserten jag skulle gå på ikväll inhiberades, men avbokade självmant nyss en lunch med väninnor under veckan. Bara för att vara på säkra sidan. Artonåringens Far har också besöksförbud då han i närfamiljen har en som nyss kom hem från Italien.
Tjugoåringen var fullständigt nere när jag senast pratade med honom. Fotbolls-EM är uppskjutet, högskoleprovet i Sverige inhiberat, hans ena arbetsplats (Arcada) stängt och den återstående, dagiset, hänger på en tråd och om inte annat så blir han garanterat sjuk där förr eller senare. ("Helst skulle man ta den där coronan ren nu, så sku det vara över sen.")
För en introvert är denna isolering knappast en så stor grej som för mången extrovert. Tänker att jag hinner yoga, läsa, rita, skriva, städa skåp, laga mat, dricka rödvin, möblera om, promenera, fara till landet; you name it. Men realiteten kan vara lite annorlunda och kanske jag klättrar på väggarna om några dagar eller försoffas totalt. Återstår att se.
Ut och köpa mat och tuppapper måste jag hursomhelt i någon veva, då the freakin hoarders har tömt hyllorna i butikerna.
Artonåringen repar sig med fart; igår och idag var vi ute på promenad och han får på sig strumpor och kläder själv och har trappat ner på opiaterna. Hans fellow students på Prakticum börjar distansstudera från och med imorgon, så nu är alla i samma båt.
Hursomhelst, tackar de högre makterna för att artonåringen blev opererad innan allt detta bröt ut; pheeew. För övrigt är det bara att gilla läget och hoppas på att karantäner och halvkarantäner bär frukt och vi kommer lindrigt undan.