måndag 24 maj 2021

Den nattliga studentskrivningen och huliganerna.

Det tråkigaste som finns är väl att lyssna på vad andra drömt. Men det här är min blogg så jag berättar ändå, haha. Du kan ju alltid sluta läsa här.

För ett par nätter sedan - precis efter mina truckövningar - drömde jag att jag fjärrstyrde en långtradare uppe på en bro. Sjäv stod jag långt nedanför och manövrerade med en fjärrkontroll tills långtradaren med god fart körde ut över räcket och landade någonstans långt ner där den exploderade.

(Jobbstressdrömmarna fortsätter alltså, men de innehåller inga Excel.)

Inatt drömde jag att jag skulle skriva studenten. Jag försökte gå på toaletten innan, men de båda jag hittade var fulla till brädden så det fick vara. Först skulle man leta rätt på sin egen skrivplats i en jättesal. Min var numrerad 119 visste jag, men kunde inte hitta den någonstans. Var tvungen att fråga en patrullerande studentskrivingsvakt som pekade på ett enormt träskåp där det faktiskt stod 119 på en liten plåtskylt uppe i hörnet. Jag öppnade skåpet och där vecklade ut sig ett enormt sekretärlikande skrivbord med hyllor och fack och mappar och pennor oh papperslappar.

"Där finns allt du behöver", sa vakten, "bara att sätta igång."

Jag hade visst fyra timmar på mig och skulle läsa en tjock mapp med verksamhets- och årsberättelser och räkenskaper för ett företag som jag inte minns vad det gjorde, men hade visst något att göra med fossila bränslen, och sedan skriva en summering av allt det jag läst. Blev något stressad och kallsvettig redan i det här skedet. Precis när jag skulle börja slog sig min ex-svåger ned vid bordet bredvid och började prata som en kvarn. (Inte helt oväntat, om än själva uppdykandet var en överraskning.) Jag försökte få tyst på honom, men då satte sig en av hans halvbekanta vid hörnet av mitt bord och började joppla och satte dessutom på en gammal kassettbandspelare med rappakalja. Jag försökte få tyst på allihopa och sprang även iväg och stängde av ytterligare en kassettbandspelare längre bort i salen. Försökte förgäves ta in informationen ur mappen samtidigt som det olidliga oväsendet fortsatte.

Till sist ryckte jag en patrullerande vakt i ärmen och sa med gråten i halsen att han måste göra sig av med de två huliganerna och stänga av oljudet; det hade redan gått fyrtiofem minuter och jag hade inte skrivit en endaste en rad och så här kunde det ju inte gå till under skrivningarna! Vakten ryckte på axlarna och sa att det är bara att stå ut och jobba på, inget han kan göra.

Vid det här laget vaknade jag lyckligtvis av ett evinnerligt fågelkvitter utanför mitt öppna fönster. Steg upp och skyndade mig iväg till utetuppen.