När insikten slog mig började jag längta helt vansinnigt mycket efter detta:
Att om morgnarna slippa lyssna på en väckarklocka som ringer i en halvtimme i ett sträck med signalen hos en skadad glassbil och väcker hela hemmet, huset och kvarteret men inte dess ägare.
Att komma från jobbet till ett väldoftande, städigt och tyst hem utan att bli kallad retard eller försöka ha diskussioner med någon som bara säger "mhm" eller "Vad fi---n, ut ur mitt rum!".
Att slippa laga mat, att äta vad jag vill, var jag vill och när jag vill.
Att slippa påminna om provläsning, läxor, läggdags.
Att tupplocket skulle vara nerfällt när jag kommer in i badrummet.
Att leva ens en vecka så som jag brukade leva varannan vecka innan jag vid årsskiftet (i en stund av tillfällig sinnesförvirring?) fick för mig att femtonåringens skolgång, framtid och liv hänger på mig, mig, mig och ingen annan.
Att slippa känna mig som en OTTO-automat som spottar ut pengar på löpande band medan hundar och pultsare pissar på mig.
Lade in en beställning hos sönernas far om en hel tonåringsledig vecka för första gången sedan årsskiftet. Fick grönt ljus.
"Vad ska du göra?" frågade en kollega.
DET känns ganska sekundärt, faktiskt.
(Börja med att städa, dock.)
PS Jag älskar mina barn. Men ändå.
PPS Berättade åt sjuttonåringen att femtonåringen också kommer till sin far nästa vecka. "Nej VADFAN, jag ORKAR INTE!" stönade han uppgivet.
"Hej hördu", sa jag. "Tänk på mej då?"
"Jo, jo, jag fattar."