Igår, på morsdag, väckte jag min femtonåring med morgonmål på sängen. Detta för att överhuvudtaget få honom att vakna i tid till tennistalkot.
"Kan jag få en kram på morsdagen?" tiggde jag senare.
"Nej."
"Hej på riktigt", sa jag. "Jag har faktiskt fött dej!"
"Nej."
"Hej på riktigt", sa jag. "Jag har faktiskt fött dej!"
"Eget fel", sa han och duckade.
Väl tillbaka i stan påminde jag sönerna om att de skulle till sin far på måndagen.
"Jag sticker ingenstans imorgon", meddelade sjuttonåringen.
"Nehe, och varför det?"
"För att jag ska vara här och göra min spanska presentation."
Jaha?
Min far (- som upplyste mig om att vattenfåglarna jag fotograferade igår är skrakar, inte gräsänder, som jag själv hade trott, genant.... -) tyckte att jag borde ha kört iväg sönerna med citatet: "Är ni här fortfarande, era jävla lorvar!" Men hur kör man iväg någon som man har fött? Eget fel. I stället dammsög jag argt och ställde dammsugaren utanför pojkarnas rum och gav dem i uppdrag att städa under kvällens lopp. Sedan gav jag mig av för att springa ett varv runt Brunnsparken och sprang på hemvägen via matbutiken och köpte en låda hönsben.
Min far (- som upplyste mig om att vattenfåglarna jag fotograferade igår är skrakar, inte gräsänder, som jag själv hade trott, genant.... -) tyckte att jag borde ha kört iväg sönerna med citatet: "Är ni här fortfarande, era jävla lorvar!" Men hur kör man iväg någon som man har fött? Eget fel. I stället dammsög jag argt och ställde dammsugaren utanför pojkarnas rum och gav dem i uppdrag att städa under kvällens lopp. Sedan gav jag mig av för att springa ett varv runt Brunnsparken och sprang på hemvägen via matbutiken och köpte en låda hönsben.
Nu står en parkourad femtonåring i duschen sedan närmare trettio minuter, ett matbord står belamrat med tallrikar och fat, på soffan ligger en hög nytvättat byke, en dammsugare står fortfarande utanför sönernas rum och en sjuttonåring skriver presentation om Ecuador.
Joder que pena. Nytt försök imorgon.
På vägen hem från jobbet stannade jag för rött ljus och passade på att läsa den finska översättningen av dikt av Edith Södergran som av en anledning som gick mig förbi hängde på en kvartersvägg i Sandviken. Såpass berörd blev jag - här i mitt eget, självbyggda och välbevakade lilla torn - att jag googlade fram den svenska ursprungsversionen.
Min framtid
Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.