Kampen kring femtonåringens skolgång fortsätter. Jag känner mig inte riktigt utrustad med de redskap och egenskaper som behövs i ett läge där min minsting plötsligt blivit en tvär tonåring som säkert har noll koll på vad som pågår i kropp och huvud och som samtidigt borde rycka upp sig ur sin prestationssvacka för att ha valmöjligheter efter nian.
Igår tummade jag för en artikel på Facebook som berättade om hur man ska handskas med tonåringar och hur viktigt det är att man inte själv beter sig som en pubertetsgalning. Jag hummade och nickade och höll med. Körde från jobbet genom snögloppet och via matbutiken bara för att komma hem och hitta femtonåringen framför datorn trots att han borde ha läst på prov. Snart stod jag där med matkassarna i näven och mössa på huvudet och skrek som en pubertetsgalning så att spottet yrde och svetten rann längs tinningarna.
Jepp, jepp.
Senare - när vi alla lugnat ner oss ett par hekto - försökte jag fråga femtonåringen om han eventuellt kunde tänka sig att använda ens en ynka timme av dygnet på skolarbete, om detta skulle föra honom mot olika valmöjligheter som i sin tur kan leda till arbete inom till exempel IT eller finans eller något annat han är intresserad av. (Dessa två är teman och områden han ständigt pratar om.)
Femtonåringen tog fram sin mobil och googlade "Finance or IT salary".
Jag skissade en bild för att illustrera vilken minimal insats detta är i relation till alla timmarna i dygnet. Och att denna enda timme kanske kan göra skillnaden mellan en lysande framtid och ett liv på gatan bland tomflaskor och flugor.
"Är det där du?" undrade han. Om figuren bland flaskorna.
Senare bläddrade jag igenom hans prov från den här terminen. På baksidan av fysikprovet hittade jag följande illustration:
Framgång eller inte, who cares <3.
Idag mindes jag att istället för att skrika och gnata förmedla det som är allra viktigast - för alla och envar av oss: att bli sedd, hörd och älskad, precis som den vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar