Me? I'm good.

När jag levt ett vanligt* liv i en månad, kan jag konstatera följande:

Dagarna känns fortfarande ofattbart långa och fulla av aktivitet. Där jag för några månader sedan knappt hann upp ur sängen och ut genom dörren under en och samma dag, hinner jag nu städa, arbeta, äta, betala räkningar, läsa läxor och gå på gymet och ändå öppna en bok i sängen på kvällen. Dagarna känns fullspäckade och meningsfulla. Samtidigt är det ju oundvikligt att vissa aktiviteter har lidit. Ni ser uppdateringstakten på min blogg. (Eller nej, det gör ni ju inte.) Kameran har jag inte hållit i på flera veckor. En ynka illustration har jag fått till under veckorna som gick och IKEA kassarna med rent byke sparkar jag omkring från rum till rum. Men ändå.

Mest påtaglig är känslan av harmoni och närvaro. Eller avsaknaden av krypande oro över framtiden och dåligt samvete över att inte vara till nytta någonstans. Det betyder att för första gången på månader och ytterligare månader har jag njutit av mina lediga stunder. Njutit av promenader, soffa, tv-serier, kramar, böcker, snöflingor, regn, kaffedoft, morgonens ljus. Allt detta är nu tillåtet, förstår ni. Jag har förtjänat allt detta fina som livet erbjuder hela tiden. Livet har en jämn puls, en rytm och rutin som är livsviktig för mig helt enkelt.

Så jo, allt är bra. Jag gastar visserligen på sönerna, frustar över borttappade saker, sliter mig motvilligt ur morgonnattens drömmar om albinoälgar, björnar och turkosblåa kanaler när väckarklockan ringer, klagar över klibbiga jugurttölkar, fräser åt nära och kära för att de lägger sig i och sliter mig i håret över obegripliga saker och blir gråtfärdig av att min tonåring tilltalar mej som vore jag en bananfluga med spetälska och bankar näven i bordet men jag dricker också glögg och bakar pepparkakor och går på a cappellakonsert och håller hand och badar bastu med damtidningar och radar ved på stugan och värmer fötterna vid brasan och går på scifi-bio med mina söner och lyssnar på musik i bilen när jag kör till jobbet och skriver in saker i kalendern och inser, för det mesta och trots krus på ytan, att allt är riktigt bra.

* med "vanligt" menar jag väl ett normativt liv, ni vet; med jobb och barn och karl och hela faderullan. Ingen Volvo och ingen hund men nog en Volkswagen och kennlar av dammhundar i hörnen, ha-ha.