Elelen.

Det är mörkt, det är ju det. 

Vi pysslade alla med vårt, i olika mörka hörn. Sextonåringen skrev finskareferat om en naturdokumentär och bad om hjälp, så han flyttade sig till vardagsrummet eftersom jag vägrade vistas i röran i hans rum. Medan han skrev satt jag och tecknade på mitt fiktiva barnboksuppdrag och svarade efter bästa förmåga på hans frågor. Böjningar av selviytymiskeinot, tuntokarvat, ravintoketjut, saalistajat. 

Försökte bland annat föreslå att han skulle skriva 'leopardi elelee Thaimaan viidakossa', men han var tveksam till att det finns ett sådant verb.  

Did you mean leelee, frågade Google.

(Killens finska är visserligen snart bättre än min, som kommer att deteriorera totalt om jag inte får ett jobb eller hittar någon annan form av regelbundet finskt umgänge. Måste läsa mer på finska. Och skriva. På svenska också, i och för sig.)

 Och jo, det är rörigt i "mitt" rum också.  Men inte på golvet ändå! Så väldigt, åtminstone.

Vi hann ha långa samtal under middagen, som trettonåringen för övrigt missade. Han dök liksom aldrig upp fastän både jag och sextonåringen flera gånger upplyste honom om att maten var klar. Jag orkade bara inte gnata. 

Han var påfallande överraskad när han till sist yrvaket klev in i köket och åt en mikrovärmd portion långt efter att vi andra ätit. Typ, va, åt ni redan?

I förmiddags sprang jag ett varv runt Brunnsparken. Det blåste så hårt att tårarna rann och det värkte i öronen fastän jag lånat trettonåringens mössa och inte en kotte stötte jag på. Utöver detta har jag inte satt min fot utanför dörren. Jösses, vilket liv. Vad ska det bli av mig?

"Kan ju inte pensionera mig vid fyrtiofyra!", sa jag åt sextonåringen.

Men visst är det skönt att orka hjälpa sina barn med läxorna, sitta och småprata och gapskratta vid middagsbordet och inte bara vara trött och arg och sliten hela tiden.