Gropen

Detta är INTE en inspirerande skrift, hoppa över om ni vill ha sol och sång och foxtrot.

 

Hamnade i en djup grop några dagar.

 

I gropen fanns bara dessa tankar:

 

Jag får aldrig mer ett jobb.

Hur ska jag kunna lista mina core competences åt konsulten, jag måste ju hitta på dem?

Alla illustratörerna på min kurs är bara så mycket bättre än jag.

Varför lämnar jag allt till sista sekunden?

Jag är världens fegaste, vågar inte göra något helt nytt och radikalt.

Jag är världens mest trångsynta, kan inte tänka utanför boxen.

Jag är oförmögen att lära mig något nytt eller fokusera på saker en längre tid.

Alla andra har någon de vill lägga sig bredvid på kvällen.

Alla andra har någon de vill vakna upp bredvid om morgnarna.

Jag kommer aldrig mera att hitta någon.

Jag är ensammast i världen.

Jag är en usel mamma och stöder inte mina barn tillräckligt i deras skolgång.

En bra mamma skulle orka vara med sina barn 24/7.

Jag är 43 men min kropp känns som 143.

 

Ja, ni fattar?

 

(Och nej, detta betyder inte att jag skulle vara otacksam över mitt hem, min familj, min stuga, min kamera, mina pennor, höstbelysningen, dagget i gräset, havet, bastubadet, mina böcker eller mina joggingskor. Är mycket tacksam. Men just den här helgen var det svårt.)

Veckans tema: Focus on the good tings.