Glassdags

Förflyttningen från slow life till speed life var markant. Förra veckan satt jag i telefonmöten från morgon till kväll och bearbetade däremellan Excelfiler av olika slag.  Lunch intogs nästan på stående fot och däremellan hällde jag i mig smoothies eller tuggade russin och annat mellanmål med möteskameran och mikrofonen avstängd. På tisdag sprang jag till frissan klockan 18 rakt från ett möte, bara för att inse att hon och jag missförstått varandra i ett textmeddelande och min tid var på onsdag. 

Onsdag morgon släppte jag in min städare Sergej och körde till kontoret för att sätta mig ensam i ett bokat ett mötesrum inför förmiddagens möten. Vilken hemvan känsla att köra till kontoret, nästan som vanligt! Bortsett då från att jag inte längre har ett rum eller en plats, utan kommer i det nya normala att jobba mestadels distans och vid tillfälliga besök på kontoret får jag boka ett rum eller en sittplats. Detta i alla fall i nuläget; framtiden vet väl ingen mycket om.

Efter mina möten satte jag mig i bilen för att hinna hem och ta emot min nya säng från Unikulma mellan ett och fem. Jag satt i Sörnäs trafikljus 12.50 när de ringde och sa att de var utanför min dörr. Släppte in dem när jag kom fram och på nolltid hade de fått ut min gamla säng och in min nya. Lite tveksam till om den är värd sitt (skyhöga) pris, men med tanke på att min sömnkvalitet efter anskaffningen legat på 96-98% så måste jag väl tro att den duger. 

Weekenden har gått till återhämtning efter intensiv arbetsvecka. Lördag tog jag mig in till stan för att köpa kosmetik och böcker. Har laddat appen Goodreads (finns också på nätet https://www.goodreads.com/) där jag lägger in böcker som jag vill läsa och såklart också vilka jag läst. Lade som mål att läsa femtio böcker under 2020 - vilket ju inte ens är en bok i veckan men nog så utmanande - och är nu uppe i 16. Igår plockade jag med mig Ångestgudinnan av Sofia Torvalds (den här jag nästan läst ut och den gav mig nästan lite ångest som råga på hormonångesten jag redan drabbats av, men det var ju bara att vänta) och Perintötekijät av Vigdis Hjort. Lite synd att den senare blev på finska; originalet är på norska och jag skulle ju gärna läsa skandinaviska böcker på svenska, men den fanns inte att få.

Idag cyklade jag knappa tjugo kilometer, hälften av dessa tillsammans med en bekant. Längs Norra kajen till Arabiastranden och Gammelstaden - fina trakter! - och hem via Vallgård och Tölö. Där solen sken var det varmt och jag råkade bara ut för en mindre regnskur på hemvägen. Härligt att cykla! Sedan dagens yogasession och avrundade dagen med en promenad till stranden med artonåringen där vi fick oss årets första kioskglass.

För övrigt har jag totalt tappat lusten att tillreda mat, så i fredags när artonåringen fick bestämma så beställde vi hem pizza, och igår när det var min tur blev det sushi. Inte så dumt med hemleverans av mat. Idag kände jag mig tvungen att "tillreda" något. Det blev färdigköpta fiskfärsbiffar med potatismos, och detta kommer aldrig att upprepas. 

Tjugoåringen å sin sida gladdes igår åt att han fått lön från ett av tidiga vårens jobb, att hans futsalsäsong snart börjar och att det börjat dyka upp endel arbetsturer på diverse dagisar och att han är behörig att söka till de olika studielinjer han sökt till på andra sidan Bottenviken. 

Lite ljus i olika tunnlar med andra ord.

In The Office eller Be Careful What You Wish For

Trots att permitteringar berör var och varannan i dagens läge så måste det medges att jag inte hade helt lätt med att ta in nyheten om att jag ska sitta vid sidan om allt i två månader. På torsdag morgon gick jag in på jobbmejlen för att avboka möten som jag glömt och ögnade samtidigt igenom allt det där som händer som jag inte får vara med om. 

Bedrövad gick jag ut i skogen och fortsatte med alla de projekt jag listat upp i mitt lilla huvud för att få tiden att gå. När jag stod och hällde olja i min nya akkumotorsåg ringde plötsligt min chef. Min första tanke var att hur har de mage att ringa och be om råd när de just har sparkat ut mig! men lyfte ändå luren och det visade sig att hen ringde för att be mig tillbaka på jobb. 

"Grattis!" sa de som känner  mig. 

"Törkeetä; ethän mene!" sa de som kanske inte känner mig fullt så bra.

Så idag har jag då suttit i min cityhomeoffice i möten från morgon till kväll och är plötsligt med på så mycket och har pratat med så många och med så få pauser att jag är helt slut efter en enda dag. 

"Påminn mej sedan, när jag sitter med jobb upp till halsen och börjar klaga", sa jag åt dem som känner mig, "att den lyckligaste dagen under koronatiden var dagen då jag blev kallad tillbaka på jobb."

Så det ska jag kanske spara som min screensaver. (Som jag aldrig kommer att se, för den kommer aldrig att aktiveras på basen av dagens arbetstakt.... Men ändå.)

***

För övrigt använde jag de sista dagarna av min från-två-månader-till-en-vecka-krympta-semester till att spela en asdålig golfrunda med Mor, fälla småträd med min nya akkumotorsåg och såga dem till miniklabbar med hjälp av sågbock hoprafsad av gamla stolar, ringa hälften av de samtal jag planerat för permitteringen, bygga en bastupall till min lilla bastu för att också de bastugäster som inte idkar yoga ska komma upp på laven, olja några terasser, äta lövbiff med rödvin samt se den svenska ungdomsserien Eagles på Arenan. 

***

Det är aldrig lätt att åka hem från landet, i synnerhet när solen skiner som igår kväll. Men idag har det SNÖAT (!) så kunde väl inte ha fått en bättre dag att återvända till jobbet. Jag beställde dessutom hem sushi till middag. Vilken lyx! Och här finns tvätt- och diskmaskin. 

Är helt överväldigad av min anpassningsförmåga. 

Drömde om att jag simmade med älgar. Vad månne Freud skulle säga om det?

Out of Office eller Pensionärslivet

Första permitteringsdagen. Nå, i praktiken är jag på semester i tre veckor och därefter permitterad i fem veckor, men goes without saying att semestern inte är självvald i ett läge där man inte kan resa, gå på krog eller umgås. 

Faktum är att jag under min sommarsemester högst antagligt suttit på stugan och pyniat precis som nu -  återvände hit för en dryg vecka sen, vill jag minnas, utan artonåringen denna gång -  men med en valmöjlighet och vid valfri tidpunkt, vilka man hittills tagit för givna. 

Dethär vardagslivet på landet för med sig det tveksamt goda att man plötsligt ser allt slitage och alla skavanker och brister och därför äntligen tvingas åtgärda dem. Har därför målat ett par bord, pika-slipat en arbetsbänk och oljat den med föga lyckat resultat, putsat luftvärmepumpen, skruvat handtag på en byrå, städat skåp och lådor samt skurat golv med föga lyckat resultat. Utemålfärger och terrassolja väntar på ännu lite varmare väder. 

På dagens agenda står bland annat att göra anmälan till TE-centralen. Detta medan förmiddagens mulväder pågår, för nör solen tittar fram tror jag inte jag hålls framflör datorn. 

För övrigt känns detta lite som pensionärsliv kan jag tro. Igår städförmiddag, en runda golf med Mor samt bykdag. Det blev så mycket på en dag att jag kom ihåg att hänga byket på tork först när jag snubblade på det klockan elva på kvällen. 

Koronan eller något annat har fått mig att läsa mest olika överlevnadshistorier. Den senaste veckan har det blivit "Toinen Silmä kiinni" om att bearbeta trauma från barndomen, "Jalat Ilmassa" om sviterna efter år av mobbning samt "Mercedes Bentso" om att hamna i  en knark- och våldsspiral och ta sig upp därifrån. Nästa i kön är Viimeinen Tyttö om Nadia Murad som hölls fången hos ISIS. Efter detta kanske jag hittar på något lättsammare. (Troligen inte.)

I övrigt består livet av bastubad, morgondopp, yoga, diverse gårdsarbete samt fågelskådning. Vid stranden har jag åtminstone ett stort gäng svanar, en häger, kanadagäss, måsar, änder och då och då även ett par tranor. 

Domen och paradoxen

Domen: Permitterad från 4 maj till sista juni (förutsatt att jag inte blir kallad tillbaka innan dess, vilket är högst osannolikt.)

Paradoxen: Ju mer tid man har, dess mindre får man gjort. Inte en bild har jag ritat, knappt en text har jag skrivit fast distansarbetet och den märkbart minskade arbetsmängden har lett till massvis mer fritid redan nu innan permitteringen. 

En orsak till oföretagsamheten kan ju ha varit den överhängande osäkerheten visavi både permitteringar och hela undantagstillståndet som sådant. Få se hur det går med företagsamheten och kreativiteten nu när det blev fastslaget att jag har två hela månader enbart tid. (I wouldn't hold my breath.)

Något har jag i alla fall fått gjort under den här underliga tiden. 

1. Läst boken om Jonas Gardell och hans mamma, boken om tatueraren i Auschwitz och snart även uppföljaren om Cilka. Den första av dessa tre blev bättre mot slutet - eller kanske jag bara vande mig? - och de två senare är fascinerande berättelser men tyvärr väldigt dåligt skrivna. Tror till exempel inte författaren hört om begreppet gestaltning (= show, don't tell, dvs "hennes läppar var blå och hon skakade som ett asplöv" gestaltar "hon frös fruktansvärt", och då använder sig Heather Morris sig huvudsakligen av det senare, vilket gör storyn ganska platt och färglös.  Men det kan bero på att hon väl före romanerna snarast skrivit filmmanus, vilket säkert är en helt annan teknik än romanförfattande, då gestaltingen görs av skådelspelarna och regissören, kan jag tänka).

Hursomhelt, härligt att komma in i läs-flow och använda kvällen till läsning i stället för huvudlöst surfande eller frossande i sjuhundra motstridiga koronanyheter.

2. Återvänt från landet till stan. Detta skedde faktiskt redan för över en vecka sedan på påskmåndagen. Artonåringen påbörjade förra tisdagen sin praktik, vilken inte är riktig arbetspraktik för sådan fanns inte att finna, men som kompensation deltar han i ett projekt för skolan. Han ska tydligen skapa en virtuell tredimensionell karta över Prakticum för nya elever. Detta sker till 90% på distans, vilket oroade mig en del, men helt i onödan. Visserligen har han sovit halva dagen och spelat halva natten, men också använt halva dagen till att programmera, forografera och bekanta sig med appen och programmen genom att göra kartor över vårt hem. Denna vecka börjar projektet på riktigt. 

3. Dragit en lättnades suck över ovan beskrivna plötsliga initiativförmåga hos artonåringen. Även över det att han efter två månader under samma tak nu flyttade till sin Far på obestämd tid. Jag kommer antagligen att sakna honom redan imorgon - (nåja, i övermorgon) - men säkert bra för oss båda. 

4. Cyklat! Vilken lycka! (Kan hända att detta föregicks av en incident där däcken tömdes på luft i stället för fylldes och undertecknad satt sig på tamburmattan och grät för att dagen varit full av mindre upplyftande händelser och jag mitt uppe i hormonell obalans och under ständigt permitteringshot upplevde att jag var ändan på en nedåtgående spiral och det var så synd om mig och fanns ingen som brydde sig. Och att jag dagen efter detta ledde min cykel till Fillarikellari precis som förra året och sa tämä on tosi noloa och fick dem att fylla mina däck på nolltid. Men detta är inte relevant.)

5. Jogat varje dag. Finns liksom ingen ursäkt. Man hittar alltid 20-40 minuter i vardagen, i synnerhet om man jobbar hemifrån och inte har fullt upp. Okej, någon enstaka dag har blivit emellan när jag spelade golf, men i princip har jag jogat alla dagar sedan januari. Och det känns, i kropp och huvud! (Utom på måndag då, jfr cykelpumpsepisoden.)

6. Köpt nya kökshanddukar i stället för dem som tjugoåringen meddelat att han och hans vänner använt till att torka upp rödvin med på landet. 

7. Beställt en ny säng. Varje gång jag återvänt från landet till stan har det känts som att lägga sig på en fängelsebrits och jag vaknar var och varannan natt av att armarna domnat från armbågarna neråt. Klev in i Unikulma idag 18.45 och när jag betalade (minus permitterings-, singel- och koronarabatt) klockan sju då butiken stängde sa försäljaren att "oli kyllä nopeimpia ikinä tekemiäni kauppoja". Trodde han ja; jag har ju funderat på en ny säng i flera år. Men jo, besluten jag fattar brukar tyvärr (?) vara av den här kalibern. Först en evighet av enten tenten, ältan tältan och sen nä satan, nu tar jag bara någå!

Återkommer, men när, det kan man inte veta.

The Easy Life

Jag har tappat räkningen, är det tredje veckan vi är här?

Någon lördag åkte vi in till Borgå Jysk och köpte en ny stol och nytt bord åt artonåringen för hans "studier" (= läs spelande). Där sitter han mest hela eftermiddagen och kvällen och gastar åt sina medspelare i Skype-lurarana efter att han kravlat sig upp vid lunchdags. (Förutom de sällsynta stunder då han är ute på sin dagliga promenad eller försenar sig från diverse onlinetimmar och -prov eller använder fyra minuter till att slänga i sig mat som jag har tillrett med stor kärlek.) 

Ni kan kanske läsa mellan raderna att min medkänsla ganska snart efter hans tillfrisknande övergick i en gryende irritation över utebliven initiativförmåga och oförmåga att strukturera dagen. Själv är han av annan åsikt och häromdagen stod jag igen i dörröppningen till hans rum och skrek som en hyena. Han bara skakade på huvudet och undrade om jag är bipolär.

Till bipolariteten bidrar en smärre stress över läget på jobbet. Utan att gå in på detaljer kan jag berätta att cyberattacken i kombination med coronakrisen hade en ganska fatal inverkan på funktionerna och att arbeta i sviterna av detta har inte varit någon njutning. Utöver detta har vi då samarbetsförhandlinhar på g. Inväntar beslut om min egen permittering och borde få detta inom två veckor. Är inte en vän av mellanlägen. Anpassar mig nog till det mesta, men att bara vänta och inte kunna påverka, not my thing. Återigen en lektion i medveten närvaro. "Oooo-mmmmmm, everything is as it should be".

Men bortser man från allt detta är ju livet i sin enkelhet rätt så härligt. Att stiga upp med natur i alla riktningar och äta morgonmål och vara färdigt på jobb. (Så länge man har ett.) Att inte behöva mejka sig eller föna håret. Att varva mellan två par trikåer, två par långärmade t-skjortor och en huppare. Att dagen består av simpla rutiner med yoga, måltider, disk och bastu. Mellan varven en runda golf (om det inte blåser för mycket, vilket det gör mest hela tiden.)

Igår var det ovanligt nog lä på min farstuveranda och i och med påskledigheten behövde jag inte sitta inne och stirra håglöst på min datorskärm, så jag satt ute och läste i över en timme. (Om Jonas Gardells mamma, lite utdraget och inte alls så bra som jag hoppats, men plöjer mig igenom den och hans i humor rätt dåligt höljda självupptagenhet). Resten av dagen var det yoga, fönstertvätt, krattning och påskpyssel påföljt av bastubad och en sen middag. 

Hur man någonsin i ett framtida liv igen ska klara av att stiga upp före sju, klä sig representabelt eller börja använda behå är för mig ett mysterium. Ser dock inte ut som om jag behöver ta ställning till detta på några månader, så vi fortsätter vår bipolära lunk tillsvidare.

Typ aldrig.

"När kommer ni rikit hem därifrån?" undrade tjugoåringen.

"Typ aldrig", svarade jag, "hurså?"

"Nå du sa att ni e där i början av veckan."

"Planerna ändrades."

"Märkte de."

På tisdag var jag av och an på jobbet för uppdatering av virusskydd: det finns andra virus därute än Covid_19 och ett av dem drabbade nätverket på jobbet; the rest is history. I samma veva plockade jag med mig artonåringens speldator till landet. 

Så nu har vi faktiskt ingen orsak att komma hem härifrån. Här kan man röra sig fritt, bada bastu, spela golf (tillsvidare åtminstone, vem vet hur reglerna uppdateras) och sova som en stock och vakna med naturen runtomkring, vilket räcker för att man ska uppnå sinnesfrid i dessa hotfulla tider. Pyssel och fix finns vid behov mer än man hinner med. Sådan lyx att se naturen vakna och för en gångs skull få njuta av sin stuga också efter att man städat, krattat, tvättat fönster och you name it, när jag i vanliga fall måste skynda hem till stan när allt detta gjorts. 

Saker man kan fundera på om man hinner och vill (inte i prioritetsordning):

• Hur lång blir permitteringen? Samarbetsförhandlingarna börjar imorgon och max-tiden är tre månader.
• Kan artonåringen få en praktikplats från mitten av april? Är det fiffigt i så fall? Om inte, blir han färdig och i så fall hur och när?
• Kan man gå till frissan fortfarande? Om inte, är det tryggare i maj? Eller ännu värre? Hur långt är mitt hår i juni eller juli?
• Kan man fortsätta träffa folk utomhus på lämpligt avstånd? Eller inte?
• Har jag ett jobb att gå tillbaka till efter krisen? Om inte, vad gör jag då?
• Kan jag träffa min äldre son som jobbat på dagis tills jobbet tog slut och hängt med sina kompisar hela tiden? Eller ska vi vänta till maj? Eller juli? Eller tills vi alla insjuknat?
• Hur länge orkar man dansa ensam i sitt eget vardagsrum?

Artonåringen  har tillfrisknat tillräckligt för att bli sitt forna jag som hellre spelar än lagar middag med mig. Har trots detta försökt involvera honom ( - "FATTAR DU ATT DET HÄR INTE ÄR ETT HOTELL!" -) och igår choppade han faktiskt grönsaker till hönsgrytan och idag fick jag honom att diska.

"Hur går det?" frågade jag.
"Bra, men om du fotar mig nu så går ett glas sönder."

(I krig, kärlek och koronakarantän är dock allt tillåtet.)

Isn't it ironic?

Igår var jag något lamslagen av tanken på dessa oändliga dagar och veckor och månader av isolering och oändliga upprepningar av matlagning, diskmaskin, kvällspromenader och butikssmyg inklusive covidskam då man får en torrhostattack medan man väger sina paprikor och folk ser ut att överväga ringa polisen. 

"När ska vi till landet?" undrade artonåringen igår eftermiddag. "Imorgon?"

"Onsdag kanske", sa jag underifrån filten där jag satt och håglöst surfade på min telefon efter att visserligen redan ha jogat och promenerat och stekt ugnspaprikor och gjort pappersarbete och bara halva dagen hade gått. "Om vi orkar. Jag klarar inte av att packa alla prylar. "

"Hur kunde söndag plötsligt flyttas till onsdag?" 

"VILL du till landet?"

"Nej, nej. Men vi måste planera. Vi skulle beställa pizza innan vi far till landet. Så därför frågar jag."

Eventuellt kunde hans landeiver också ha att göra med Nintendo Switch-spelet han fått pengar till av sin gudfar-morbror, och lovat köpa och ladda ner först på landet för att inte kuivu ihjääääl, som vi brukade säga som tonåringar. Hursomhelt måste man ta vara på sådana ovanliga skov. Alltså beställde vi hem pizza från Pizza Hut och sen packade jag landegrejerna. Vilket inte annars är mycket om man bara ska sitta i trikåer och tröja och jobba och träffa ingen, någonsin, men om man vill skapa något under tiden också så betyder det för egen del två datorer, hörlurar och laddare och sladdar och kablar och en monitor, ritplatta, ljusplatta och kamera och utöver det all ätbar mat vi hade i kylskåpet. 

Men här är vi nu och som vanligt känns allt annat som bagateller. 

Och all tristess som jag ältar om är de facto lyxproblem i jämförelse med alla dem som inte har en stuga en timme från stan utan i stället en hord barn som ska undervisas och uppfostras under det att de sköter sitt jobb med höger hand på distans, ifall de ens har ett. (Om jag hade små barn hemma nu som borde skolas och paimentas och matas och nattas vid sidan om mitt vanliga jobb så skulle vi alla vara i större livsfara än om vi gick ut och skaffade oss viruset med flit.)

Så - allt är bra.

Dagens yoga med Adriene hade ironiskt nog temat I am in Control. (Naturligtvis med innebörden I control how I react to what I cannot control, men ändå). 

Rätt så avlägsen känns krisen nu. Och slog mig att jag i början av året önskade att jag tittade mer på nyheter och följde mera med vad som händer ute i världen. Nu gör jag allt för att INTE läsa alla nya artiklar och rön utan hålla mig till en nyhetssändning per dag. Isn't it ironic?

Att hamstra Eket.

När det krisar så brukar det hjälpa mej att göra något som jag känner att jag har kontroll över och att ha något att sysselsätta mig med. (Om nu detta hade undgått någon.) Med andra ord klickade jag igår hem ett lass EKET hyllor och en Långfjäll stol. Vips sa det och de var här klockan tre i eftermiddag med leverans till dörren. Kånkade dem tre trappor upp i tre varv och fick därmed dagens motion (utöver min daily yoga, som idag var tjugonde dagen av Adrienes Yoga Camp).

Skulle inte anledningen till det här distansarbetet vara så hemsk och absurd så skulle jag säga att den här rytmen och den här sortens jobbande passar mig utmärkt. Vad sysselsättningen och jobbet anbelangar så har det inte funnits en lugn stund ännu den här veckan. Men om och när våra fabriker i Europa börjar stänga så kan det nog bli att rulla tummarna en tid.

Estetik vs ergonomi

Har ju jobbat distans rätt mycket förut också, men när jag nu förbereder mig på veckor av detta så förhåller jag mig lite annorlunda.

Borde eventuellt ha plockat med mig en monitor och en keyboard från jobbet? Detta med att knappra på laptopen och titta på en teveskärm är kanske inte helt idealiskt i flera veckor. Ej heller att sitta på en Boknässtol som är nog så fin men minst fem centimeter för låg och stenhård dessutom. Artonåringen har i flera år sagt att jag behöver en riktig arbetsstol, men nu går ju då estetiken före ergonomin.

Eller har gjort det, tillsvidare. Nu är frågan - en hur bra stol får man på nätet utan att provsitta och hur snabbt? Återstår att se. Lösningen idag var att efter lunchen sitta på vardagsrumsbordet som pall och med en värmd vetekudde på axlarna. Värre kan det kanske inte bli av att jag klickar hem till exempel IKEAs Långfjäll.

Positiva sidoeffekter av artonåringens sjukledighet och min halvkrantän är att vi spenderat mera tid tillsammans än på flera år, och haft det riktigt trevligt till och med. Idag gjorde vi middag tillsammans - ugnskorv och potatismos; man tager vad man hittar i butiken helt enkelt och promenerade sedan ett varv i kvarteren.

Dagens nya kraftåtgärder mot koronan: skolorna stänger och därmed studerar artonåringen och hans gelikar i yrkesskolorna på distans åtminstone till mitten av april. Då borde han påbörja sin sista praktikperiod. Få se hur det går med den saken då han inte ännu har en plats och ingen heller vet hur arbetsläget ser ut om en månad. Mina föräldrar och andra äldre medborgare ska hålla sig i karantän under den kommande månaden. Mor med man hann precis rädda sig hem från Madeira innan de blev inlåsta på hotellet och flyttar sig väl i karantän till landet. Flygen ställs in, gränserna spärras av, teatrar, bibliotek och museer stängs. 

Sorgligt var det att promenera omkring på stan och se alla tomma restauranger, caféer och butiker. Att bekymra sig över hur man ska klara av flera veckor av isolering är småaktigt med tanke på hur många där ute vars liv och leverne verkligen hänger på en tråd nu.

Har fortfarande inte hittat tuppapper i närbutikerna. Måste kanske göra en stöt på morgonkvisten?

Corona upp i halsen

Som om ni inte får läsa tillräckligt om corona annars också, så lägger jag min privata rapport här.

Från och med måndag jobbar jag distans på obestämd tid. I och med att artonåringen hör till riskgruppen så länge han är konvalescent så håller jag mig troligen i någon form av halvkarantän under de kommande veckorna. Nå, dels påtvingad, då exempelvis Anna Puu-konserten jag skulle gå på ikväll inhiberades, men avbokade självmant nyss en lunch med väninnor under veckan. Bara för att vara på säkra sidan. Artonåringens Far har också besöksförbud då han i närfamiljen har en som nyss kom hem från Italien. 

Tjugoåringen var fullständigt nere när jag senast pratade med honom. Fotbolls-EM är uppskjutet, högskoleprovet i Sverige inhiberat, hans ena arbetsplats (Arcada) stängt och den återstående, dagiset, hänger på en tråd och om inte annat så blir han garanterat sjuk där förr eller senare. ("Helst skulle man ta den där coronan ren nu, så sku det vara över sen.")

För en introvert är denna isolering knappast en så stor grej som för mången extrovert. Tänker att jag hinner yoga, läsa, rita, skriva, städa skåp, laga mat, dricka rödvin, möblera om, promenera, fara till landet; you name it. Men realiteten kan vara lite annorlunda och kanske jag klättrar på väggarna om några dagar eller försoffas totalt. Återstår att se.

Ut och köpa mat och tuppapper måste jag hursomhelt i någon veva, då the freakin hoarders har tömt hyllorna i butikerna. 

Artonåringen repar sig med fart; igår och idag var vi ute på promenad och han får på sig strumpor och kläder själv och har trappat ner på opiaterna. Hans fellow students på Prakticum börjar distansstudera från och med imorgon, så nu är alla i samma båt.

Hursomhelst, tackar de högre makterna för att artonåringen blev opererad innan allt detta bröt ut; pheeew. För övrigt är det bara att gilla läget och hoppas på att karantäner och halvkarantäner bär frukt och vi kommer lindrigt undan.

Back in the game.

När artonåringen och jag vistas hemma en hel weekend utan att äta ute eller beställa hem mat så går vår diskmaskin minst en gång i dygnet. Hur kan sexpersoners hushåll alls fungera!?

För övrigt tycks jag ha oroat mig för artonåringen helt i onödan när jag lämnade honom hemma imorse för att gå på jobb. Han tycks repa sig med en afare*. 

* AFS, Armoton Fittig Speed. (Ur min tonårsvokabulär.)

Back on track.

Rekordlång bloggpaus igen; tankarna varit på lite andra håll. Nu kan man pusta ut igen.

Artonåringen checkades på måndagen planenligt in på Nya Barnsjukhuset för ryggoperation med syfte att räta ut skolioskröken i övre delen av ryggen med hjälp av titanskruvar. Trots att han är "vuxen" blev operationen på Barnsjukhuset på grund av sin natur; den görs inte annanstans. Att den gjordes först i den här åldern beror på att man måste vänta tills han vuxit färdigt på längden först, vilket han väl hade med sina ca 180-181 cm.

Jag fick vara med när han tapper sövdes ner vid halv ettiden bland ett jättegäng sköterskor och två kirurger och anestesiläkare och apparater. Inte någon höjdare precis. Tre och en halv timme senare ringde kirurgen och berättade att allt gått bra och ytterligare två och en halv pinlånga timmar senare fick jag träffa min yrvakna son i uppvakningen. Närmare åtta på kvällen fick han flytta upp till avdelningen Rymden där han till en början fick ett eget rum. På förhand hade vi tillfrågats om jag ville stanna kvar övernatten, men innan operationen tyckte vi att båda att njaaaah, han klarar sig. Vilket han säkert hade gjort, men mammagenen hindrade mig att lämna honom ensam där med värkmedicinpumpen och påsarna och alla attiraljer. Så jag åkte hem efter lite pinaler och åt en soppa och så körde jag tillbaka och "sov" på en soffa i hans rum den första natten. Ingendera av oss sov säkert särskilt mycket då det var ett hiskeligt rännande hela natten med sköterskor som vände på honom och tömde påsar och reglerade pipande manicker. Men skönt i alla fall att inte behöva lämna honom.

Redan följande dag tvingades han upp och stå och gå några meter, av vilket hans far skickade mig en video då jag själv satt på jobbet helt vimmelkantig. Bortsett från illamående av alla mediciner till och från så repade han sig förvånansvärt snabbt och på torsdag promenerade han omkring i korridorerna med sin bror som kom på besök.

Och igår fredag skickade de hem honom med en bårtaxi för att han inte skulle behöva veckla sig in och ut ur bilen, men att promenera tre trappor upp var inget problem.

Såå skönt att ha honom hemma igen! Nu ska han repa sig hemma resten av månaden, vilket han tillsvidare gör med Burana, Panadol, Tramal och Silicon Valley på HBO och mellan varven promenerar han omkring runt köksön och vänjer sig vid sin nya rakryggade längd. (Han, som var kortast på klassen ännu på nian.)

När jag nobbade Dennis.

Den oskyldiga halsflussen höll i sig i en hel vecka och jag var hör och häpna sjukskriven i fyra dagar förra veckan. När rösten började komma tillbaka fick jag i stället huvudet fullt av gudvetvad och dessutom hosta och ögoninflammation och fan och hans mormor. Ingen feber men helt däckad. Var redan i färd med att avboka min Stockholmskryssning förra weekenden, men det var såklart försent och efter att jag tagit en Duact torsdag kväll blev min mådd så pass mycket mer uthärdlig att jag åkte iväg som planerat. 

Hade sällskap av två väninnor på ditvägen så vi slängde i oss en massa skumppa och rödvin och jag tappade rösten igen innan klockan nio. I säng vid tvåtiden. På lördagen övergav jag vännerna som skulle vända tillbaka samma dag och checkade i mig på Scandic Haymarket, väldigt gemytligt och trendigt. Särskilt mycket hann eller orkade jag inte med - lite shopping, promenader, caféer och bokhandlar. Till kvällen bokade jag en trevlig italiensk restaurang där jag aldrig behövde öppna min medhavda bok, för det gamla svenska paret vid bordet bredvid konverserade med mig hela middagen om sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn och om maten och kvarteren och ditt och datt. Angenämt, och sånt som  bara händer då man reser ensam.

Lördag kväll fattade jag också beslutet att jag inte ville resa hem ensam sjövägen med stormen Dennis. Bokade alltså hux flux Norwegian som kostade nittio euro, dvs samma eller mindre än vad jag hade gjort av på mat och dryck på hemresan. (Den maten hade knappast hållits på tallriken eller i magen heller för den delen). Flygresan hem gick i ett huj med Dennismedvind och tjugoåringen mötte mig på flygfältet. Jag var ganska nöjd över beslutet då jag natten mot måndagen sov nio timmar i ett sträck i min egen säng.

Hela denna vecka fortfarande helt utmattad och har somnat på soffan efter jobbet vilket så gott som aldrig händer. Återupptagit dagliga yogan sen förra söndagen men tjugo minuter känns som sextio. Utgår från att jag är back on track efter weekenden.

Under tiden klarade artonåringen sitt körprov. Köra vill han ju trots detta inte men en liten tur tvingade jag honom på i alla fall. Tjugoåringen har plötsligt fått keikkajobb turvis på dagis och turvis som Infoassistent på Arcada. 

"Allt ordnar sej som du ser", chattade han, "fast du tycker att jag bara drischar hela tiden."

"Jo det verkar så", sa jag, "men studieplats får du ju nog inte utan att göra något så DET får jag fortsättningvis joma om 😂."

"Vänta bara", svarade han, "snart ringer de antagligen från Harvard."

Den plikttrogna arbetstagaren....

... blir sjuk till weekenden såklart. Hade planerat en oplanerad helg med motion och utevistelse, men därav blev intet. Började få halsont och torrhosta någon gång i mitten av veckan och på torsdag började rösten lida. Var trots detta på inplanerat teaterbesök och tapas på torsdag kväll. Hostade mest hela natten därefter och var ganska glad att jag hade bokat distansdag till fredag. Vaknade upp mer eller mindre utan röst. Lyckades på någon vänster genomföra en telefonkonferens med fransoserna på förmiddagen genom att muta mikrofonen för att skallhosta mellan mina knappt hörbara repliker.

Besökte Terveystalo igår på eftermiddagen för att få någon hostmedicin så jag kan sova på nätterna. Det fick jag - den hjälper föga - och en diagnos på laryngit (kurkunpääntulehdus) och uppmaning att vara tyst. Så det har jag varit; läst i Eira Mollbergs Villahousuhäpeä och tittat på några avsnitt av Ferrante-serien på Arenan. Prövat rösten mellan varven för att konstatera att den fortfarande lyser med sin frånvaro.

Imorse vaknade jag lite efter sju och hade fått meddelande av artonåringen som varit på Lan-party på Prakticum övernatten och ville bli avhämtad med sitt pick och pack. Eftersom Far hans skött ditkuskandet och jag ändå var vaken så drog jag på mej några plagg och åkte iväg. Kom dock inte långt, för någon hade igen parkerat framför porten. Fick delegera avhämtningen och lägga mej på soffan, där jag varit mer eller mindre sen dess. Förutom en sväng till butiken där jag köpte soppor och honung och vad det nu var.

"E tust ny"!, som min mattelärare - med finska som modersmål -  i högstadiet brukade säga.

Biljakter

Sushi med båda sönerna ikväll; den äldre något utmattad efter att ha tittat på SuperBowl hela natten och kört hem sina vänner klockan sex på morgonen. 

Han berättade om en sensommarkväll då han kört ikapp med någon sjukt cool bil på Mechelingatan på väg mot Obbnäs. Sida vid sida stannade bilarna i trafikljuset; min 195 centimeter långa drasut i sin lilla VW Polo med knäna i öronen och - vilket visade sig när han vred på huvudet - bredvid honom Cheek i sin vita Rolls Royce.

Tjogoåringen la i en växel - eller nej, det gjorde han inte, för hans tjugoåriga bil är ju faktiskt automatväxlad - och lämnade Cheek långt bakom sig.

Så löd åtminstone historien.