Jag har tappat räkningen, är det tredje veckan vi är här?
Någon lördag åkte vi in till Borgå Jysk och köpte en ny stol och nytt bord åt artonåringen för hans "studier" (= läs spelande). Där sitter han mest hela eftermiddagen och kvällen och gastar åt sina medspelare i Skype-lurarana efter att han kravlat sig upp vid lunchdags. (Förutom de sällsynta stunder då han är ute på sin dagliga promenad eller försenar sig från diverse onlinetimmar och -prov eller använder fyra minuter till att slänga i sig mat som jag har tillrett med stor kärlek.)
Ni kan kanske läsa mellan raderna att min medkänsla ganska snart efter hans tillfrisknande övergick i en gryende irritation över utebliven initiativförmåga och oförmåga att strukturera dagen. Själv är han av annan åsikt och häromdagen stod jag igen i dörröppningen till hans rum och skrek som en hyena. Han bara skakade på huvudet och undrade om jag är bipolär.
Till bipolariteten bidrar en smärre stress över läget på jobbet. Utan att gå in på detaljer kan jag berätta att cyberattacken i kombination med coronakrisen hade en ganska fatal inverkan på funktionerna och att arbeta i sviterna av detta har inte varit någon njutning. Utöver detta har vi då samarbetsförhandlinhar på g. Inväntar beslut om min egen permittering och borde få detta inom två veckor. Är inte en vän av mellanlägen. Anpassar mig nog till det mesta, men att bara vänta och inte kunna påverka, not my thing. Återigen en lektion i medveten närvaro. "Oooo-mmmmmm, everything is as it should be".
Men bortser man från allt detta är ju livet i sin enkelhet rätt så härligt. Att stiga upp med natur i alla riktningar och äta morgonmål och vara färdigt på jobb. (Så länge man har ett.) Att inte behöva mejka sig eller föna håret. Att varva mellan två par trikåer, två par långärmade t-skjortor och en huppare. Att dagen består av simpla rutiner med yoga, måltider, disk och bastu. Mellan varven en runda golf (om det inte blåser för mycket, vilket det gör mest hela tiden.)
Igår var det ovanligt nog lä på min farstuveranda och i och med påskledigheten behövde jag inte sitta inne och stirra håglöst på min datorskärm, så jag satt ute och läste i över en timme. (Om Jonas Gardells mamma, lite utdraget och inte alls så bra som jag hoppats, men plöjer mig igenom den och hans i humor rätt dåligt höljda självupptagenhet). Resten av dagen var det yoga, fönstertvätt, krattning och påskpyssel påföljt av bastubad och en sen middag.
Hur man någonsin i ett framtida liv igen ska klara av att stiga upp före sju, klä sig representabelt eller börja använda behå är för mig ett mysterium. Ser dock inte ut som om jag behöver ta ställning till detta på några månader, så vi fortsätter vår bipolära lunk tillsvidare.