Typ aldrig.

"När kommer ni rikit hem därifrån?" undrade tjugoåringen.

"Typ aldrig", svarade jag, "hurså?"

"Nå du sa att ni e där i början av veckan."

"Planerna ändrades."

"Märkte de."

På tisdag var jag av och an på jobbet för uppdatering av virusskydd: det finns andra virus därute än Covid_19 och ett av dem drabbade nätverket på jobbet; the rest is history. I samma veva plockade jag med mig artonåringens speldator till landet. 

Så nu har vi faktiskt ingen orsak att komma hem härifrån. Här kan man röra sig fritt, bada bastu, spela golf (tillsvidare åtminstone, vem vet hur reglerna uppdateras) och sova som en stock och vakna med naturen runtomkring, vilket räcker för att man ska uppnå sinnesfrid i dessa hotfulla tider. Pyssel och fix finns vid behov mer än man hinner med. Sådan lyx att se naturen vakna och för en gångs skull få njuta av sin stuga också efter att man städat, krattat, tvättat fönster och you name it, när jag i vanliga fall måste skynda hem till stan när allt detta gjorts. 

Saker man kan fundera på om man hinner och vill (inte i prioritetsordning):

• Hur lång blir permitteringen? Samarbetsförhandlingarna börjar imorgon och max-tiden är tre månader.
• Kan artonåringen få en praktikplats från mitten av april? Är det fiffigt i så fall? Om inte, blir han färdig och i så fall hur och när?
• Kan man gå till frissan fortfarande? Om inte, är det tryggare i maj? Eller ännu värre? Hur långt är mitt hår i juni eller juli?
• Kan man fortsätta träffa folk utomhus på lämpligt avstånd? Eller inte?
• Har jag ett jobb att gå tillbaka till efter krisen? Om inte, vad gör jag då?
• Kan jag träffa min äldre son som jobbat på dagis tills jobbet tog slut och hängt med sina kompisar hela tiden? Eller ska vi vänta till maj? Eller juli? Eller tills vi alla insjuknat?
• Hur länge orkar man dansa ensam i sitt eget vardagsrum?

Artonåringen  har tillfrisknat tillräckligt för att bli sitt forna jag som hellre spelar än lagar middag med mig. Har trots detta försökt involvera honom ( - "FATTAR DU ATT DET HÄR INTE ÄR ETT HOTELL!" -) och igår choppade han faktiskt grönsaker till hönsgrytan och idag fick jag honom att diska.

"Hur går det?" frågade jag.
"Bra, men om du fotar mig nu så går ett glas sönder."

(I krig, kärlek och koronakarantän är dock allt tillåtet.)

Isn't it ironic?

Igår var jag något lamslagen av tanken på dessa oändliga dagar och veckor och månader av isolering och oändliga upprepningar av matlagning, diskmaskin, kvällspromenader och butikssmyg inklusive covidskam då man får en torrhostattack medan man väger sina paprikor och folk ser ut att överväga ringa polisen. 

"När ska vi till landet?" undrade artonåringen igår eftermiddag. "Imorgon?"

"Onsdag kanske", sa jag underifrån filten där jag satt och håglöst surfade på min telefon efter att visserligen redan ha jogat och promenerat och stekt ugnspaprikor och gjort pappersarbete och bara halva dagen hade gått. "Om vi orkar. Jag klarar inte av att packa alla prylar. "

"Hur kunde söndag plötsligt flyttas till onsdag?" 

"VILL du till landet?"

"Nej, nej. Men vi måste planera. Vi skulle beställa pizza innan vi far till landet. Så därför frågar jag."

Eventuellt kunde hans landeiver också ha att göra med Nintendo Switch-spelet han fått pengar till av sin gudfar-morbror, och lovat köpa och ladda ner först på landet för att inte kuivu ihjääääl, som vi brukade säga som tonåringar. Hursomhelt måste man ta vara på sådana ovanliga skov. Alltså beställde vi hem pizza från Pizza Hut och sen packade jag landegrejerna. Vilket inte annars är mycket om man bara ska sitta i trikåer och tröja och jobba och träffa ingen, någonsin, men om man vill skapa något under tiden också så betyder det för egen del två datorer, hörlurar och laddare och sladdar och kablar och en monitor, ritplatta, ljusplatta och kamera och utöver det all ätbar mat vi hade i kylskåpet. 

Men här är vi nu och som vanligt känns allt annat som bagateller. 

Och all tristess som jag ältar om är de facto lyxproblem i jämförelse med alla dem som inte har en stuga en timme från stan utan i stället en hord barn som ska undervisas och uppfostras under det att de sköter sitt jobb med höger hand på distans, ifall de ens har ett. (Om jag hade små barn hemma nu som borde skolas och paimentas och matas och nattas vid sidan om mitt vanliga jobb så skulle vi alla vara i större livsfara än om vi gick ut och skaffade oss viruset med flit.)

Så - allt är bra.

Dagens yoga med Adriene hade ironiskt nog temat I am in Control. (Naturligtvis med innebörden I control how I react to what I cannot control, men ändå). 

Rätt så avlägsen känns krisen nu. Och slog mig att jag i början av året önskade att jag tittade mer på nyheter och följde mera med vad som händer ute i världen. Nu gör jag allt för att INTE läsa alla nya artiklar och rön utan hålla mig till en nyhetssändning per dag. Isn't it ironic?

Att hamstra Eket.

När det krisar så brukar det hjälpa mej att göra något som jag känner att jag har kontroll över och att ha något att sysselsätta mig med. (Om nu detta hade undgått någon.) Med andra ord klickade jag igår hem ett lass EKET hyllor och en Långfjäll stol. Vips sa det och de var här klockan tre i eftermiddag med leverans till dörren. Kånkade dem tre trappor upp i tre varv och fick därmed dagens motion (utöver min daily yoga, som idag var tjugonde dagen av Adrienes Yoga Camp).

Skulle inte anledningen till det här distansarbetet vara så hemsk och absurd så skulle jag säga att den här rytmen och den här sortens jobbande passar mig utmärkt. Vad sysselsättningen och jobbet anbelangar så har det inte funnits en lugn stund ännu den här veckan. Men om och när våra fabriker i Europa börjar stänga så kan det nog bli att rulla tummarna en tid.

Estetik vs ergonomi

Har ju jobbat distans rätt mycket förut också, men när jag nu förbereder mig på veckor av detta så förhåller jag mig lite annorlunda.

Borde eventuellt ha plockat med mig en monitor och en keyboard från jobbet? Detta med att knappra på laptopen och titta på en teveskärm är kanske inte helt idealiskt i flera veckor. Ej heller att sitta på en Boknässtol som är nog så fin men minst fem centimeter för låg och stenhård dessutom. Artonåringen har i flera år sagt att jag behöver en riktig arbetsstol, men nu går ju då estetiken före ergonomin.

Eller har gjort det, tillsvidare. Nu är frågan - en hur bra stol får man på nätet utan att provsitta och hur snabbt? Återstår att se. Lösningen idag var att efter lunchen sitta på vardagsrumsbordet som pall och med en värmd vetekudde på axlarna. Värre kan det kanske inte bli av att jag klickar hem till exempel IKEAs Långfjäll.

Positiva sidoeffekter av artonåringens sjukledighet och min halvkrantän är att vi spenderat mera tid tillsammans än på flera år, och haft det riktigt trevligt till och med. Idag gjorde vi middag tillsammans - ugnskorv och potatismos; man tager vad man hittar i butiken helt enkelt och promenerade sedan ett varv i kvarteren.

Dagens nya kraftåtgärder mot koronan: skolorna stänger och därmed studerar artonåringen och hans gelikar i yrkesskolorna på distans åtminstone till mitten av april. Då borde han påbörja sin sista praktikperiod. Få se hur det går med den saken då han inte ännu har en plats och ingen heller vet hur arbetsläget ser ut om en månad. Mina föräldrar och andra äldre medborgare ska hålla sig i karantän under den kommande månaden. Mor med man hann precis rädda sig hem från Madeira innan de blev inlåsta på hotellet och flyttar sig väl i karantän till landet. Flygen ställs in, gränserna spärras av, teatrar, bibliotek och museer stängs. 

Sorgligt var det att promenera omkring på stan och se alla tomma restauranger, caféer och butiker. Att bekymra sig över hur man ska klara av flera veckor av isolering är småaktigt med tanke på hur många där ute vars liv och leverne verkligen hänger på en tråd nu.

Har fortfarande inte hittat tuppapper i närbutikerna. Måste kanske göra en stöt på morgonkvisten?

Corona upp i halsen

Som om ni inte får läsa tillräckligt om corona annars också, så lägger jag min privata rapport här.

Från och med måndag jobbar jag distans på obestämd tid. I och med att artonåringen hör till riskgruppen så länge han är konvalescent så håller jag mig troligen i någon form av halvkarantän under de kommande veckorna. Nå, dels påtvingad, då exempelvis Anna Puu-konserten jag skulle gå på ikväll inhiberades, men avbokade självmant nyss en lunch med väninnor under veckan. Bara för att vara på säkra sidan. Artonåringens Far har också besöksförbud då han i närfamiljen har en som nyss kom hem från Italien. 

Tjugoåringen var fullständigt nere när jag senast pratade med honom. Fotbolls-EM är uppskjutet, högskoleprovet i Sverige inhiberat, hans ena arbetsplats (Arcada) stängt och den återstående, dagiset, hänger på en tråd och om inte annat så blir han garanterat sjuk där förr eller senare. ("Helst skulle man ta den där coronan ren nu, så sku det vara över sen.")

För en introvert är denna isolering knappast en så stor grej som för mången extrovert. Tänker att jag hinner yoga, läsa, rita, skriva, städa skåp, laga mat, dricka rödvin, möblera om, promenera, fara till landet; you name it. Men realiteten kan vara lite annorlunda och kanske jag klättrar på väggarna om några dagar eller försoffas totalt. Återstår att se.

Ut och köpa mat och tuppapper måste jag hursomhelt i någon veva, då the freakin hoarders har tömt hyllorna i butikerna. 

Artonåringen repar sig med fart; igår och idag var vi ute på promenad och han får på sig strumpor och kläder själv och har trappat ner på opiaterna. Hans fellow students på Prakticum börjar distansstudera från och med imorgon, så nu är alla i samma båt.

Hursomhelst, tackar de högre makterna för att artonåringen blev opererad innan allt detta bröt ut; pheeew. För övrigt är det bara att gilla läget och hoppas på att karantäner och halvkarantäner bär frukt och vi kommer lindrigt undan.

Back in the game.

När artonåringen och jag vistas hemma en hel weekend utan att äta ute eller beställa hem mat så går vår diskmaskin minst en gång i dygnet. Hur kan sexpersoners hushåll alls fungera!?

För övrigt tycks jag ha oroat mig för artonåringen helt i onödan när jag lämnade honom hemma imorse för att gå på jobb. Han tycks repa sig med en afare*. 

* AFS, Armoton Fittig Speed. (Ur min tonårsvokabulär.)

Back on track.

Rekordlång bloggpaus igen; tankarna varit på lite andra håll. Nu kan man pusta ut igen.

Artonåringen checkades på måndagen planenligt in på Nya Barnsjukhuset för ryggoperation med syfte att räta ut skolioskröken i övre delen av ryggen med hjälp av titanskruvar. Trots att han är "vuxen" blev operationen på Barnsjukhuset på grund av sin natur; den görs inte annanstans. Att den gjordes först i den här åldern beror på att man måste vänta tills han vuxit färdigt på längden först, vilket han väl hade med sina ca 180-181 cm.

Jag fick vara med när han tapper sövdes ner vid halv ettiden bland ett jättegäng sköterskor och två kirurger och anestesiläkare och apparater. Inte någon höjdare precis. Tre och en halv timme senare ringde kirurgen och berättade att allt gått bra och ytterligare två och en halv pinlånga timmar senare fick jag träffa min yrvakna son i uppvakningen. Närmare åtta på kvällen fick han flytta upp till avdelningen Rymden där han till en början fick ett eget rum. På förhand hade vi tillfrågats om jag ville stanna kvar övernatten, men innan operationen tyckte vi att båda att njaaaah, han klarar sig. Vilket han säkert hade gjort, men mammagenen hindrade mig att lämna honom ensam där med värkmedicinpumpen och påsarna och alla attiraljer. Så jag åkte hem efter lite pinaler och åt en soppa och så körde jag tillbaka och "sov" på en soffa i hans rum den första natten. Ingendera av oss sov säkert särskilt mycket då det var ett hiskeligt rännande hela natten med sköterskor som vände på honom och tömde påsar och reglerade pipande manicker. Men skönt i alla fall att inte behöva lämna honom.

Redan följande dag tvingades han upp och stå och gå några meter, av vilket hans far skickade mig en video då jag själv satt på jobbet helt vimmelkantig. Bortsett från illamående av alla mediciner till och från så repade han sig förvånansvärt snabbt och på torsdag promenerade han omkring i korridorerna med sin bror som kom på besök.

Och igår fredag skickade de hem honom med en bårtaxi för att han inte skulle behöva veckla sig in och ut ur bilen, men att promenera tre trappor upp var inget problem.

Såå skönt att ha honom hemma igen! Nu ska han repa sig hemma resten av månaden, vilket han tillsvidare gör med Burana, Panadol, Tramal och Silicon Valley på HBO och mellan varven promenerar han omkring runt köksön och vänjer sig vid sin nya rakryggade längd. (Han, som var kortast på klassen ännu på nian.)

När jag nobbade Dennis.

Den oskyldiga halsflussen höll i sig i en hel vecka och jag var hör och häpna sjukskriven i fyra dagar förra veckan. När rösten började komma tillbaka fick jag i stället huvudet fullt av gudvetvad och dessutom hosta och ögoninflammation och fan och hans mormor. Ingen feber men helt däckad. Var redan i färd med att avboka min Stockholmskryssning förra weekenden, men det var såklart försent och efter att jag tagit en Duact torsdag kväll blev min mådd så pass mycket mer uthärdlig att jag åkte iväg som planerat. 

Hade sällskap av två väninnor på ditvägen så vi slängde i oss en massa skumppa och rödvin och jag tappade rösten igen innan klockan nio. I säng vid tvåtiden. På lördagen övergav jag vännerna som skulle vända tillbaka samma dag och checkade i mig på Scandic Haymarket, väldigt gemytligt och trendigt. Särskilt mycket hann eller orkade jag inte med - lite shopping, promenader, caféer och bokhandlar. Till kvällen bokade jag en trevlig italiensk restaurang där jag aldrig behövde öppna min medhavda bok, för det gamla svenska paret vid bordet bredvid konverserade med mig hela middagen om sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn och om maten och kvarteren och ditt och datt. Angenämt, och sånt som  bara händer då man reser ensam.

Lördag kväll fattade jag också beslutet att jag inte ville resa hem ensam sjövägen med stormen Dennis. Bokade alltså hux flux Norwegian som kostade nittio euro, dvs samma eller mindre än vad jag hade gjort av på mat och dryck på hemresan. (Den maten hade knappast hållits på tallriken eller i magen heller för den delen). Flygresan hem gick i ett huj med Dennismedvind och tjugoåringen mötte mig på flygfältet. Jag var ganska nöjd över beslutet då jag natten mot måndagen sov nio timmar i ett sträck i min egen säng.

Hela denna vecka fortfarande helt utmattad och har somnat på soffan efter jobbet vilket så gott som aldrig händer. Återupptagit dagliga yogan sen förra söndagen men tjugo minuter känns som sextio. Utgår från att jag är back on track efter weekenden.

Under tiden klarade artonåringen sitt körprov. Köra vill han ju trots detta inte men en liten tur tvingade jag honom på i alla fall. Tjugoåringen har plötsligt fått keikkajobb turvis på dagis och turvis som Infoassistent på Arcada. 

"Allt ordnar sej som du ser", chattade han, "fast du tycker att jag bara drischar hela tiden."

"Jo det verkar så", sa jag, "men studieplats får du ju nog inte utan att göra något så DET får jag fortsättningvis joma om 😂."

"Vänta bara", svarade han, "snart ringer de antagligen från Harvard."

Den plikttrogna arbetstagaren....

... blir sjuk till weekenden såklart. Hade planerat en oplanerad helg med motion och utevistelse, men därav blev intet. Började få halsont och torrhosta någon gång i mitten av veckan och på torsdag började rösten lida. Var trots detta på inplanerat teaterbesök och tapas på torsdag kväll. Hostade mest hela natten därefter och var ganska glad att jag hade bokat distansdag till fredag. Vaknade upp mer eller mindre utan röst. Lyckades på någon vänster genomföra en telefonkonferens med fransoserna på förmiddagen genom att muta mikrofonen för att skallhosta mellan mina knappt hörbara repliker.

Besökte Terveystalo igår på eftermiddagen för att få någon hostmedicin så jag kan sova på nätterna. Det fick jag - den hjälper föga - och en diagnos på laryngit (kurkunpääntulehdus) och uppmaning att vara tyst. Så det har jag varit; läst i Eira Mollbergs Villahousuhäpeä och tittat på några avsnitt av Ferrante-serien på Arenan. Prövat rösten mellan varven för att konstatera att den fortfarande lyser med sin frånvaro.

Imorse vaknade jag lite efter sju och hade fått meddelande av artonåringen som varit på Lan-party på Prakticum övernatten och ville bli avhämtad med sitt pick och pack. Eftersom Far hans skött ditkuskandet och jag ändå var vaken så drog jag på mej några plagg och åkte iväg. Kom dock inte långt, för någon hade igen parkerat framför porten. Fick delegera avhämtningen och lägga mej på soffan, där jag varit mer eller mindre sen dess. Förutom en sväng till butiken där jag köpte soppor och honung och vad det nu var.

"E tust ny"!, som min mattelärare - med finska som modersmål -  i högstadiet brukade säga.

Biljakter

Sushi med båda sönerna ikväll; den äldre något utmattad efter att ha tittat på SuperBowl hela natten och kört hem sina vänner klockan sex på morgonen. 

Han berättade om en sensommarkväll då han kört ikapp med någon sjukt cool bil på Mechelingatan på väg mot Obbnäs. Sida vid sida stannade bilarna i trafikljuset; min 195 centimeter långa drasut i sin lilla VW Polo med knäna i öronen och - vilket visade sig när han vred på huvudet - bredvid honom Cheek i sin vita Rolls Royce.

Tjogoåringen la i en växel - eller nej, det gjorde han inte, för hans tjugoåriga bil är ju faktiskt automatväxlad - och lämnade Cheek långt bakom sig.

Så löd åtminstone historien.

Passiv-AgrEstrid och andra berättelser.

Jag älskar att få post.

Igår fick jag en liten låda där det stod "Hej, jag är Estrid, du har väntat på mej!" Estrid är en rakhyvel som jag beställde som ett reklamens offer på nätet. Nu prenumererar jag på rakblad. Allt detta för att jag på Madeiraresan i höstas hade glömt att ta med mig en rakhyvel. Skrev ett chatt på vår WA-grupp och frågade: "Någon som har engångsrakhyvlar, glömde mina hemma?" Syster svarade blixtsnabbt: "INGEN använder engångsrakhyvlar."

Lite ignorant, kan man tycka, för jag hade ju just berättat att jag gör det.

Hursomhelst, kände en viss klimatångest och ett socialt tryck efter detta och nu dök Estrid upp i mitt flöde och vi blev redan goda vänner.

***

Inatt drömde jag att jag satt och åt middag i en gränd i ett främmande land. Hamnade i gräl med mannen jag åt med så han steg upp, kastade sin serviett och sa att sånt här orkar han inte med, och så gick han. Jag tog upp min telefon för att ringa nästa, men ångrade mig och åt vidare i min ensamhet. Plötsligt satte sig en kvinna med ett litet barn vid mitt bord. De såg helt enkelt inte mig. Jag spillde ut min smoothie på bordet i uppbragtheten.

***

En man uttryckte sitt intresse via en dejtingapplikation genom att skicka mig ett virtuellt leende. Jag ögnade igenom hans profil och fann bland annat följande (och inte mycket mer): 

Haen parisuhteesta: Suhteen.

Minut saa nauramaan: Huumori.

Näistä asioista pidän: Urheilu.

Jag besvarade inte hans leende.

Följande dag fick jag ett meddelande av honom: "Ilmoja pitelee".

***

Fragment ur min vardag med artonåringen.

"Godmorgon."

"......"

*

"Har du FISIT?"

"Nej,va! Hurså?"
"Vad är det som luktar?"

"Jag åt just ett kokt ägg."

*

"Ketchupen, kanske?" ber jag när jag dukat och han hasar mot matbordet.

"WTF, passive-aggressive!"

*

"Godnatt!"

"......"

*

Men: han frågade också vad jag lyssnat på senast på Spotify och så lade han Texas till sin lista. We're good 💗

Personlighetsstörningar, kultur och kokain.

Vaknade imorse halv fem, vrålhungrig. Åt ett litet nattmål och läste en stund i Märtas brevmemoarer; det är något väldigt fängslande med hennes burdusa sätt att skriva. Somnade om en stund vid sextiden och drömde att jag åt kokain på en nattklubb och blev så virrig att jag måste hålla i bordskanten för att inte trilla omkull. 

Väl vaken igen spillde jag ut en kopp kaffe på tamburmattan medan jag fixade mig och var helt virrig hela förmiddagen på jobbet, så vem vet vart jag knallat i sömnen på morgonkvisten och gjort vad.

Försökte låna några böcker av Märta Tikkanen på Berghälls vackra bibliotek där jag hamnade igår under min söndagspromenad. Utlåningen lyckades inte i automaten med mitt kort från tvåtusentio och någon levande bibliotekarie fanns inte att finna. Men jag försökte åtminstone låna. 

Mycket kulturell weekend också i övrigt. Köade till Ateneum i fyrtio minuter med Kusin för att sedan beskåda Schjerfbecks målningar lite okoncentrerat från andra raden på sisådär tjugo minuter för att vi inte orkade hasa fram med kön som ringlade sig längs tavelväggen i snigelfart. Lade betydligt mera tid på lunchen och vinet på Penelope efteråt. Hann hem för lite yoga och pyssel innan jag träffade Bror och Svägerska på bar Runar klockan sju, påföljt av middag på Lönkka och ett par caipiriñas på Marski. (Tänk att de orkade träffa mej fast vi just spenderat två veckor i fjärran land!) Bror - som tydligen också är introvert  - undrade om jag behövt egen tid efter resan. Om! Har inte träffat någon förutom på jobbet då, förrän i lördags. Även Bror hade tydligen mest smugit omkring i skogskanten med en hund utan att säga ett knyst i någon vecka efter hemkomsten. 

Svägerskan - extrovert såklart -  förstod ingenting utan ville väl närmast sända oss till någon helare för personlighetskorrigering.

Söndag kväll filmen Helene på Maxim, för att avrunda Schjerfbeckhelgen. Filmen har inte fått så bra kritik och visst var tempot långsamt och kärlekshistorian sval eller kanske bara ensidig, men fotot var så vackert och skildringen av vad som idag skulle klassas som en högsensitiv konstnär fann jag ypperlig.

Jag ringde artonåringen när jag åkte från jobbet idag för att fråga om han ville ha skjuts till sin Far och för att fråga hur hans körlektion hade gått.

"Jag är mitt i ett spel!"

"Ja men hur gick bilskolan idag?"
"Inte vet jag, inte så bra väl, sådär."
"Okej, och vad händer nu till nästa?"

"Jag lägger på", sa han.

Männen i mitt liv, alltså!

Väl hemma fick jag ur honon att han ska på minst en körlektion till innan inssin. När han packade iväg sig till sin Far frågade jag om han kunde ge mig en kram innan han gick. Absolut inte.  Jag hotade med att skaffa en hårlös katt då i stället. Win-win tyckte han om det.

Saker som händer i januari

Har en vag känla av att vissa saker upprepar sig år efter år i januari.

Dels vill jag läsa en massa och knallade därför till Akademen i lördags och köpte tre böcker. Jo skäms! Man kunde ju reservera dem på biblioteket har jag låtit mig berättas, men kaikkimullenytheti, så det var inte ett alternativ.

Första boken på g är Märta Tikkanens memoarer i brevformat. Kan definitivt relatera, både till brevskrivandet, skrivtvånget och trubblet med familj och karlar. 

För det andra börjar jag plötsligt tillreda vintermåltider. Jag, som fullkomligt avskyr matlagning, tillredde under weekenden en vansinnigt god maletköttsoppa på hjort och en stek av samma djur ( - eller nåja, samma art, knappast samma djur - ) och serverade den med svampstuvning och ungnstomater. 

För det tredje gör jag upp med mitt liv, besluter vad jag ska ändra på men genomför det aldrig. Därmed har jag till exempel inte sagt upp mig från jobbet och hyrt en butikslokal på Lilla Robertsgatan och grundat en pappers-, bok- eller annan handel där jag kan sitta i bakrummet och rita och skriva dagen lång tills det  eventuellt klingar på dörrklockan fastän jag stod med näsan tryckt mot rutan både igår och idag och drömde. Men någon dag, någon dag. 

För det fjärde vill jag bara skapa; bilder, text, fotografier, stilleben, you name it. Dagens bild blev föga januari då jag hoppade på en Instagram-utmaning där första uppgiften gick ut på att rita en blomsteräng. 

Ja och så lovar jag mig varje år att följa med vad som händer ute i vida världen. Varje år får jag ändå kommentarer som etkö seuraa uutisia ollenkaan och sitten olet kyllä ollut aika lailla pimennossa, jos et sitä tiedä. Alltid skäms jag lika mycket, alltid förblir jag lika ointresserad. 

Men nu ska jag se på nyheterna. För vem vet - kanske det här är året då jag plötsligt började hänga med?

Spanskan och de sju åren

Hemma från Mexico måndag morgon vid niotiden. Sov som vanligt inte en blund på flyget utan såg i stället tre filmer; Stockholm (absurd men bra), The Sun is also a Star (vill åka till New York) samt Bohemian Rhapsody (för andra gången, nästan ännu bättre. Musiken!)

Väl hemma fick jag syn på madrassen som tjugoåringen sovit på natten innan resan. Chattade: "Saknar dej!" och fick som svar en bild av hans PlayStation-tv-skärm och tummen upp ("Saknar INTE dej", fri översättning.)

Fick hemkomstangst och spenderade en del av måndagen med att googla resor till  spanska öar i Medelhavet; Menorca och Ibiza. Bokade inget. Ännu. Vilket Facebook påminner mig om alla dagar.

Minns inte när jag senast existerat utan en bokad resa. Få se hur länge det varar. Med tanke på det gångna året borde väl reskvoten vara full. (Enligt Instagram har jag i år besökt Warsava, Dubrovnik, Palma, Paris, Madeira och Mexico.) (Lillajulskryssningen till Tallinn kan inte räknas.) Men det är den nog aldrig. 

Första dagen på jobbet var det bara roligt att ta itu med allt, träffa folk och inse att jag forfarande kom ihåg mitt lösenord och kunde använda Excel. Kändes tveksamt på morgonen; i synnerhet så jag av misstag klättrade upp en våning för mycket och för en stund undrade om firman gått omkull medan jag var borta. (SÅ oersättelig var jag dock inte.) Andra dagen blev jag lite matt när jag insåg allt jag borde göra och få gjort. Idag, tredje dagen, var jag ganska trött och arg. Fullmånen kanske eller veckor av sol och vin eller jetlagen som gör sig påmind, fast jag nog inte känt av den nämnvärt. Efter jobbet halvsprang jag till vårens första spanskatimme som visade sig infalla först nästa vecka. Lommade snopen ut igen och ringde till Mor och sa att hon kunde komma lite tidigare än tänkt. Det gjorde hon, men medan hon stod utanför och ringde på den söndriga summern och till min telefon som var på ljudlöst söndrade jag en liten handspegel och förstörde därmed det första sju åren av det färska årtiondet. Kom plötsligt ihåg summern och Mor men då hördes hon redan i trappan dit hon blivit insläppt av någon vänlig själ. Vi gick igenom lite gemensamt pappersarbete och utbytte senaste nytt över en kopp kaffe.

Efter allt detta en yogasession på vardagsrumsgolvet, halleluja. Tänk om jag som barn och ung hade lärt mig att all argelse och frustration sätter sig i kroppen och att jag måste röra på mig för att hållas i balans. Kanske jag då hade kastat mindre stenar mot mina föräldrar och haft mindre ångest i de tidiga tjugo; vem vet. Men bra att hitta verktygen ens i något skede av livet.

Vi rörde ju på oss i Mexico; det blev tre golfrundor, en tenniskväll, bodysurfing, snorkling, SUP-paddling, simhopp och många promenader längs vattenbrynet men eftersom vi oftast hävde i oss vin antingen före, efter eller under det att, så var effekten ganska plus minus noll.

Inga nyårslöften, men vad jag skulle vilja detta år: läsa mera, skriva mera, rita mera ( - trycka upp lite kort och en kalender för fösäljning kanske? -), fotografera mera, resa mycket, röra på mig mera än dricka, dejta lite män för en gångs skull  ( - man blir lat när man har fungerande arrangemang och trivs bäst ensam, men kommer ibland på mig själv med att vara nyfiken på andra alternativ - ) samt äta mycket färggrann mat.

Will be a busy year. 

Lunes en Mexico

Hinner tydligen med en liten bloggpost eftersom mina fellow travellers tycks ha somnat på sina rum som följd av eftermiddagens foam-pool-party på grannhotellet. (Nu deltog ju då ingen under fyrtio från vårt sällskap, men därom behöver vi inte tala mera.)

Alltså, vår semester framskrider i en maklig lunk. Om man bortser från förra fredagens äventyr då vi besökte mayaruiner, snorklade bland sköldpaddor och i cenote-vattengrotta samt färdades med zipline över den mexicanska djungeln så har vi mest ätit, druckit och vallfärdat mellan de olika RUI-hotellena på orten eller flutit omkring bland vågorna i havet. Samt spelat två rundor golf av vilka den senare i en sån kokhetta att vi knappt hölls vakna på middagen igår. (Detta hindrade oss av någon anledning inte från att boka ytterligare en runda imorgon. Beslöt fira nyår enligt finsk tidtabell för kommer inte att hållas vakna över lokal midnatt, verkar det.)

Att anpassa sig till ett liv efter detta känns föga lockande. 

Bilden inte från poolpartyt, utan normipäivä.

De här "gulliga" näabjörnarna stal våra smörgåsar medan vi inte ont anande fotograferade dem.