Introversion & Introspektion

Största delen av helgen har jag spenderat i min myshörna. 

Druckit vin i den, lyssnat på musik, utbytt meddelanden, druckit kaffe, gråtit, skrattat, pratat i telefon, tittat på serier, druckit vatten, läst sida upp och sida ner. 

Till och med tagit en tupplur i den. Har man ingen soffa lägger man huvudet på nackstödet och fötterna på en stol. Släcker möjligast många lampor och tänder möjligast många ljus. As simple as that.

Boken om högkänsliga personer har väckt mycket funderingar. Om huruvida jag borde ha varit en annorlunda mamma åt min son för att hjälpa honom på traven här i livet. Men inser samtidigt att när man kräver mycket av sig själv hela tiden är det svårt att låta bli att kräva av andra, även om man ser hur jobbigt det är för dem. Känner igen en hel del i mig själv också vilket gör det lättare för mig att förstå honom. 

En evig kamp det här med att försöka vara snällare och blidare mot sig själv och på den vägen få bättre förståelse och mera resurser över för andra. Känns igen som att livet är för kort, stört omöjligt att hinna lära sig tillräckligt om sig själv och andra innan tiden tar slut.

På nätet snubblade jag igen över en artikel om lycka (clic). Heli Vaaranen skriver "Älä odota onnea, tavoittele sitä – Onnen odottamisesta on tullut ilmiö". Hon skriver bland annat om män och kvinnor som sitter ensamma hemma på helgerna och hon undrar vad de väntar på - lyckan? 

Jag blir lite arg när jag läser. För det första tycker jag inte alls att folk söker lycka utifrån längre utan är mycket medvetna om att lyckan är i vars och ens egna händer och den finns här och nu, inte runt hörnet. Kanske till och med så till den grad att man inte ens längre "får" önska sig sådant som man inte har? För det andra finner människor lycka i olika saker. Hur kan hon som psykoterapeut utgå från att människorna hon nämner är olyckliga bara för att deras liv inte ser ut som hennes eller som den gällande normen? Det är kanske det största problemet kring lyckokonceptet, att det fortfarande finns en samhällsnorm för hur livet ska se ut. 

Att inte ha allt det man önskar sig betyder heller inte automatiskt att man är olycklig, jag vågar nästan säga tvärtom. Avsaknaden av drömmar (= längtan efter något, ett mål att uppnå) måste ju vara ett fruktansvärt tillstånd.

Erittäin onnellisia ihmisiä yhdistää se, että he ovat hyvin vähän yksin. Detta påstående får en introvert att koka; jag skulle explodera om jag var omgiven av människor hela tiden*. Men hon har väl statistik att luta tillbaka på. 

Också när hon skriver att finlandssvenskarna är lyckligast av alla. Det har kanske dock ingenting med familj och vänner och umgänge att göra, kanske vi är lyckliga för att vi har så *jevfligt* mycket pengar.

(Skojar!)

Vaaranen skriver också att hennes eget recept för lycka är att varje år skaffa en ny hobby, en ny vän och en ny förälskelse**. Där kan jag hålla med och har hållit takten mer än väl de senaste åren. 

Hur som helst känner jag ett starkt behov av att omformulera hennes rubrik så här: 

"Älä odota unelmiesi täyttyvän, tavoittele niitä. Herätä onnellisuus, sillä se on jo sinussa." 

* En gräns för allting. Har basically inte träffat en själ på tre dygn. Behövde säkert denna återhämtning men nu får det räcka.

** förälskelse = ihastus, behöver inte vara en annan människa