Mera zen-övningar eller Kanske är jag en ängel.

Inatt låg jag vaken mellan fyra och halv sju - det kanske jag förtjänade, rytmen gick lite åt pipan under weekenden på landet, men hade nog mera med illvilliga hormoner att göra. När jag till slut började bli sömnig ställde jag om min klocka till åtta och fick väl en timmes sömn på slutrakan som tillägg till de fyra jag fått i början av natten. Till jobbet hann jag vimmelkantig lite efter nio men hade intalat mig att låta det bli en bra dag trots allt. Och ser man på; på jobbet väntade glögg och pepparkakor och "julgatan" som traditionellt öppnas vid första advent och dessutom hade en av mina skolningar för dagen avbokats. Tala om flow.

Efter jobbet tog jag mig till matbutiken där jag omsorgsfullt fyllde min korg till brädden. Under det att kom en dam fram till mig som nog såg bekant ut men som jag inte i all världen kunde placera. Det märkte hon såklart och presenterade sig som min granne på Skeppsredaregatan för flera år sedan under min rörremppa. Vi brukade pratas vid i damernas länkbastu, mindes jag nu. Vad jag inte kom ihåg var att hon legat mitt i en jobbig skilsmässa och att jag tipsat henne om lägenheten jag hyrt, så att hon fick ta över den när jag flyttade ut. Även detta upplyste hon mig tacksamt om. Hon undrade också hur mina studier i grafisk design gått och huruvida jag fått jobb inom den branschen. Det hade jag ju inte, men mera oroade det mig att hon kom ihåg precis allt om mig medan jag inte ens nu riktigt minns vad hon pysslade med fastän hon upplyste mig om det också. 

In genom ena örat, ut genom det andra, jag är en usel lyssnare, fråga fast min Mor. Berättade historien åt min artonåring ikväll och han tröstade mig med att grannen såklart kom ihåg mig om jag varit hennes räddande ängel. En rörande tanke i och för sig, men tyvärr berättar detta nog mer om mitt minne och intresse för andra människor än om min änglalikhet.

Efter detta kom jag fram till snabbkassan och började gräva i min handväska bara för att inse att min plånbok IGEN hade blivit på jobbet - får man hoppas åtminstone. Eftersom jag fortfarande inte lyckats få Google Pay att fungera på min mobil vände jag mig om till kassan och sa rahat jäi kotiin, niin tää jää nyt tähän och knallade iväg. Utanför dörren fick jag en förstående blick av Iso Numero-försäljaren som säkert var och varannan dag upplever att inte ha råd att betala dagens mat. (Fast en gång gav jag hen faktiskt alla mina tomflaskor, så kanske hen bara tittade på mig som på any passerande ängel.)

Gick hem, värmde den burgundiska grytan jag levt på sen i fredags och lånade en sedelbunt av min krösus till son och gick till Alepa nere på gatan.

Allt detta lugn som en filbunke.

(Detta medan jag fortfarande är övertygad om att plånboken ligger under lådan med solglasögon på mitt skrivbord.) 

Bilderna från min nyss påbörjade digitala julkalender.

Idiootit ympärilläni.

En yritä väittää että suhtautuisin kaikkiin elämäni tapahtumiin zenmäisesti, mutta isossa mittakaavassa tuntuu järjettömältä pilata päiväänsä hermostumalla esimerkiksi väärinpysäköityihin autoihin. 

Ramirent-auto oli poistunut tai poistettu kun tulin töistä eilen. Aamulla pääsin kun pääsinkin vielä ajamaan portistani ilman esteitä. Tänä iltana oli sen sijaan portin eteen ilmestynyt taas uusi auto.

En hermostunut tälläkän kertaa vaan pysäköin omankin autoni väärin - todeten että jos ei tuo saa sakkoja niin en saa minäkään - ja selvitin auton omistajan puhelnnumeron ja laitoin ystävällisen tekstiviestin jossa kehotin siirtämään. Vastausta ei ole kuulunut.

(Sen sijaan olen tämän päivän aikana saanut viestejä kahdelta monenmonenmonen vuoden takaisen miehen taholta, mistäköhän he minut yhtäkkiä muistivat, no se ei liity tähän.)

Joku muu oli suhtautunut vähemmän zenmäisesti.

(Saatan olla salaa kirjoittajan kanssa samaa mieltä.)

The Power of Zen

Imorse steg jag upp, åt mitt morgonmål, tittade på nyheterna, drack kaffe och njöt av mörkret och julstämningsljusen. Knallade ner för trapporna, hoppade i bilen, backade, öppnade porten med fjärrkonrollen och insåg - lyckligtvis ainnan jag hunnit köra in i den krokiga portgången - att det stod en gul Ramirentpaketbil parkerad prick rakt utanför porten.

Tog upp registernumret, ringde någon parkeringsförvaltningsinstans och även Ramirent själva, men eftersom ingendera kunde uppge hur länge det skulle ta att flytta bilen så tog jag min datorväska och hoppade på spårvagnen och metron i stället.

Lite stolt över att jag egentligen inte ens blev irriterad. I alla av mina förra liv skulle jag ha flippat ur och hoppat jämfota men idag njöt jag bara av att titta på folk i morgontrafiken och andas frisk luft på promenaden mellan metron och jobbet. 

Ska bli intressant att se om bilen står kvar när jag kommer hem. Kan hända att jag inte förhåller mig fullt så zen om detta upprepar sig flera dagar i följd. 

"Normal: A word made up by this corrupt society so they could single out and attack those who are different." - Urban Dictionary

Läste ut en bok imorse; Normala människor av Sally Rooney. Inte säker på om det är novembermörkret eller den stundvisa igenkänningen av att inte veta var gränserna går för vad som är kärlek och vad som är beroende eller manipulation som gjorde att det var nästan omöjligt att lägga ner boken. Samtidigt ville jag dra ut på den då jag visste att jag drabbas av boksmälla när den tar slut.

Kriterierna för en bra bok: Den får mig att vilja läsa mera och skriva mera.

Klev in på Akademen idag och köpte tre böcker till. 

***

Häromkvällen ringde jag min förstfödde som återvänt helskinnad från Aten. (När blev mitt barn så stort att det började resa omkring ensamt över jättelika flygfält med liten grön kappsäck och baksmälla och extra legroom p g a sina två meter?) 

"Saaaatan, nu tappade jag min netti när du ringde och jag är mitt i ett spel", sa han. "Eller VAR, för nu förlorade jag. MÅSTE du alltid ringa mitt i en match?"

"Nå men sorry", sa mitt sårade ego, "jag ville ju bara kolla om du har det bra, vi hörs väl en annan gång då."

"Nämen nog kan vi prata nu, när mitt spel ändå är förstört."

"Okej, hur är livet?"

En oändligt lång och detaljerad beskrivning med miljontals sidospår följde - (något som vi i vår familj kallar en Anna-selitys) - av hans vänner, hans vänners vänner, krogarna i Grekland, fotbollsmatchen, Istanbuls flygfält, hans soon-to-be-körkort-på-hyllan eftersom han inte hunnit utföra del två av bilskolan på grund av armén - (prioriteringsfråga skulle jag ha sagt, om jag fått en syl i vädret) - utsikterna inför att få eller inte få biljetter till de kommande VM-matcherna beroende på olika utfall, ostädigheten i hans lägenhet, livet efter armén med mera med mera.

"Nå! Hade du något annat?" avrundade han till sist.

 💓

***

Den yngre sonen avklarade sitt teoriprov och har nu endast en föreläsning kvar innan han kan avlägga körprovet. För övrigt var han på uppbåd under veckan och blev frikänd från värnplikten på grund av stor ryggoperation som tyvärr väntar i vår. 

Lite rörande att han varit i skolan efter uppbådet fastän dit gick halva dagen och han lika gärna  kunde ha åkt rakt hem.

"Nemen spåran till skolan gick ju precis där förbi; jag kunde ju liksom inte låta bli att ta den."

Vem skulle ha trott det för några år sedan?

💓

***

Träffade idag öbo-syssling över asiatisk lunch och skvallrade igenom det senaste samt besökte en musei-julmarknad på Nationalmuséet. Efter detta var det mörkt igen och jag kom hem och städade sko- och väsklådor och  lånade grannens bastutur.

"Hur stor bastu-debt HAR du egentligen?" undrade artonåringen medan han lassade i sig glögg och pepparkakor. 

Jag förklarade förnärmat att jag donerat säkert fyrtio bastuturer under årens lopp och lånat tre, så det så.

Gaffelmusik

Idag känns det som om jag inte vaknat alls. Vilket jag nog borde ha, eftersom jag sov åtta och en halv timme och körde tjugoåringen till flygfältet redan efter nio. Han åkte till Aten för att fortsätta fotbollshuuman med måndagens match och bo hos kompis som studerar där. Efter detta har jag hunnit byka, yoga, bädda, göra spanskaläxor och äta lunch men jag har fortfarande inte riktigt vaknat. 

Kanske ikväll när jag åker iväg på jobbets lillajulskryssning? Det får man hoppas, annat vore ju dystert.

Igår var jag med kompis på ett glas vin och sedan på Svensksi för att se början av slutet på FORKs karriär. Ytterst underhållande, feelgood och nostalgiskt och emellanåt så fint att håren reste sig på armarna. 

Mid-week-mini-week-end

Man kan inte precis påstå att mitt bloggande tagit fart. Nå, allt har väl sin tid.

Min egen tid nådde 48 år igår. Firade med att gå igenom familjeföretagets bokföring med Mor, bjuda henne på färdig tomatsoppa och karelska piroger samt försöka installera Mobile Pay på hennes telefon men misslyckas. Därpå följde bastu och min nya kvällsrutin, yogan. Jag som aldrig i livet trott att jag någonsin skulle utföra någon form av gymnastik i mitt eget vardagsrum har nu hållit fast vi den här rutinen varje kväll sedan tillbaka från Madeira. Helt ypperligt för kropp och själ, i synnerhet som det tycks omöjligt att släpa sig till gymet genom höstmörkret. 

För den som vill pröva finns det en massa inspirerande och dessutom gratis YouTube-lektioner och 30-dagarsutmaningar här: https://yogawithadriene.com/ (Tackar Syster för livsräddande tips.)

Imorse släppte jag in min städare Sergej (som på riktigt heter något annat) efter åtta - söndrig summer betyder extra spring i trappan, men detta även välkommet med tanke på utebliven övrig träning - och körde sedan ut till landet för att skämma bort mig med distansdag och kvällsbastu. 

Vilket jag nu gjort; i ösregn, men vad gör det när jag ändå suttit framför datorn sen jag kom. Utom då en halv timme yoga och en timme i bastun som jag i min iver eldade till hundra grader och  därmed var ganska glad över regnet som man kunde gå ut i mellan varven. Man lär så länge man lever och lyxproblem att bastun kan bli för varm; har inte precis lidit av den utmaningen tidigare. 

Imorgon bitti till kontoret härifrån. Känns nästan som att ha haft en miniweekend.

Flugan i kaffet

Man vet att det är måndag när det störtat en fluga i ens kaffekopp på jobbet och innertaket utanför ens arbetsrum börjar droppa skit - bokstavligen.

***

Under lördagens middag diskuterade vi psykologiska tester man genomgår i armén och kom fram till att jag antagligen skulle ha blivit underkänd p g a min tendens att vilja sparka duvor varje gång jag går över ett torg.

 

Ni får ursäkta blogginlägg av så här undermålig kvalitet, men måste hålla ribban lågt för att alls lyckas återuppta bloggandet. Dessutom är det som sagt måndag.

Livet är en fest!

Min yngste blev myndig i fredags. Hur gick det till? Inatt drömde jag att han var helt liten igen och kom till min säng på natten för att han var mörkrädd. 

I verkliga livet firade han den stora dagen med sin Fars släkt på fredag kväll och med min släkt på lördagen. Vi hade tvåpersonerskaffe hemma hos mig varefter vi tog metron till Drumsö för housewarmingskumppa hos sönernas styvkusin som också fyllde år. Därpå följde en gemytlig fjorton personers middag på Casa Mare. Ungdomarna försvann åt olika håll på festligheter men den färske artonåringen kom hem och lekte med sina födelsedagspresenter.

Idag fortsatte firningarna ute i Lingonskogen. Far fyller 75, hans badkappa som han fick i femtioårspresent fyller 25 och Syster har fyllt 50. Dessutom skulle Farfar ha fyllt 100. Allt detta firades med gryta. kaffe och paj och aderton personer. Mycket trevligt även detta men jag glömde fotografera så det finns tyvärr inget bildmaterial. 

Årets längsta dag gick lyckligtvis inte med en afare.

Trots att jag sov tio timmar - tio timmar! - inatt, känns detta som årets längsta dag. Har hunnit dricka kaffe i sängen, läsa i min bok, skriva några email, olja bastugolvet, lyfta in några överblivna isoleringsskivor i skjulet, köra till Tokmanni för att köpa bastuattiraljer, köra tillbaka till stugan, äta lunch, ta upp min bryggtrappa samt byta glödlampor i utelamporna. Efter detta hunnit köra hem till stan, värma korvsoppa, tvätta byke, läsa i min bok och göra mina spanskaläxor. Och klockan är bara sju!

Trots att jag älskar kvällsmörker så undrar jag nog lite över det här med vintertid. Vem vill att det är ljust på morgonen när de flesta antingen är på jobb eller sover gott? Och i stället är det mörkt från klockan fem tills man går och lägger sig, det vill säga i sex timmar? Men visst är det skönt att man kan sätta sig och läsa i en bok med gott samvete redan klockan sex och inte behöver tycka att man ska knalla runt och göra nytta eller vara ute på vift hela tiden. 

(Bara 98% av tiden; hälsningar min Mors och Fars dotter).

Sedan basturapport! Medan jag var på Madeira och drack madeira och gjorde annat fanstyg hann min Far bygga in en Parra-gårdsbastu i ändan av mitt skjul. Det tog honom ungefär en vecka. På fredag kväll körde jag ut till landet och då fick jag inte ännu provbada, men provvärmde ugnen och brände bort dess illaluktande skyddsmedel. Blev så varmt och skönt att det var svårt att låta bli att bada, men fick hålla mig till lördag. Då kom Far med hustru för att fixa det sista och bli bjudna på korvsoppa. Far stöttade upp golvet som visade sig svikta lite och så kopplade han spottarna tillfälligt så att jag ser att läsa mina damtidningar i bastun. Alla har vi våra laster och den här (bland många andra) skyller jag på mina föräldrar som lärde mig läsa Kalle Anka i bastun som barn. Ett av våra största nöjen med min kusin var att turvis läsa upp alla fetstilade utrop per uppslag i Kalle Ankan. Det kunde låta SWOOSH, UGH, POFF, GAAAAH, SKÄR KURVORNA JÖNSSON och MÄLPMÄUUD (när Långben fastnat i en hopfällbar stol) och största besvikelsen var om uppslaget bara innehöll ett ynka litet OJ.

Hursomhelst, efter korvsoppelunch och kaffe som Mor med sambo deltog i tillsammans med en äppelpaj blev det äntligen kväll och jag fick bada. Vilken lyx alltså att bara knalla över gårdsplanen för att värma bastun med ved som finns i lidret bredvid, i stället för att kånka ner ved och vatten till strandbastun i kolmörker och fylla på ved en miljon gånger innan bastun blir varm. (Lyxproblem förstås att ens tomt är så stor att strandbastun är för långt borta på vintern, och för stor dessutom).

Bastun fick också en liten terrass som man kan utvidga nästa vår vid behov. Återstår också att måla dörren och fönsterkarmarna efter vintern. Resten av skjulet är och förblir förvaringsutrymme för gräsklippare, grillar, virke och ditt och datt men kanske får jag det också uppiffat lite nu när jag blev av med en massa gammalt roina. 

För en inbiten bastuälskare som helst badar varje kväll är det här en enorm ökning av livskvaliteten under vinterhalvåret. (Bara jag nu hinner vara på landet, när så mycket händer här i trakten hela tiden, men det är en annan femma....)

PS Lite roligt att bastupaketet hette Parra. Vi brukade som yngre hänvisa till våra föräldrar som parrorna (parents, antar jag?). När jag googlade för att se vad parra egentligen betyder visar det sig vara göteborgsslang för fart eller hastighet. What can I say? 

Min parra byggde en Parra med en sjuk parra!

(Direkt översatt = "Min farsa byggde en base med en afare*. Red. anm.)

* afare = AFS = Armoton Fittig Speed.

The Amazing Race

Skamligt dålig bloggare anmäler sig.

Måtte vara längsta skrivpausen sedan jag började blogga. Denna gång är min ursäkt att jag vecka 41 fnattade omkring som ett torrt skinn mellan jobb och diverse förpliktelser för att tidig lördag bitti hoppa på ett flyg till Madeira för att fira sammanlagt 300 år födelsedagar. Tiden ensam på ett flyg var lyxig värre och jag läste höstens typ första bok (Brianna Wolfson: I ett rosa skimmer)  innan flyget landade med en tvärbroms på Funchals korta landningsbana.

Checkade in på det splitternya Savoy Palace som den första av nio. Möttes av en skrämmande snedtänd(ad) portier i cylinderhatt. Lade min laptop på skrivbordet för att producera mångsidiga blogginlägg under veckan. Hahaaa, vilken naivitet! Av därav blev intet. När de övriga resenärerna droppade in under timmarna och dagarna som följde krympte bloggtiden till noll medan vi knallade omkring mellan levador, caféer, restauranger, linbanor, tuktukar, irländska pubar, terrasser, shoppingcenter, poncha och golfbanor och gjorde vad vi kunde för att undvika skrämmande portier i ljusröd cylinderhatt.

Vädret var ypperligt, mellan 20-25 och antingen sol, regn eller moln beroende på vilken höjd över havet man befann sig. Mellan varven skrattat så vi nästan trillade av stolarna; däremellan nästan gråtit av höjdskräck i linbanan och av trötthet efter att ha vaknat kallsvettig på morgonnätterna av jetlag och sent intagna megamåltider avrundade med garoto och sambuca. 

En vecka senare packade jag ner min dator utan att ha rört den och flög hem över Frankfurt och läste höstens nästa och bättre bok (Elizabeth Strout: Vad som helst är möjligt) under det att. 

(Ganska glad över mitt intuitiva beslut att flyga Lufthansa. Dels fick jag välbehövlig egentid, dels skulle jag annars i skrivande stund sitta med de övriga TAP-resenärerna på dagens tredje flygplan hemåt; två dygn försenad.) 

Tanken var att ens detta blogginlägg skulle bli långt och inspirerande, men efter hackig nattsömn p g a jetlag, intensiv första jobbdag och ett sällsynt men gemytligt besök hos tjugoåringen i Berghäll har jag nu betalat högar av räkningar och sagt upp prenumerationer och medlemskap som jag fått på halsen i någon svag stund och är nu så trött att jag förflyttar mej till kvällsyoga och Efter Nio. Behöver lite semester. 

Några bilder dock.

Läshörnan

Har för första gången sen-jag-vet-inte-när en kväll utan inbokat program. Om man då inte räknar med leveransen av min fåtölj från Jean Vernet, men för den behövde jag ju bara öppna dörren. Hinner tyvärr inte sitta och mysa i den fullt så mycket som bilden antyder, för har en privat to-do-lista med ganska många punkter som jag ska börja beta av är jag för en gångs skull har tid.

 

För övrigt inget nytt att rapportera. Argelsen som uppstått på jobbet av saker som inte gått precis som jag hoppats på har jag utplånat med hjälp av yoga och gym. Om nätterna har jag sovit som en stock tills jag vaknat på rygg med armarna utsträckta över huvudet; detta har upprepat sig flera nätter i rad. Däremellen drömt de mest vidunderliga saker som jag tyvärr inte längre minns, utom den om en massa kopparormar som jag tvangs steppa emellan. Vad skulle Freud säga om det, kan man undra.

 

Blixtvisit

Behöver mera timmar. 

Ska se nyheterna om åtta minuter så detta blir blixtsnabbt.

Den gångna veckan; jobbjobbjobb, ett bankmöte, ett styrelsemöte, en spanskatimme, två jogasessioner på vardagsrumsmattan, en runda på gymet, en middag och en teaterpjäs - Äktenskapsgrejen, som från vilken som helst av våra familjemiddagar fast lite långsammare - ett närapå tömt skjul för att göra rum för vinterbastu, en runda till avstjälpningsplatsen, saxade buskar, tömd utetupp, bastubad, Netflix La casa de papel con texto en español, tusentals skränande gäss i viken, svampskogen med cirka femton trattisar och en älgfluga, jakt på skrämd mus med sopborste på glasveranda, nyss spanskaläxor, nu en mudmask i fejan och byke i maskin.

Random bildkavalkad. 

Tur i oturen...

... att jag blev förkyld alltså. Annars hade jag knappast städat och omorganiserat mitt arbetsrum, sovrumsbyrån, tamburbyrån, skafferiet, badrumslådorna och -skåpen eller mitt klädskåp heller för den delen. Helt fantastisk känsla att ha blivit av med flera sopsäckar med gammalt stuff.

Hade också tillräckligt med närvaro för att tillreda två riktiga måltider åt mig och sjuttonåringen. En Melanzane alla Parmigiana - alltså en auberginelasagna med tomat, mozzarella och parmesan -  som jag åt i Paris till lunch och blev fast besluten av pröva när jag kom hem. Och idag en pasta med höna, spenat, feta och tomat. Slog mig att jag inte alls hatar att laga mat som jag trodde. Jag hatar allt det där stöket omkring det. Först och främst att gå till matbutiken och sedan alla kastruller som  ska diskas, oljedroppande tillredningsskeden, klibbiga bakplåtspapper, tomatsåsstritt och fasligt rådd och ståhej och matos i köket i två dagar efteråt. (Okej en del av detta beror på mitt temperament och så borde jag kanske ha tänkt på effekt i stället för kravet på mattsvart färg vid val av spisfläkt, men stoooor skillnad som vi sa när vi var små, eftersom jag ändå alltid har den på minsta effekt för jag hamnar på dårsjukhus eller tar livet av någon om jag måste lyssna på fläktljud på full speed.) Dessutom går det i medeltal åtta minuter till ätandet av vilken rätt jag än tillreder åt oss, och då känns det fanimej absurt att spendera en timme på för- och efterberedelser. 

Men att planera maten och laga den, DET har jag inget emot. 

Min snuva börjar vara förbi och inte klarade jag helt och hållet av att stanna hemma inte. Igår förde jag några tavlor på inramning och så hoppade jag på en Lime-sparkbrädsscooter och åkte ner till Moko på brunch genom ösregn, vilket kanske inte var så fiffigt med tanke på min mådd, men. Idag knallade jag till Granit efter klädhängare och pennburkar för att få ordning på torpet, vilket jag alltså fick. 

Avkopplingen utöver detta har främst bestått i 11 + 9 timmars nattsömn samt ett par avsnitt av Casa de Papel på Netflix.

Over and out med dessa rafflande nyheter. 

Pas mal!

För en dryg vecka sedan fyllde nittonåringen tjugo och vi firade honom med skumppa i hans man cave i Berghäll och påföljande middag på Bar Cón på Flemingsgatan. Väldigt trevligt och lyckat koncept. Hade dessutom inte träffat honom på två och en halv månad och hade hunnit glömma vilken sympatisk ung man han är. 

Helt opartisk utsago.

Spenderade tre dagar med syskonen och deras bättre hälfter i Paris, jättelyckad resa! Lagom med ensam- och tillsammanstid, gapskratt, mer och mindre goda middagar och luncher med lagom med vin, kilometerlånga färder med sparkcykelskoter, vackra vyer, några muséer, promenader och metrofärder. Pas mal!

Hemma åter låg en vecka framför mig utan minsta programpunkt på kvällarna, förutom min spanskatimme på måndagen. Overklig känsla efter att ha sprungit som ett torrt skinn den senaste tiden. Hann till gymet igår lagom innan jag började nysa som en besatt och nu är jag drabbad av en snuva som föranleder distansarbete imorgon. 

Snuvan ledde även till att jag inte satt min fot utanför dörren efter det att jag kom hem från kontoret klockan sex. Jag kan garantera att detta är oerhört sällsynt och kvällen känns därmed oändlig. På ett bra sätt! Jag har hunnit reda upp mina obestämda pappers- och prylhögar från hela sommaren. Hittat dokument som borde ha åtgärdats i mars. Kanske hinner jag nu ta mig an dem innan jag hamnar i butkan. Vilken tur att jag blev förkyld!

Vad belysningen anbelangar kommer kanske, kanske en elektriker och fixar mina köksölampor inom kort. Laattapiste å sin sida hittade till sist min beställning och kommer och byter ut lampan mot garantin inom några veckor. Tadaa!

Av Lovisa bygginspektör hördes inte ett knyst så jag antog att hen hade besökt någon annan stuga i grannskapet igen och sen gått hem och dragit något gammalt över sig. Skrev dock ett mejl utan större förhoppningar om svar. Inom kort hade jag ett meddelande i min inbox som gav grönt ljus för bastubygge i mitt lider. Wohoo, flow!

Varde ljus

Min författarkurslärare sa i tiden: Vad ni än gör; skriv! Skriv varje dag, skriv vad som helst. Så jag får väl försöka, fast min inspiration tycks ligga på helt andra plan nu för tiden.

Helgen gick i gudliga tecken. Två konfirmationer, två nattvarder, alla synder förlåtna. Att de är så lätt! Här har man grubblat i åratal på hur man ska rentvå sitt samvete och så är det bara att knalla till kyrkan på andra sidan gatan och be en bön. Lite pletut?

Hösten är här, vilken lycka! Mörkret som faller på kvällen så att man äntligen kan sova på natten också om ens sovmask åker på sned. Å andra sidan - mörkret som faller på kvällen så att inspirationen slår sina klor i en och man fylls av energi och idéer och projekt och aldrig skulle vilja gå och lägga sig. Tala om konflikt. 

I Palma var det en taxichaufför som vägrade tala engelska med mig efter att jag sagt att jag kunde lite spanska. Förstod ju i princip allt han sa men var rätt oförmögen att föra en konversation. En annan kväll var det en äldre argentinsk gentleman som ville dansa Blue (?) med mig på jazzklubben och det försökte jag, men då det inte lyckades särskilt bra ville han prata med mig i stället. Jag förstod så gott som allt han sa men var rätt oförmögen att föra en konversation. Vansinnigt frustrerande! Anmälde mig alltså häromdagen hux flux till en spanskakurs och den började idag, precis runt hörnet på Stora Roban. Inte vet jag om jag lär mig prata ännu heller - det är väl tjugofem år sedan jag läste spanska senast och har alltid skrivit alla språk oändligt mycket bättre än pratat dem - men roligt var det. Kan bli lite utmanande att hinna dit till fem före fem alla måndagar, men det är värt ett försök.

Skulle även vilja skriva mera, fotografera mera, rita mera, inreda mera, röra på mig mera och gå på fler kulturevenemang och dricka mera rödvin i gott sällskap och sånt, men får väl prioritera lite.

Mitt vinterbastuprojekt ligger tillsvidare på is eftersom Lovisa bygginspektör tappade bort sig när hen skulle inspektera min tomt. Hen återvände till sitt dammiga kontor förra veckan för att samla nya krafter. Jag är inte särskilt hoppfull med denna facit på hand, men känner mig efter den här episoden "på nackan". (Hen lät förhållandevis skamsen på telefon.) Återkommer eventuellt med rapport om det hela.

Vad mina lampor anbelangar har de nya över köksön anlänt och jag lyckades övertala gårdskarlen att hänga upp dem. Han lyckades få upp den ena, men något ljus varde det inte. På is detta också, i väntan på Laattapistes rapport om hur jag ska få min slocknade badrumsspegellampa att lysa och om detta eventuellt kräver en elektriker som då även kunde ta sig an mina kökslampor. 

Nå, Laattapiste svarade idag efter EN MÅNAD:

"Kiitos viestistäsi, saimme tunnistettua tuotteen ( - no onneksi olkoon, minähän liitin siitä kuvan ja tuotetiedot ja laskun! toim. huom) -  ja tuotteessanne on Led valot (LED 10W).Tämä tarkoittaa, ettei tuotteeseen voi valitettavasti vaihtaa poltinta."

Jag svarte:

"Kiitos tiedosta. Eli tämä oli kertakäyttövalaisin? 

Vai voiko sen mekaniikan korjata? Mitkä ovat mun vaihtoehdot?"

 

Laattapiste: "....."

 

Känner en viss frustration över detta, kan ni kanske föreställa er, då lampan är integrerad i min badrumsspegel och har kostat mig 256 euro i tiden. Hur kan någon i kundtjänst svara typ shit happens utan att erbjuda lösningar? AAAARGH! 

 

 

 

Men googlade nyss att dess garantitid är 5 år och jag har köpt den 2015.

HA! Fortsättning följer!