be careful what u wish for

Inga problem att få tiden att gå här, inte.

Jag älskar mina barn men igår sa jag åt deras far: "Du vill säkert också träffa dina söner, var så god."  Har ju själv valt att ta på mig huvudansvaret för den yngre så klagar inte och anklagar ingen, men när de dök upp här igår kväll vid elvasnåret för att hämta sitt pick och pack försökte jag bokstavligen fösa ut dem genom dörren.

Femtonåringen gick i godo men sjuttonåringen fick för sig att äta några svettiga köttpiroger som jag fortfarande känner lukten av samt tvätta byke ännu klockan halv tolv på natten, men han måtte ha promenerat iväg senare eftersom han inte var här imorse. 

(Byket hade jag inte förstått att tvätta. Det låg ju inte i bykkorgen utan utspritt över alla ytor i sjuttonåringens rum. Helt obvious vad som är smutsbyke ju, förklarade han med en viftande gest. Hursomhelst, han tvättade själv - om än vid midnatt - och på mitt konto blev endast att mata in det i torktumlaren imorse. Han lär avhämta det vid tillfälle.)

Hann trots allt kaos knäppa en bild av annalkande ljus över Kirran imorse.

Home Alone

Kan inte minnas när jag senast skulle ha varit helt ensam hemma. 

Men vad kan jag säga? Som man bäddar får man ligga.

Tittar in här en annan gång, för nu ska jag njuta lite. 
 

Två av fem - dilemmat

En av Skavlans gäster, den norska rapparen Magdi Omar, lade fram teorin om två av fem.

Han menade att av fem saker vi främst efterstävar i livet kan vi få bara två till hundra procent. Antingen två saker av fem till hundra procent eller också lite av varje, men då blir det lite halvdant.

Detta har jag ju funderat på en hel del också. Jobb, hobby, barn, kärlek, vänner. Till exempel. Hur gör man? Lite av varje eller bara en bråkdel men dessa till hundra procent? 

Två av fem blev för jobbigt, jag skrev om teorin till tre av fem. Tre saker till åttio procent och allt annat med vänster hand?

• Jobb, barn, kärlek? Lite vänner och en smula hobby. Nej. Kan absolut inte leva utan att rita och skriva och röra på mig.
• Jobb, hobby, barn? Lite vänner och en smula kärlek. Jepp, funkar. Men.
• Hobby, barn, kärlek. Inget jobb, lite vänner. Funkade inte för mig. Kände mig som en fisk på torra land utan jobb.
  
• Vänner, jobb, barn. En smula kärlek och ibland ett drag med penseln? Neeeej!
• Eller.... jobb, hobby, barn, vänner, kärlek. Lite av varje. Splittrat.

 Min lösning? Har väl prövat på det mesta. Förr eller senare kanske jag kan svara.

Livspusslet.

 

blanketter och sånt

För flera veckor sedan skrev jag på en blankett där jag godkände att femtonåringen ges några vaccin. Jag frågade när han har hälsogranskningen, men det kom han inte ihåg. Blanketten har legat på golvet i hans rum sedan dess och jag har påmint honom otaliga gånger om att sätta den i sin väska för att ha den handy när den behövs. Senast igår kväll.

Idag kom han hem och gned sig på armen.

"Du skrev väl under den där blanketten?"

"För vaccinet? Jo. Hade du hälsogranskningen idag?"

"Jå."

"Hade du inte blanketten med?"

"Nä."

"Jag sa ju igår att du skulle ta den!"

"...."

"Men du fick vaccinet?"

"Jå."

"Ojdå, månne du blir sjuk av det?"

"Kan man bli sjuk?" lyste han upp. "Hoppas det!"

Senare, på väg för att besöka stadens Waldorf-skola, hann vi prata mer än på många dagar. Note to self: Det här med att sitta bredvid varandra i bilens trygga mörker leder ofta till de ledigaste diskussionerna. 

Efter besöket frågade jag femtonåringen vad han tyckte. 

"No offense", sa han. "Men hellre söker jag nog någon annanstans." 

Visste jag väl. Men huvudsaken är att han har en åsikt! 

(Annan än vet inte eller fråga sjuttonåringen.)

Mötte upp med ex-svägerskan, sjuttonåringen och sönernas kusiner på White Lady där vi åt lövbiff och blinier och växlade senaste nytt, gjorde psykologiska analyser med anledning av sjuttonåringens psykologiprov imorgon, övade oss på tyska, spanska,  franska och finska samt skrattade mer än på länge. Våra barn som någon gång knallade omkring i dyngsura blöjor och sa gää har nu blivit (mer eller mindre) självständiga individer.

Vem skulle ha trott det?

Nu ganska slut efter en lång och intensiv men givande dag. Imorgon bitti iväg på samma jobb som förr men med en ny arbetsgivare. Exiting times ahead.

Mån-dag

Fick besök av ett gäng ondsinta hormoner inatt. Inte så mycket annat att göra än stirra ut i luften och kolla på klockan med jämna mellanrum. När de väl gav sig av slumrade jag till en stund innan väckarklockan ringde.

Steg upp, fumlade, tappade saker i golvet. Insåg att stöpslarna i sovrummet slutat fungera trots att propparna hela. Stomlade till köket för att koka kaffe och gröt. Spisen blinkade errorkoder och endast två plattor fungerade. Jaha, psykos, tänkte jag först, men tog sen några bilder av spisen och dess beteende för att kunna reklamera den. Stunden efter fick jag e-post av disponenten. Alueellinen sähkövika. Korjataan.

Väckte femtonåringen trots att knappt vaken själv. Precis när han klev ut i tamburen för att ge sig iväg slocknade alla lampor i lägenheten.

"Jag behöver inte gå till skolan!" utbrast femtonåringen.

"Hurså?" sa jag.

"Typ, circuit breakdown i min telefon? Kan inte veta vad klockan är?"

Jag lyste på honom med min mobilficklampa.

"Iväg med dig."

Tolv timmar senare har jag nyss kommit in från en ruggig promenad och femtonåringen är på parkour trots att hans favoritverrare var i tvätten och de han drog på sig tio centimeter för korta. En måndag närmar sig sitt slut.

"mun täytyy kävellä näin, mun täytyy kävellä näin"

En helg passerade.

Lyssande på Anssi Kela som sjöng sedan länge bortglömda låtar på G Livelab.
(eikä se nuorempikaan/ollut paha luonnostaan/mut järki ei aina vaan toimi)

Åt knackorv och franskisar till lunch och sushi till middag. 

Sträcktittade på tredje säsongen av Skam. Från mobilen, med hörlurar. Kände mig som sexton. 
(I en fyrtiofemårig kropp.)

Förhörde femtonåringen på metaller och galvaniska element.

Den ena natten vaknade jag av att regnet smattrade på plåttaket. I januari.

att slåss mot väderkvarnar

Har - min dåre - tagit på mig huvudansvaret för att få femtonåringen att satsa på skolarbete samt lära sig skapa rutiner för detsamma. I praktiken betyder detta att jag försökte förhöra honom på litteraturhistoria igår.

"Vad är en tragedi?" 

"En berättelse med ett sorgligt slut."
"Typ mitt liv då?" ironiserade jag.

"Ja för du dör ju i slutet. Fast det är ju å andra sidan en bra sak."

Ikväll satt jag först med honom på informationstillfället i samma eastbound gymnasium där jag var på föräldramöte här om kvällen. Tillställningen tog en och en halv timme i anspråk och efteråt frågade jag femtonåringen vad han tyckte. 

"De suger på tidsplanering", sa han. Vilket jag kan hålla med om, eftersom de påstod att tillfället skulle vara i bara en timme.

Senare förhörde jag honom på istid och rullstensåsar. Mot slutet dödsstönade han och lutade huvudet i händerna.  

"Sluta mobba mej!"

"Vadå mobba dej? Jag försöker ju bara hjälpa dej."

"Jamen det där sista hade vi inte ens i läxa!"

"Du ska väl ändå kunna det förr eller senare, till provet om inte annat?"

"Ja-a, men då kan jag ju läsa det SEN! Du ödar min tid!" sa han och vände sig mot sin dator. "Sorry guys, my Mom made me do my homework."
"DU ödar din tid!" sa jag matt.

I verkligheten lever jag inte alls någon tragedi, tvärtom.

Brast i dag ut i ett spontant minä niin nautin tästä! på lunchen.

"Niin mistä?" blev jag tillfrågad.

"Työnteosta!"

Utöver detta så njuter jag av vardagen. Av rutiner, av att komma hem till mitt hem efter arbetsdagen, av mina små avstickare till pilates runt hörnet, till gymet runt två. Av omkringströdda samtal med mina söner och i synnerhet av de stunder när jag når fram till den yngre, just nu mer utmanande sonen. Njuter till och med av matlagning och närapå av att betala räkningar.  

Njuter av livet, helt enkelt. 

"Ganska skönt att vara på tumis, inte sant?" sa jag åt femtonåringen vid kvällsmålet.
"Aj så du kan mobba mej utan vittnen?"  

Dagens sista mobbningsakt: Aku Ankka till kvällsmålet.

aMAZED

Sov som en stock. Vaknade på morgonnatten av att en karl stod i fotändan av min säng och klädde på sig.  

"Vi har väl tysta veckan", sa han sammanbitet, "så jag går nu."

Vaknade på riktigt och insåg att det varit en dröm. Drog in fötterna under täcket och somnade om till nästan tio.

Läste klart boken om oss tysta revolutionärer. Senare på eftermiddagen stack jag mig in i grannhuset på systersönernas födelsedagskaffe och lånade boken åt deras introverta mor.

Däremellan tog jag mina egna söner till aMazed Games Room Escape i Sandviken där vi blev fastkedjade i varandra med handklovar och en plåtportfölj full med guldtackor som vi antogs ha stulit och blev inlåsta i ett rum för att på sextio minuter bevisa vår oskuld och ta oss ut.

Kan gladeligen medge att utan vinkarna som vi fick (- troligen ALLA vinkar de hade att ge och några till snabbt påkomna - ) och utan mina söner så skulle jag nu sitta inburad för nämnda brott. Lyckligtvis hade jag en kvicktänkt och klipsk femtonåring och en lugn och sansad sjuttonåring med på uppdraget, så vi kom  ut ur rummet en och en halv minut före tiden var slut. Pheew. Roligt, engagerande men jobbigt och pulsstegrande.

reflektion och introspektion

Igår kväll: halvslumrade oroligt tills sjuttonåringen välbehållen dök upp från sin fest halv två på natten. ("Ska bara tvätta bort mascaran", sa han när jag knackade på badrumsdörren för att fråga om allt var okej.)

Började morgonen med kaffe, gröt och boken som kom med posten igår och handlar om min femtonåring. Och om mig själv, för den delen. Mycket underhållande med en enorm igenkänningsfaktor, om än "lite" vinklad till vår fördel. Hursomhelst betryggande att läsa att andra upplever samma sak som man själv.

Väckte femtonåringen halv två på eftermiddagen med att ge honom lite indisk huvudmassage.

Kramade om sjuttonåringen som tydligen vuxit igen för han var tvungen att vika sig nästan dubbel för att nå ner till mig. Han slängde i sig en enorm hög med nuggettar och åkte iväg på futsalmatch.

Tog en promenad. Chitchattade med syster över kaffe. 

Spenderade en och en halv timme på gymet. Lyfte och sprang i en nästan tom sal. Reflekterade över livet vilket jag alltid gjort bäst i rörelse. Endorfindansade i omklädningsrummet. 

Dagens citat ur boken: "Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk."

Framåt marsch!

Det bästa som finns är att få saker beslutade, framåt och gjorda.

Dagens dito:
- fixat praoplats åt femtonåringen
- nästan fixat finskalärare åt densamma
- kommit igång med jobbet, äntligen på riktigtriktigt

Avslutade kvällen på föräldramöte i ett eastbound gymnasium, där vi blev informerade om att era ungdomar blir myndiga i år.

WTF?

Hjort är gjort

Har frysen halvfull med hjort som jag fått av min far. (Man tackar.)  Var lite skeptisk till att börja med. Kanske traumor från barndomen då vi levde på vilt. Främst älg. Älgmalet, älgstek, älggryta, älglimpa, älgtunga. Var och varannan dag (då vi inte var ute i skogen och drog kvistar) så satt vi och skar grytbitar eller packade malet i minigrippåsar.  

Hursomhelst, visste inte riktigt vad jag skulle göra med all hjort. Men till nyår blev det till läcker fondue och nu har vi ätit soppa på hjortmalet i dagarna två. Och för en stund sen rullade jag i förbifarten en plåt hjortbullar.  Jag i köket, frivilligt? Utan rödvin dessutom? Undrens tid är inte förbi.

"Jag har så bra blod; jag skramlar av järn."

När jag var fem, Storasyster sju och Lillebror ett så bandade vi in en del prat på en C-kassett. Bland annat minns jag att Syster sa att jag ju kunde berätta hur det hade varit hos doktorn.

"Jag hal så bla blod; jag sklamlar av jäln!", sa jag. Utan att kunna uttala s eller r.

Det var på samma kassett som Syster berättade att vi trott vi sett en kamel med två pucklar nere vid portstolparna och mamma konstaterat att det nog bara var en ljusröd elefant. (Var gång vi ville ha något när vi var små sa mamma ja ja och jag vill ha en ljusröd elefant, och sen var saken slutdiskuterad.) Helt och hållet var det Syster som höll låda på kassetten förutom när Lillebror fick inflika med olika djurläten. Grisen fnös och kossan råmade mmm-äää. I något skede lyckades jag faktiskt läsa några ovidkommande stycken ur Rasmus Nalle med en sådan iver att jag totalt glömde andas emellan och läsandet avbröts med ett gulp när luften tog slut. Syster suckade djupt och sa: "Maria, bandet ödas av att du läser. Nu pratar jag."

Hursomhelst, kom ihåg detta idag när jag var på hälsogranskning. Fick grönt ljus med bravur för att fortsätta jobba. Mina värden var helt lysande. Visserligen kändes det inte så idag - januari måtte vara min värsta fiende. Somliga dagar så trött och dimmig att knappast hålls på stolen. Men som vanligt pigg som en lärka mot kvällskvisten.

Kom precis hem från högstadieskolan på andra sidan gatan från vad jag trodde var ett föräldramöte men i själva verket var en föreläsning om rusmedel. Inte helt aktuellt i den här familjen där jag snarare skulle behöva en föreläsning om spelberoende. Allra mest önskar jag att skolan skulle rycka upp sig och norpa mobiltelefonerna av eleverna i början av lektionerna, men nej, detta har jag tagit upp för döva öron i tre års tid. Det lyckades tydligen i Lovisa (https://svenska.yle.fi/artikel/2017/01/10/lovisa-hogstadium-inforde-telefonparkering) men i femtonåringens skola tycks det totalt omöjligt. Varför? För att ungdomarna måste få söka information på mobilerna ibland eller vi prövade och ibland tog de av misstag varandras mobiler i slutet av timmen. Jepp, jepp. Har också fått höra att när det varit oroligt i klassen så har man separerat vissa personer men det blev ännu värre för då kunde de inte spela tillsammans utan satt och ropade åt varandra över klassrummet i stället, så vi måste flytta dem tillbaka.

Kan inte tro mina öron. Men kanske jag bara har glömt vilket zoo högstadiet var?

The Law of Attraction

Vid middagsbordet försökte jag föra en diskussion om februaris praoplats med min femtonåring. Som vanligt när det gäller pivotala grejer ( - i det här fallet försök att få honom att ta initiativ bland andra människor -) så hamnade vi i en återvändsgränd med frustrerat gastande och oöverkomliga murar. Situationen totalt låst. 

Jag misslyckades, igen.

Skrev ett inlägg för Facebook. "Efterlyses: handbok för att handskas med tonåringar."'

Ångrade mig dock och postade aldrig meddelandet. Grät i stället en skvätt och tänkte: Det ordnar sig. På något sätt ordnar det sig.

Öppnade Instagram och hittade en underbar illustration av en dyster isbjörn som vattnade sina blommor mitt i vintern. Bildtexten löd: Kyl se siitä.

Öppnade min e-post och hittade ett brev av femtonåringens klasslärare. Hon skrev att hon förstår min frustration med samhället som kräver att man är utåtriktad, meddelsam och oblyg och kräver dessa egenskaper även av dem som besitter totalt motsatta personlighetsdrag. Hon tipsade mig om två böcker.

Susan Cain: Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns

Linus Jonkman: Introvert: Den tysta revolutionen

Senare låg jag på massagebordet några kvarter bort och medan en liten vis man knådade mig så hårt att jag nästan grät igen, insåg jag för vet inte hur mångte gången varför jag har så svårt att konfronteras med femtonåringens försiktiga och folkskygga beteende. För att jag ser mig själv i honom, hela tiden. Som barn var jag ju också livrädd för människor och långt in i vuxenåldern kunde jag också ha beskrivit mig själv som socially anxious - vilket han gör - om jag bara vågat. Har alltid avskytt att prestera under observation, har fortfarande svårt att uttrycka min åsikt om saker jag inte är hundratio procent säker på, kan inte tåla att hamna i fokus för folks uppmärksamhet och är knappast den som står först på barrikaderna och säljer in mina idéer hos nya kontakter. 

Borde ju förstå och stöda femtonåringen till fullo, men kippar i stället totalt över i mitt eget självförakt. Om man bara vetat vad föräldraskapet lyfter fram i en. 

Om man bara kunde kliva ur sig själv och sköta den här rollen objektivt och by the book. (Only which book would that be?)

Rubriken syftar på livets och medvetandets vidunderliga förmåga att ge oss precis vad vi behöver eller ber om. Om det så bara är en perfekt massagetid tack vare avbokning, en trösterik Instagrampost eller ett efterlängtat tips på en bok om ditt unika och utmanande barn.

Simply put, the Law of Attraction is the ability to attract into our lives whatever we are focusing on.

Källa: http://www.thelawofattraction.com/what-is-the-law-of-attraction/

Perfekt indikativ passiv: Tanssittu, piirretty, kävelty, keskusteltu, levätty.

Börjar så småningom lära mig vad jag behöver när helt slut på energi och krafter. Inte hålligång och skumppa och rödvin utan egentid, frisk luft, kreativitet och motion. 

Helgen innehöll förstås en hel del måsten, som att intala femtonåringen att han inte är det minsta dum utan bara lat och att han kan bara han försöker lite, i stället för att ge upp när något känns jobbigt. Mat måste också serveras när huset är fullt av växande tonåringar. Byke tvättas och golv dammsugas. Men måstena kan åtminstone delvis kombineras med det man vill göra.

Alltså har jag fuldansat i köket och skissat medan jag kokade korvsoppa. Fört med eller mindre fruktbara diskussioner med femtonåringen medan vi promenerade till och från Verkkokauppa där han köpte nya datorattiraljer. Löst upp alla mentala och fysiska knutar på gymet lördag kväll. Förhört finska passiva verbformer medan jag städade undan middagen och drack kaffe. Sett Forrest Gump för första gången på många många år och gråtit floder. Drömt att jag talade flytande franska. Skrivit in saker i kalendern och strukit punkter från olika mentala listor. Lämnat sönerna mat att värma och promenerat iväg till Ateneum för att äntligen se Modigliani.  

Återfunnit mig själv och balansen.

blåsningen

Inatt drömde jag att jag skulle på halarfest på Hanken men hade tappat min halare och dessutom försenade jag mig för ville absolut gå till gymet före samt läsa finska med min son. Fick dessutom ingen inbjudan till coccarna. Var helt utmattad när jag vaknade efter nio.

I verkligheten är festen först i april och jag vet på riktigt inte var min halare finns. Får väl göra en stöt upp på vinden vid tillfälle.  Femtonåringen har finskaprov på onsdag och jag får honom omöjligt att läsa. Har sökt efter finskalärare åt honom också och när jag nu har några på lut nämnde jag det för honom. Han började kasta omkring sig prylar och sa att han vägrar. Hellre tittar han på några finska filmer i veckan, sa han, vilket han också började med igår. Därefter började han spela Counterstrike med sina nattugglor till vänner och när han påbörjade ett nytt spel vid midnatt avlägsnade jag alla trådlösa nätverk och hamnade i ett fruktlöst gräl som avslutades med att sonen sprejade mig med Air Duster innan jag gick och lade mig. Lite mentalt utmattad. Hann läsa tre sidor Valtonen innan jag var tvungen att släcka lampan. Ska släpa mig till gymet idag och skattar mig lycklig att jag inte behöver gå på halarfest just precis ikväll. 

Bilden nedan har ingenting med någonting att göra. Den är från förra helgens promenad.  Vädret idag kräver knappast någon kamera.