Två månader, femhundrafemtio sidor.
Det var Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät. Fick äntligen slut på den i förrgår. Någonstans under de sista hundra sidorna fann jag mig uppslukad av den ett par gånger, men det var mycket korta stunder och varför jag tvingade mig själv att läsa den i sin helhet kan man ju undra. Missförstå mig inte, den var absolut inte dålig - han kan ju skriva och han kan ju människor - men varför han behövde så många sidor, det kan jag inte begripa. En av lärdomarna från de olika skrivkurser jag gått är att alla sekvenser, dialoger, avsnitt och scener antingen ska föra berättelsen framåt eller berätta något nytt eller väsentligt om karaktärerna. Den delen av kursen hade herr Valtonen kanske missat.
Min avsikt att läsa M Train igår kväll som en helande rit efter kampen med Valtonens tegelsten gick i stöpet eftersom jag upptäckte dokumentären om Amy Winehouse på Teema. Jag hade ju sett den tidigare (tydligen i oktober 2015 kunde min blogg berätta) men kunde ändå inte låta bli att titta. Grät minst lika mycket som senast (men lyckades även Shazamma några bortglömda låtar till min Spotify-lista; Valerie, What is it about Men och Back to Black.). Läste parallellt på nätet en text om hur ens sista tankar på kvällen påverkar ens följande dag, varför jag tänkte några soligare tankar innan jag släckte lampan. Det var tydligen ett litet halvdant försök för kände mig ganska så nere när jag slog upp ögonen imorse. Beslöt med pur viljestyrka: detta blir en bra dag.
Det blev det.
Avslutade med en runda på gymet efter en veckas stillasittande (på grund av snuvan) och blev så lycklig att nästan dansade hem. (Där jag snöt mig och fick näsblod. Men i alla fall.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar