Någon gång för många många år sedan spillde jag kaffepulver och motiverade fadäsen med att "kaffet bara klämde sej ut ur burken." Efter det brukade min Far ringa till mig alltid när han spillt kaffe för att det fick honom att tänka på mig. (Smickrande, eller hur. Han kunde ju lika gärna ha ringt när någon klok person talade på teve eller nåt sånt.)
När detta nyss hände (- och jag hade kameran i beredskap för att jag ska titta igenom bilderna jag knäppte på sjuttonåringens gammeldans tidigare idag, nästan rörd till tårar -) kom jag att tänka på min Far och andra nära och kära som kanske undrar hur jag har det. Tittade alltså in här för att säga att allt är riktigt bra, men lite mycket av det just nu. (Vilket kan bevisas av att jag dricker mitt middagskaffe klockan 22.28.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar