Skärrad av obegripligt sorgliga nyheter* drömde jag inatt att jag var på klassträff där mina före detta klasskompisar föll i raviner i skogen omkring mig. Senare slogs jag mot ett gäng små, ettriga huggormar som jag fick ta i nackskarven för att få bukt på.
Det var en lättnad att vakna och köra genom solsken till flygfältet för att möta sjuttonåringen. Han hade två stora väskor och skäggstubb. Hemma igen satte jag en makaronilåda i ugnen och gick ut och promenerade Brunnsparken runt i solskenet. Funderade på om min halvhjärtade snuva blivit såpass mycket bättre att jag kunde gå till gymet och ruska av mig veckan, men gjorde vid Siljaterminalen misstaget att snyta mig så jag fick näsblod och beslöt att vila upp mig litet till. Smög hem längs olika husväggar utrustad med endast en näsduk och folk stirrade på mig och undrade säkert om jag fått på käften eller bara halkat på isen.
Avrundade dagen med att tappa min sista nerv på femtonåringen och hans skolgång i ett försök att hjälpa honom med tyskan. I alla fall kändes det som min sista nerv men har kanske trots allt flera. Ångrade mina fula ord och slöt fred genom att be honom hjälpa mig hitta bakgrund till illustrationen jag gjorde för att avreagera mig. Att döma av hans oberörda assistans är vi på hyfsat god fot igen.
Kan han någon tyska, det vet jag inte.
* Nej, ingen jag kände, men som förälder reagerar man ändå, liksom jag häromdagen grät floder när jag lyssnade på mamman i Efetr Nio som berättade om sin mobbade femtonåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar