Vad jag också hade glömt ur vardagen

Igår fick mina söner spaghetti med bolognesesås till middag. Idag integrerade jag dessa två och värmde upp i en panna. 

(Spaghettin och bolognesesåsen, inte sönerna.) 

"Du har förstört den!" utbrast sextonåringen - som enligt egen utsago har så välutveckalde smaklökar att inte all min mat duger åt honom - och gjorde kväljningsreflexer vid middagsbordet.
"På riktigt!" sa jag. "Det är samma sak som igår. Ät med parmesan och ketchup, du fixar det nog."
"Inte alls samma sak, de ska ju serveras separat."
"Hallå. På restaurang får du också spaghetti och bolognese serverat tillsammans."
"Det här är inte spaghetti bolognese. Det är spaghetti och köttsås."
"Da-a, samma sak ju", försvarade fjortonåringen mig.
"Vad vill du ha till middag imorgon? Nu vill jag höra."
"Vad som helst", sa sextonåringen. "Bara det är skilt."
"Nej, svara nu. Nämn en rätt som du vill ha imorgon."
"Varför det?"
"För att DU lagar maten imorgon", sa jag. "Jag ska på en konsert." 
"Jag kan värma nuggettar."
"Nej, en RIKTIG måltid. Man kan inte leva på färdig mat."
"Visst kan man."
"Klart man kan, men man mår inte bra av det. De innehåller så lite näring och så mycket annat skit att man mår verkligen dåligt om man äter bara färdigmat. Hjärnan slutar fungera ordentligt."

Sextonåringen slängde en blick på mig och ruskade på huvudet.
"Du tycks ha ätit rätt mycket färdigmat i dina dar."