Märkte rastlösheten komma krypande igår eftermiddag. Newsflash: Är inte gjord för långvarig, stillasittande semester utan målsättningar eller rutiner; inte alls.
Klev in på gymet och skakade av mig frustrationen. Var en ny, snällare, gladare och bättre människa efteråt.
Med den annalkande hösten kommer dessutom den sedvanliga energin, lusten att ta tag i saker, att få saker att hända, att åstadkomma, att gå vidare, se framåt. Med höstkänslan kommer också en bubblande förväntan och en plötslig tro på att allt ordnar sig.
Tog tag i olika pusselbitar idag och fyllde kylskåpet för tonåringarna av vilka den yngre klev in tidig eftermiddag; trött, pratsam och nöjd. Vi promenerade ett varv på stan och drack kaffe och kakao. Efteråt drog jag på mig trikåerna och sprang runt södra Helsingfors för första gången på evigheter; euforisk och med håret på ända och Spotify som bestämde rytmen. Nöjd med mig själv serverade jag sedan fjortonåringen middag bara för att märka att parmesanen var slut; cannot have that, can we.
Tillsammans gick vi till kvartersbutiken och först på hemvägen mindes jag att jag ju avlägsnat min hemnyckel från knippan och lagt den i fickan på löptrikåerna i stället. Skulle ringa vår räddning, sextonåringen, som befann sig någonstans i östra Helsingfors på fotbollsmöte, bara för att märka att ingendera av oss hade telefonen med oss. Snopet lommade vi till disponenten och ringde på. Fjortonåringen satt i trappan och facepalmade medan jag viftade med parmesanosten och förklarade läget.
Vi blev slutligen insläppta i vårt hem och åt vår avsvalnade måltid, med parmesan. Nu har också den andra förlorade sonen anlänt och friden - rutinerna, regelverket, ansvarsområdet, vardagen, meningsfullheten - lagt sig över lägenheten tillsammans med kvällsmörkret.
Bilderna är från sommarlovet på landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar