Distansen och dansen

Inget under att min Far ringde och undrade om jag fortfarande är stressad när jag inte synats till på bloggen. Tycks inte ha varit här inne på en vecka. 

Jo, fortfarande stressad. Så mycket jobb och palavrar och avbrott under arbetsdagen att omöjligt att slutföra en enda sak och nya ramlar in hela tiden. Inte så sugen på att logga in på elektroniska apparater om kvällarna, eller jo, på sin höjd totalt avtrubbat och ohälsosamt some-surfande men inte kapabel till något produktivt. Förra lördagen gick till personligt pappersarbete i olika format och när jag till slut var tvungen att göra min skattedeklaration två gånger på grund av tryckte på fel knapp just som jag fått hela deklarationen gjord och tappade allt så brast jag i gråt. Bestämde i denna stund att boka in en landevisit eftersom det är det enda som hjälper i dylika fall. Av denna anledning sitter jag nu och skriver i totaltystnad på stugan. 

Sov åtta timmar utan att röra en fena och drömde att jag av en slump träffade en gammal klasskompis på en toalett på ett centraleuropeiskt hotell. Snäppet bättre dröm än den om en vinglös fladdermus stor som en hund förra veckan. (Hur jag visste att det var en fladdermus när den saknade vingar, det vet jag inte.) Vaknade utvilad imorse för första gången på evigheter och har idag  fått mera gjort än under tre dagar på kontoret. Dessutom tyst och stilla, halleluja! 

Okej, fullt så idyllisk var dagen inte som de ovanstående Instagram-bilderna antyder. Jobbade som en blådåre och stugan såg ut därefter. 

Vadå stor monitor? Jo, det är min tv.
Ser ju ingenting på laptopens 14-tums skärm, inte ens med glasögon från min egen arbetsplats.

Vinflaskan är från förra visiten och lyftes bara ut ur kylskåpet för att ge plats åt mjölken.
Tro det den som vill. 

Avrundade dagen med bastubad och hönssallad. Och plötsligt hittade jag energin att titta in här på bloggen; stugkonceptet funkar alltså till belåtenhet.

Livet har inte bara varit stress; förra lördagen var det flickkväll med pasta och vin och skumppa och dans. Lysande idé när man är så trött att man börjar gråta av sin skattedeklaration, men lyckat blev det i alla fall. Söndag repade jag mig tills jag gick iväg och såg en film om mig själv och mitt fantastiska liv och mina fantastiska kärlekshistorier: Gloria Bell

Syster rekommenderade den. Wonder why?

För övrigt? Nittonåringen är tillbaka i Obbnäs och fortsätter som däcksofficer på Louhi. Nöjd med sitt öde tydligen. Sjuttonåringen är hos sin Far, men vad han tycker om saker och ting vet man som vanligt inte. Sergej kom och städade mitt hem igår efter en månads paus, halleluja för det också. Må vara att han stjäl tuppappersrullar eller lider av irritable bowel syndrome eller använder dem till att tvätta mina badrum, vilket han påstod när jag konfronterade honom, aivan sama, halleluja. 

Ses igen nästa torsdag? Hoppas ju skriva lite oftare, men reality bites.

A good night's sleep.

Världen ser så mycket ljusare ut när man sovit gott. Vaknade visserligen klockan två vilket blivit min normala panikvakningstid och började tänka på ett kontrakt jag inte hunnit göra något åt, men lyckades lugna ner min hjärna och somna om. När jag öppnade rullgardinen var det ljusare indeed; min bil var snötäckt. 

Fy fan för vårvinter!

Men, var hos frissan ikväll och föryngrades något av de tio år jag lagt på nacken sen årsskiftet. Fick igår och idag saker och ting på jobbet till en punkt där jag känner att jag kan handskas med saker och ting. Må vara att den känslan går om imorgon, men nu är jag tillfreds. Och sen blir det weekend och jag kan ta itu med allt det jag inte haft tid för här hemma; skattedeklarationer, avkommarelaterat stuff, motion, personliga projekt, vänner och vin..... you name it. 

Och en ny säng! Jag behöver en ny säng. Efter att ha sovit i hotellsängar i en vecka kom jag hem och lade mig på min brits och vaknade med domnade armar och nackspärr och beslöt att det får vara nog. Till och med min nya IKEA säng på stugan funkar bättre än den här.

De överlevande.

Rekryten kom in i aukkin (underofficersskolan) och hamnade genast i den fruktade JoHan. Det innebar tydligen 3 timmars sömn under tre dygn, undernäring, timtals skogsmarscher, idrottsövningar mitt i natten och pyskiska tester i form av bl a prov skrivet i ett kolmörkt rum med diskobelysning.

"Tror du du orkar?" frågade jag igår när han vakat i fyrtioen timmar.

"Klart de", svarade han. "De e siisti af."

"Överlevde", skrev han vid lunchdags idag. 💚

Sjuttonåringen å sin sida fick till min fasa också kallelse till armén. Fattar inte vart tiden har gått och hur mina barn är snudd på vuxna. I och för sig, när jag ser mig i spegeln eller släpar mig hem från jobbet så inser jag att det är sant; tid har gått. Jag ser ut som något katten släpat in och känner mig som om jag fastnat i tröskeln under det att. Just nu känns det som att jag åldrats tio år under de senaste månaderna. Jag hoppas det känns annorlunda längre in på våren. Skulle säkert hjälpa att sova gott, men det händer nuförtiden ungefär var fjärde natt. Jobbet? Vårvintern? Saknaden av någon? En kombo av allt detta. Skulle också hjälpa att röra på sig mera, men tiden och energin har inte räckt till. Idag släpade jag mig äntligen till gymet och kände en glimt av mitt forna jag. 

I min egen bubbla och jobbstress och allt som sker har jag totalt missat hur det går för min yngsta i yrkesskolan. Visade sig att han börjat ha läxor (!) och att han gjort dem (!) och haft presentationer (!) och och skapat visuella identiteter och logon och ditt och datt. Där ser man.

Minisemestern

Veckan gick i Warsawa, där jag först var på arbetsresa inklusive fabriksbesök och middagar och möten och workshops och sedan tog en långhelg för mig själv. Fann visserligen mig själv skickande e-post ännu på fredag förmiddag tills min chef upprört chattade mig och påminde mig om att jag var ledig. Ja visst ja. 

Vandrade ut på stan. Mest vandrat och vandrat, knäppt bilder här och där, åkt lite spårvagn, druckit kaffe och vin och ätit, väldigt gott faktiskt. Konceptet modern europeisk restaurang funkade bäst. Till skillnad från t ex i Prag fick jag ett vänligt bemötande överallt; visserligen blev jag placerad vid bardisken på krogen Kieliszkinahozej, men sånt händer ju i hemlandet också om man kliver in utan bokning på en fredag. 

 

Därifrån gick jag på jazzkonsert (Marek Napiórkowski Trio feat. Luis Ribeiro) på den lilla klubben 12on14. Mycket angenämt och i synnerhet underhållande att se en del av publiken i sån extas att man trodde de rökt på; jag kan nog hamna i motsvarande tillstånd - av soul eller blues kanske? - men ren jazz är inte helt min grej även om det var imponerande.

Gamla stan var väldigt fin såklart; nybyggd på 50-talet efter totalförstörelse under kriget. Skäms att medge att jag inte besökte ett enda historiskt museum under min vistelse; var inte kapabel eller villig att ta in någon information efter arbetsdagarna (eller ska vi säga arbetsveckorna, - månaderna, som gått...).

Många andra delar av stan är jättefina, men fastnade inte på bild. Så jäkligt stort och arkitektoniskt att Helsingfors kändes som en lilleputtstad när jag kom hem. Nå, mindre charmiga delar har stan ju också; till exempel var jag inte så imponerad av området kring hotellet för arbetsresan.

Lyckligtvis bytte jag torsdag kväll till hotell Indigo precis invid "huvudgatan" Novy Swiat. Suberbt läge och hotell precis i min smak. På denna resa var jag dessutom så trött att jag på eftermiddagarna måste krypa ner under täcket för dagssömn och Netflix. Riktig semester, alltså, om än bara två dagar.

Lördagen spenderade jag bland annat i Lazienkiparken och den var minsann inte heller liten! 

Finfint. Massor finns kvar att se och göra i stan om jag någon gång åker tillbaka.....

Helgen som försvann.

Idag på gymet vid sjusnåret började det äntligen kännas som weekend. Tidigare på dagen gick jag omkring och ryckte i olika butiksdörrar, säker på att det bara var lördag. Småningom gick det upp för mig att helgen är över; det är måndag imorgon. WTF?

Rekryten dök upp på loma på fredag kväll och fyllde vardagsrummet med ungdomar som grundade inför kvällens fest. Båda nätterna spenderade han dock hos sin Far (som inte var hemma) och så dök han upp här för att äta. Inte riktigt hållbart koncept det här - allra minst för honom, som bollar omkring mellan tre adresser, själv skulle jag flippa ur, det gör jag ju i o f s redan på en adress - även om han är välkommen och saknad. Överväger olika alternativ.

Min gårdag gick mestadels till skrivelse av olika styrelseprotokoll och denna dag till att hinna ikapp med ogjort jobb och påbörja några i tillfällig sinnesförvirring åtagna uppdrag fast min tid redan innan var slut. Hann dock igår kväll med sjuttonåringen på bio på Green Book. Mycket sympatisk - och man fick vin på Kinopalatsi! - men Oscar för årets bästa? Hm. Satt dock på första raden och hade hellre tittat på Viggo Mortensen på lite längre avstånd, kanske det (miss)färgade min upplevelse. Mest hade jag velat gå någonstans och dansa till lite jazz-blues efteråt. Det får bli en annan gång.

Ordning är bara för idioter - genier behärskar även kaos.

Jag minns en tid då jag hann rita, fotografera, jobba och blogga och gå kurser vid sidan om och dessutom städa mitt hem och underhålla folk i min omgivning. Mina barn var mindre och behövde mig mera; hur hann jag? Nu hinner jag med ingenting. Minns ej när det var? Fast kanske var det innan jag började motionera och innan jag sprang på en massa styrelsemöten och ditt och datt och innan jag hade ett jobb där jag inte en endaste dag sedan jag började har hunnit göra det jag tänkt. Det är rätt så dränerande. 

Ger det här kaoset två år? Sen hoppar jag av ekorrhjulet, köper en lägenhet i Ciutadella de Menorca och skriver boken jag planerade en kväll innan jag somnade; i den där intuitiva stunden ni vet, på gränsen till slummer, när allt är solklart och det inte finns några men.

Början av veckan spenderade jag lyckligtvis på landet. Må vara att jag sprang på styrelsemöten där också och jobbade mig blå, men sov åtminstone som en stock och vaknade med skog och natur åt alla håll. Sånt mår man bra av. 

Inatt däremot låg jag vaken och lyssnade på mina hormoner och funderade på livet och  framtiden och allt det ogjorda jobbet. (Som jag inte hann med idag heller; naturligtvis inte. ) När jag slutligen somnade drömde jag att jag nästan körde över en karl. Han visade långfingret och tryckte ansiktet mot bilfönstret och skrek fula ord. Natten innan drömde jag om en man som de facto var en lealös gummidocka som jag hoppade på och slängde i väggarna.

Behöver semester, kanske? Not really in the cards now.

Gjorde dock en sund prioritering och skippade ett av fyra kvällsmöten denna vecka och gick i stället på en tvåtimmars kurs i spiralstabilisering. Det såg så fånigt ut med gummiband och stuff men var stundvis så tungt att man nästan grät. 

Bättre gråta av att stretcha sina höftböjare än av ogjort jobb. Till exempel.

The View and The Sailor

Om hur en övervuxen Goljat söker till flottan och hans Mor bokar en handyman.

Började morgonen med att släppa in en Handyman jag bokat för att hänga lite knaggar och annat som jag inte vågat ge mig på själv. Jag hade tagit morgonen ledig och föreställt mig något i den här stilen:

Men med ta¨nke på min historik med män så borde jag väl ha fattat bättre..... 

I verkligheten tog det handymannen närmare tio minuter att släpa sig tre trappor upp och hans flåsande hördes redan när han var i bottenvåningen. Han hade den största och uffigaste mage jag någonsin sett och i  relation till den såklart världens minsta och smutsigaste t-shirt och i övrigt rann mig barndomens busshållplatsfarbror "Håriga rumpan" i hågen. Han fixade knaggarna under ett ohyggligt pustande och flåsande men jobbet blev gjort. Samtidigt bad jag om tips för sjuttonåringens nätverkskabel, som alltså drivit mig till vansinne under de senaste månaderna där den ringlat från översta skåpet i tamburen till rummet mot gatan och förstört min feng shui. Håriga rumpan med magen kunde berätta att jag kan skaffa två dosor som leder internätet till sjuttonåringens rum via elnätet. Dessa inhandlade vi i Verkkokauppa efter jobbet och ta-daa! Feng shui råder igen. Amazing!

Under dagen väntade jag på rekrytens meddelande om huruvida han kommit in i flottan eller inte. Endast en del av Obbnäs rekryter kommer alltså in i där och påbörjar denna vecka sin skolning i Pansio utanför Åbo. De övriga hamnar här och där i andra sorters kompanier som inte fanns på nittonåringen önskelista. 

När inget hördes skickade jag ett whatsapp-meddelande. "Any news?"

Han svarade vid lunchdags och sa: "Pansio. Och tre stygn i huvve."  

Meddelandet kryddades med denna bild:

Kun ylikasvanut goljatti pyrkii laivastoon ihan tosissaan.

Tydligen hade han med sina 195 cm gått genom en 190 cm järndörr, utan att ducka. Dörröppningarna blir knappast högre i flottan, så man får hoppas att han lärt sig av sitt misstag 💚. 

Spegel spegel på väggen där.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva här om sånt som jag tyvärr inte vill skriva om här.

Säjer bara att fy faaaaaan för endel människor och deras lögner och oförmåga att ta ansvar för sitt agerande och fy faaaaaan för mig som är en jävla magnet för den typen av människor och låter mig trampas på och skämmas där skammen tillhör någon annan som inte klarar av att se den i vitögat. Satan! Aaaaargh! Vad kan man göra? Titta sig i spegeln, ta sig en lärdom, igen, samla upp bråtet och ta en annan riktning. 

Det om det. Lyckligtvis innehåller livet också annat. Exempelvis middag, rödvin och chit-chat med god vän på restaurang Bro, påföljt av musikalen Kinky Boots som fick rungande applåder och stående ovationer. På söndag en sväng till järnhandeln i sällskap av sjuttonåringen för att införskaffa bland annat något att kamouflera en non-feng-shui-nätverkskabel med. Senare en runda på Josef Frank-utställningen på Designmuseet och en kilometer grodsim och bastu. 

För den som legat sömnlös och undrat över nittonåringens försvunna bil så kan jag meddela att så fort man skickade ett sms med rätt registernummer till anstalten för förflyttade bilar så hittades den. Nittonåringen tog dock inte den till garnisonen idag eftersom han för veta sitt nya öde imorgon och då eventuellt blir flyttad till annan ort. Återstår att se.

Over and out.

when we were young

Ytterligare en intensiv jobbvecka, men lyckligtvis bara fyra dagar. Torsdag kväll vändagsmiddag med två goda väninnor som tydligen fortsatte långt in på småtimmarna. Själv bröt jag upp redan efter nio för att klara av fredagens strapatser. Höll igår ledigt för att se rekryten svära faneden i Obbnäs. Det var start klockan sju på morgonen och träff med sonens Far i Kyrkslätt för att minimera antalet bilar som skulle parkeras på garnisonområdet.

Det var en fin och stämningsfull tillställning och en förhållandevis varm fönvindsdag. Stod under själva faneden uppe på en snödriva och blev våt om fötterna medan jag försökte få syn på rekryten. "Han har en vit maastopuku", tipsade mig hans Far, men ändå hittade jag honom inte genom kamerasökaren, men nog efteråt på fotografierna. 

Efteråt marscherade de förbi och då var det lättare att hitta honom eftersom han är suuntamies i hörnet längst fram. 

Senare blev det besök i kasernen och nostalgitrippande för en del....

.... samt ärtsoppa och knäckebröd.

Efter faneden drog jag och nittonåringen iväg Systersonens gammeldans, via några andra förpliktelser i grannskapet. Dansen var fin och stämningsfull, ungdomarna vackra och bekymmersfria.

Undertecknad inte precis dressed for the occasion.....

Vaknade imorse vid åttasnåret och insåg att nittonåringen inte kommit hem från sina nattliga strapatser. Senare klarnade det att han övernattat på den andra adressen där det var KäTy. När han nyss dök upp här för att fortsätta på futsalmatch försökte jag intala honom att så länge han bor hemma måste han meddela om han är borta övernatten. 

"Ei vitus. Varför skulle jag göra det?" tyckte han. "Ingen gör ju det, du är ju helt over sensitive".

Suck.

För övrigt har staden flyttat hans bil medan han var inne och han hittade den ingenstans i kvarteren. Textmeddelande till berörd instans besvarades med "Autoa ei löydy, olkaa yhteydessä asiakaspalveluun."

Suck 2.

Sitä saa mitä tilaa.

Söndag precis lika asocial som dagen innan. Svarade trots allt i telefon när Far ringde, huvudsakligen för att be om ursäkt för att han liknat mig vid en Batikhäxa senast vi sågs och jag var iklädd en batikfärgad skjorta. (Han hade googlat uttrycket efteråt och insett att det fått en ny betydelse sedan han anammade det och var rädd att jag gjort detsamma. Det hade jag lyckligtvis inte, för då hade jag eventuellt inte svarat i telefonen.)

Städade huvudet genom att städa några skåp och gav mig sedan ut på stan för att ta mig en titt på Magrittes konstverk. Mitt rykte som batikhäxa hade eventuellt spritt sig för ett gäng unga invandrade följde mig hack i häl från spårvagnen fram till Amos Rex-kön och började småprata med mig. När jag upplyste dem om att utställningen kostade femton euro drog de vidare.

Jobbstressen från förra veckan rann av mig helt och hållet först i Georgsgatans simhall sent söndag kväll efter en kilometer grodsim påföljt av bastu.

Olyckligtvis var det måndag idag och när jag var hemma närmare sju kändes weekenden förhållandevis avlägsen.

Sitä saa mitä tilaa.

När det ösregnar i februari.

Helt slut efter arbetsveckan. Lika slut var rekryten som klev in hos mig igår kväll för att avhämta prylar innan han åkte till sin Far.

"Åh fan!" sa ha  när han fick syn på mig. "Jag anade att du skulle var hemma. Hade hoppats att jag skulle få ens en liten stunds lugn och ro."

Undertecknad som saknat honom brast nästan i gråt, vilket han ju snart insåg och mjuknade lite. Innan han åkte vidare satt vi en halv timme och pratade på tamburbänken. Veckans bästa stund. (Min alltså, kanske inte hans.) Fattar ju att efter en vecka 24/7 omgiven av människor han inte själv valt att vara omgiven av, påföljd av hemkörning av diverse vänner till diverse olika stadsdelar medan vrålhungrig och tvungen att samla prylar från olika adresser så hade han klarat sig utan en utmattad Mor med håret på ända efter galen jobbvecka, men slutligen blev det bra i alla fall.

Jag sov tio timmar inatt men var allt annat än utvilad när jag vaknade. Vad jobbet anbelangar så syns ljuset i tunneln, men det är fotfarande långt borta. Började gråta när jag läste på Facebook om en rullstolsbunden kille vars alla vänner fanns på nätet och kom på hans begravning från olika håll i världen när han oväntat dog. Är så asocial nu att inte en chans att träffa folk, men kände mig trots allt tvungen att ta mig ut ut hemmet. Halkvadade genom regnet till Ode där jag drack kaffe, tittade på folk utan att behöva umgås med dem och läste om Michelle och Barack Obama. Började gråta av deras kärlekshistoria också. (Inte på biblioteket dock.) Lite överkänslig nu.

Gick hem till ett tomt kylskåp, vände om på tröskeln och halkade till Krog Roba där jag fick risotto, ost och rödvin.

Ode - kanske inte så mycket ett bibliotek som en samlingsplats, men visst var tredje våningen fin. Själv hade jag säkert satt böckerna mera i fokus men det kändes bra att se unga och gamla, turister och lokalisar trivas, chilla och studera.

Love my job, men ganska glad nu att det är bara söndag imorgon. Och att här hemma är knäpptyst och att jag kan lägga mig på soffan med min bok och ett glas rödvin och repa mig från lifvet.

Elämä on laiffii.

Ibland känns det som att den ena dagen är konstigare än den andra. Ingenting är som förr.  Efter Android uppdateringen känner jag inte igen min telefon. Jag har plötsligt en chef igen. Och Matti Nykänen finns inte längre.

Goljat

Igår kväll tog vi metron västerut till den feta ödlan för att fira systersonens artonårsdag. Mycket gott, mycket och trevligt. Vi blev serverade av något vi trodde var en isländsk viking men visade sig vara en rödblond australiensare. 

När jag senare refererade till kyparen som en rödhårig albino blev nittonåringen förnärmad och sa att så kan jag ju inte benämna honom. Att det är helt okej att kalla folk för vad de verkligen är, men att kalla honom albino var att ta i. Som exempel på vad som är okej nämnde nittonåringen undersergeantens ord tidigare i veckan:

"Seuratkaa nyt suuntamiestänne; tuota ylikasvanutta Goljattia tuossa edessä!"

💔

Goljat samlade sitt pick och pack ikväll och körde tillbaka ut mot dessa förödmjukelser.

Själv vaknade jag igår okristligt tidigt (läs: åtta) och hann på ex tempore pilates klockan tio varefter sväng till stan  på fördelsedagsuppköp och smoothie. Idag eftermiddag lyckades jag trots vädret tvinga mig på en promenad till Drumsö på uppdrag av Mor och blev dränkt som en katt. 

Tog skakande av kallsla metron hem igen efter att - återigen - ha närt med mig en grön smoothie i Lauttis. På vägen hem köpte jag en batteriluftare i Clas Ohlson för att få värme till sjuttonåringens rum, men fick bara en vattenstråle i fejan. Kall, lyckligtvis, liksom batteriet. 

Kvällen har jag använt till jobb, vilket knappast var sunt men nog så nödvändigt för sinnesron och nattsömnen.

Sergels torg

Senast jag fick post från Sergel sprättade jag upp det med stor förväntan och trodde att det kanske var en ny veckotidning eller något annat spännade. Idag öppnade jag brevet med mindre iver eftersom det sedermera gått upp för mig att Sergel bara är ett täcknamn för Intrum Justitia.

Brevet fick mig att tänka på en låt av Veronica Maggio som jag bara mindes vagt, så jag googlade fram lyriken och kom plötsligt ihåg att det fanns en tid då jag lyssnade på den på repeat. 

Det är mycket länge sedan.

Över plattorna på Sergels torg
Där himlen är tung av sorg
Jag väntar fast jag redan vet
Sänker mitt huvud ned
Om du skulle se tillbaks nån gång
Har allt gått tillbaks till noll
Nu faller regnet över oss
Men filmen börjar om och om

När allt är slut
Vad gör väl det om hundra år
När vi är tillbaks på noll?
Jag vet att du vill ha det så
Men vad spelar det för jävla roll
Om det inte kan bli vi nån gång?
Vad finns det då att bry sig om
Över plattorna på Sergels torg?

Fast det kommer blåsa upp till storm
Står jag där jag alltid stått
Jag stryker bort en ensam tår
Du vänder dig om och går
Som om det aldrig nånsin hänt
Ser stjärnorna lysa än
Mitt hjärta kanske slutar slå

Nittonåringen kom hem och fick ett översvallande välkomnande men han meddelade i samma andetag att han genast ska iväg ut och supa, eftersom det inte blev av på förra ledigheten då två av hans rekrytvänner drabbats av mulli-ebolan.

Han stod dubbelvikt och grävde i sina klädlådor när jag frågade vart han skulle.

"Till Tölöbon", sa han.

"Okej och sen då?"

Han ryckte till och flög upp som ett spjut.

"Du inser", sa han när han samlat sig, "att när du sa sen då så hörde jag asento."

Sen donerade han sitt första gevärsskott åt sin lillebror, kramade hej då och knallade iväg med en ryggsäck full med Coronas.