Sergels torg

Senast jag fick post från Sergel sprättade jag upp det med stor förväntan och trodde att det kanske var en ny veckotidning eller något annat spännade. Idag öppnade jag brevet med mindre iver eftersom det sedermera gått upp för mig att Sergel bara är ett täcknamn för Intrum Justitia.

Brevet fick mig att tänka på en låt av Veronica Maggio som jag bara mindes vagt, så jag googlade fram lyriken och kom plötsligt ihåg att det fanns en tid då jag lyssnade på den på repeat. 

Det är mycket länge sedan.

Över plattorna på Sergels torg
Där himlen är tung av sorg
Jag väntar fast jag redan vet
Sänker mitt huvud ned
Om du skulle se tillbaks nån gång
Har allt gått tillbaks till noll
Nu faller regnet över oss
Men filmen börjar om och om

När allt är slut
Vad gör väl det om hundra år
När vi är tillbaks på noll?
Jag vet att du vill ha det så
Men vad spelar det för jävla roll
Om det inte kan bli vi nån gång?
Vad finns det då att bry sig om
Över plattorna på Sergels torg?

Fast det kommer blåsa upp till storm
Står jag där jag alltid stått
Jag stryker bort en ensam tår
Du vänder dig om och går
Som om det aldrig nånsin hänt
Ser stjärnorna lysa än
Mitt hjärta kanske slutar slå

Nittonåringen kom hem och fick ett översvallande välkomnande men han meddelade i samma andetag att han genast ska iväg ut och supa, eftersom det inte blev av på förra ledigheten då två av hans rekrytvänner drabbats av mulli-ebolan.

Han stod dubbelvikt och grävde i sina klädlådor när jag frågade vart han skulle.

"Till Tölöbon", sa han.

"Okej och sen då?"

Han ryckte till och flög upp som ett spjut.

"Du inser", sa han när han samlat sig, "att när du sa sen då så hörde jag asento."

Sen donerade han sitt första gevärsskott åt sin lillebror, kramade hej då och knallade iväg med en ryggsäck full med Coronas.