Relax. Nothing is under control.

Med risk för att jinxa allt så tittar jag in för att säga att det känns som om jag hamnat mitt i ett läge av oväntad flow. Sällan har väl livet varit så fullt av bra saker och pusselbitar som tycks falla på plats en efter en. 

for the love of books

Fjortonåringen fick sin Kometen Kommer igår; jag köpte den på Akademen för usel på att använda bibliotek. Dessutom älskar jag bilden på pärmen så den här boken kan väl få finnas i hyllan (som vi inte har, men ändå).

På någon vänster har hela sommaren gått utan att jag läst ut en enda bok. När jag nu klev in på Akademen var det som himmelriket. Gick omkring och bläddrade och petade och höll i bok efter bok och kunde knappast slita mig. I samband med flytten gjorde jag mig av med lådvis av böcker och svor på att sluta med att ständigt köpa nya - det är varken ekonomiskt eller annars heller vettigt, då jag inte har utrymme för dem. Men nu hittade jag Minna Rytisalos Lempi som jag redan en gång tidigare i sommar stått och pajat på och med stor möda klarat av att lämna bakom mig. Nu gick det inte. Öppnade den och läste prologen. Håren reste sig på armarna och jag var förlorad.

"....rappusilla seisova on jähmettynyt aloilleen, koko maailma on, linnut hiljaiset, pihakuusi kuuntelee, mikään ei kasva eikä aalto lyö rantaan juuri sillä hetkellä kun kaikkeus odottaa nytkähtävänsä uuteen asentoon, ja sitten se nytkähtää, ja se on kaiken loppu, ja se on kaiken alku."

Vad jag också hade glömt ur vardagen

Igår fick mina söner spaghetti med bolognesesås till middag. Idag integrerade jag dessa två och värmde upp i en panna. 

(Spaghettin och bolognesesåsen, inte sönerna.) 

"Du har förstört den!" utbrast sextonåringen - som enligt egen utsago har så välutveckalde smaklökar att inte all min mat duger åt honom - och gjorde kväljningsreflexer vid middagsbordet.
"På riktigt!" sa jag. "Det är samma sak som igår. Ät med parmesan och ketchup, du fixar det nog."
"Inte alls samma sak, de ska ju serveras separat."
"Hallå. På restaurang får du också spaghetti och bolognese serverat tillsammans."
"Det här är inte spaghetti bolognese. Det är spaghetti och köttsås."
"Da-a, samma sak ju", försvarade fjortonåringen mig.
"Vad vill du ha till middag imorgon? Nu vill jag höra."
"Vad som helst", sa sextonåringen. "Bara det är skilt."
"Nej, svara nu. Nämn en rätt som du vill ha imorgon."
"Varför det?"
"För att DU lagar maten imorgon", sa jag. "Jag ska på en konsert." 
"Jag kan värma nuggettar."
"Nej, en RIKTIG måltid. Man kan inte leva på färdig mat."
"Visst kan man."
"Klart man kan, men man mår inte bra av det. De innehåller så lite näring och så mycket annat skit att man mår verkligen dåligt om man äter bara färdigmat. Hjärnan slutar fungera ordentligt."

Sextonåringen slängde en blick på mig och ruskade på huvudet.
"Du tycks ha ätit rätt mycket färdigmat i dina dar."

Hej, Mumin

Hade eventuellt glömt denna biten av vardagen:

Klockan är 8.54. Fjortonåringen börjar 9.15. Han kommer utsläntrande ur sitt rum med håret på ända.

"Var har vi den där Muminboken?"
"Vilken Muminbok?"
"Nå nån Muminbok, typ Kometen Kommer."
"Inte har vi några böcker här, kanske på landet."
"Man ska ha en bok av en finlandssvensk författare med sej idag."
"Jaha - den som du borde ha läst på sommaren?"
"...."
"Jag sa ju åt dej på landet att du skulle leta fram en och börja läsa."
"...."
"Och igår kväll frågade jag om du hade någon läxa. Du sa nej?"
"Det här är ju inte en läxa. Det här är ju bara att ta med en bok."

Om ost och höst

Märkte rastlösheten komma krypande igår eftermiddag. Newsflash: Är inte gjord för långvarig, stillasittande semester utan målsättningar eller rutiner; inte alls.

Klev in på gymet och skakade av mig frustrationen. Var en ny, snällare, gladare och bättre människa efteråt. 

Med den annalkande hösten kommer dessutom den sedvanliga energin, lusten att ta tag i saker, att få saker att hända, att åstadkomma, att gå vidare, se framåt. Med höstkänslan kommer också en bubblande förväntan och en plötslig tro på att allt ordnar sig.

Tog tag i olika pusselbitar idag och fyllde kylskåpet för tonåringarna av vilka den yngre klev in tidig eftermiddag; trött, pratsam och nöjd. Vi promenerade ett varv på stan och drack kaffe och kakao. Efteråt drog jag på mig trikåerna och sprang runt södra Helsingfors för första gången på evigheter; euforisk och med håret på ända och Spotify som bestämde rytmen. Nöjd med mig själv serverade jag sedan fjortonåringen middag bara för att märka att parmesanen var slut; cannot have that, can we.

Tillsammans gick vi till kvartersbutiken och först på hemvägen mindes jag att jag ju avlägsnat min hemnyckel från knippan och lagt den i fickan på löptrikåerna i stället. Skulle ringa vår räddning, sextonåringen, som befann sig någonstans i östra Helsingfors på fotbollsmöte, bara för att märka att ingendera av oss hade telefonen med oss.  Snopet lommade vi till disponenten och ringde på. Fjortonåringen satt i trappan och facepalmade medan jag viftade med parmesanosten och förklarade läget.

Vi blev slutligen insläppta i vårt hem och åt vår avsvalnade måltid, med parmesan. Nu har också den andra förlorade sonen anlänt och friden - rutinerna, regelverket, ansvarsområdet, vardagen, meningsfullheten - lagt sig över lägenheten tillsammans med kvällsmörkret.

 Bilderna är från sommarlovet på landet.

Kärnan

Tillbaka i stan sedan måndag.
Tar tag i saker som stuvats undan under de senaste veckorna, månaderna.

Konfirmationsfest, jobbsök, dammhundar. 
Gymet igår, magmusklerna påminner idag om sin existens. 
Återkopplar till mina barn. Köper böcker på Akademen och sextonåringen skäms ögonen ur sig över mitt högljudda lantliga beteende.
Senare frågar jag: Hur gick skolstarten? 
Ingen svarar. De måtte vara traumatiserade.
Bloggandet, kanske? Bokstäverna, texterna, bilderna.

"Oj kan det inte bli höst snart så får jag gå på bio och ta itu med saker och läsa riktiga böcker i mörkret!", utbrister jag.
"Är du inte klok", får jag till svar.

Ungarna ur boet

Fågelungarna här på stugan börjar växa till sig och bli flygfärdiga. När jag lyssnar på lärkfalkungarnas uppfordrande och ihållande pipande och ser hur mamman ( - eller måhända är det pappan... - ) susar av och an i sina hopplösa försök att hålla dessa jättebebisar närda kan jag känna igen mig en aning.

 Svanarna som lyst med sin frånvaro tidigare i sommar är plötsligt tillbaka med sex ungar.

Min egen avkomma är hos sin far sedan ett par veckor tillbaka och jag har haft semester så till den grad att jag börjar längta efter rutiner, aktivitet och målsättningar. Saknar också mina jättebebisar lite grann.

Bopornitologen rapporterar

Nejmen se, det har visst gått en tid igen. Kom saker emellan. Ni vet; blåbär, hav, stugor, vänner, vin, cykelturer, båtfärder, skumppa, terrasser, sommartorg, frihetsdispyter, grillmat, stearinljus, sommarmörker, bleke, supbrädor och solnedgångar. 

Livet.

Ja och så fågellivet, vilket är orsaken till att jag kliver in här nu. Jag kunde ju berätta om fladdermusen som satt i min bastukorg när jag skulle greppa cider nummer två i bastun ikväll, men den hällde jag vichy på (av misstag, i paniktillstånd, blind as a bat - no pun intended - utan mina glasögon) så den lommade iväg längs verandan och flög sin kos. Därför visar jag i stället några bilder av fåglarna jag råkat på under de senaste veckorna.

Falkarna piper i ett och cirkulerar runt, runt ovan trädtopparna. Deras bo - fullt av hungriga ungar på basen av oljudet och matförsändelserna - finns högst uppe i en tall nere vid bastun.

 I trädtopparna i Pellinge däremot landade två majestätiska hägrar....

..och nere vid bryggan kom svanarna så nära att man kunde ha petat på dem. Det gjorde vi inte, för hanen i familjen morrade så hotfullt.

Under Pellingebesöket suckade jag drömskt att jag skulle vilja se en uggla i naturen; det har jag gjort bara en gång och då satt den högt uppe på en elledning mitt på ljusan dagen och stirrade argt ner på mig. När jag nu kom tillbaka till Pernåviken efter min Pellingevistelse cirklade plötsligt en klotögd uggla precis ovanför mig där jag promenerade upp från bastubadet. Den satte sig i en tall vid verandan och visade sig vara den fågel vi hört pipa utdraget och få gensvar i tallen bredvid varenda kväll efter mörkrets inbrott hela sommaren. 

Tji fick den som trodde att ugglorna hoar. Den här - som visat sig vara en hornuggla - låter mera som när man tänjer mynningen på en ballong och tömmer den. 

Att prata med tonåringar

"Hur gick golfen?" frågar jag sextonåringen.

"De va nu helt farssi. Int hade vi nån moti."

"Nå men hur går er Pokemonjakt? Var har ni varit?"
"I förrgår gick vi ju till Hagnäs. Vi tänkte första att sjukt nolo att gå omkring å spela  - eller nåja, de va min bror som tänkte så - men det var ju ryysis, hela stan var full av spelare. Idag gick vi ti Nosturi."

"Hittade ni många?"
"Jo. Dessutom captura vi vårt första gym! De va helt siisti. Fast de vara int länge, fö sen kom någå typä som captura de av oss."

"Aj hur då?"

"Nå deras Pokemon hade helt sjukt mycky högre cp."
"DÖDADE de era Pokemon eller vad hände?"

"Nja di feijnta bara, int dör di helt. Och sen måste man re-erecta dem, typ me att ge någå potion."

"Kan det bli slagsmål tror du? Mellan spelarna menar jag, riktigt slagsmål?"
"Kanske. Nä vi promenera hem längs Högbersgatan satt det en flicka me näsblod på en trappa. Ja hade sett henne tidigare vi Nosturi. Men ja hörde att hon sa att hon int blivi slagen. Kanske hon bara hade gått mot en stolpe, typ."

Sextonåringen rycker på axlarna, tar sina målfärgsfläckiga shorts och sina lunchsmörgåsar, kramar hejdå och åker iväg på jobb för att bygga färdigt trallar hos Morfar. Fjortonåringen sover som en stock. Fönstren som står på vid gavel och släpper in ljud från gatan och varma luftmassor gör att det känns som att vi är i södern.

#inthecity

Det var ytterst motvilligt jag lämnade stugan bakom mig just som det börjar bli värmebölja. Men sextonåringen ska jobba hos sin Morfar och jag är innerligt trött på att lyssna på fjortonåringens marrande. Alltså kom vi till stan.

Vilken lyx! Tomma, stora, rena golvytor. Civilisation runt hörnet. Kvarter. Fasader. Diskmaskin! Ingen vedbastu och ingen veranda med kvällsol men ej heller gräsmattor, fallna träd eller huggormar i blåbärsriset. Kan definitivt anpassa mig. 

Omväxling rules.

Och sänder ett tack till teamet bakom Pokémon Go. Fjortonåringen gick nyss frivilligt ut på stan för första gången sedan vi åkte till Verkkokauppa för att köpa honom en dator för några år sedan.

 

Diginativen på stugan

Otroligt fin kväll. Vinden mojnade äntligen och det blev riktigt stilla och var fortfarande varmt.

 

Och dessa färger - som målar himlen medan solen dimper ner bak horisonten och fladdermössen rasslar av och an i bastutaket för att rangordna sig inför nattens utflykter - de slår mig med lika stor häpnad varje gång.

När jag sent om cider kom upp från mitt bastubad fick jag syn på vårt enorma diskberg och drabbades av akut självömkan. Efter att på ett "mycket konstruktivt" vis ha uttryckt mitt behov av hjälp så assisterade fjortonåringen mig ödmjukt. Han diskade, jag sköljde. När han kom fram till svampkniven utbrast han:  

"What the fuck is this? Är det för att man ska kunna försvara sej om man mitt i allt blir attackerad när man sitter och målar med sin pensel i allsköns ro?"

 

Falkhat

Sextonåringen klagade att alla hans vänner rest iväg till Brasilien, New York, Toronto eller Miami. 

Och här sitter vi, i #freakinlovisa.

"Alltså skulle ni verkligen vilja resa någonstans?" slängde jag ur mig på kvällskvisten. (Varför? Self destructive?)
"Kanske det", sa sextonåringen.
"Jo!" ropade fjortonåringen från sin laggande laptop. "Till stan!"

Kanhända att fjortonåringens uttröttningstaktik kommer att fungera förr eller senare:

"Godmorgon min skatt, sovit gott?"
"Nej. För på landet."

***

"Tänk att vi har falkar här! Ganska tufft."
"Jag hatar falkar."
"Since when?"
"Since now."
"Varför hatar du falkar?"
"För att de finns på landet."

***

"På fredag regnar det, då kan vi fara till Borgå."
"Kan du köra hem mej då?"

Fötterna

När storebror prompt vill ha lillebrors fötter i famnen när de tittar på film <3

"Of course, don't you worry."

Hämtade hem fjortonåringen från skribalägret. Han hade trivats och bakat trehundratjuogotre oblater. När vi kom fram till landet sov han i tre timmar i ett sträck. När han vaknade sa han åt sin bror att han till och med hellre skulle vara på finskaläger än här på landet.

Blir en mysig vecka.

Själv vaknade jag i morse vid sju och började fundera på min egen, fullständigt outstakade framtid. Blev lite kallsvettig vid tanken och somnade om. Drömde att jag satt på ett flygplan som tvingades nödlanda på en åker. Vi samlade vårt pick och pack och skidade ut genom flygets bakdel som saknades helt. När vi skidat en bit insåg jag att jag glömt min dator i flygplanskadavret. Där finns hela mitt förflutna i form av text och bilder så jag skidade tillbaka för att leta efter den. 

På vägen tillbaka hann det bli sommar och jag stötte på mina söner och deras kusiner som satt vid flygplansvraket och spelade kort. 

"Blev ni rädda?" frågade jag. "När vi störtade."

"Juju", sa yngsta kusinen. 

Jag sökte igenom resterna av flygplanet men hittade inte min datorväska någonstans. När jag gett upp letandet insåg jag att jag inte alls befann mig i planet längre utan på ett litet, tuffande tåg som backade med vild fart längs skenorna. Jag gick igenom hela tåget tills jag kom till ändan där det fanns en liten kolvagn full med kvistar. Att döma av vägskyltarna vi passerade befann vi oss i något östblocksland. 

Jag knackade en mörkhårig tågvärdinna iklädd svart klänning och vitt förkläde på axeln.

"Will this train return to where we came from?"

"Of course", ljög hon, "don't you worry." 

planlös aka flexibel

Vilken usel blog-host jag varit. Allt är väl och jag lever från dag till dag eller nästan från timme till timme utan planer. För tio dagar sedan förde jag fjortonåringen på konfirmationsläger och imorgon är det dags att plocka hem honom igen. När jag hälsade på honom på besöksdagen var han from som ett lamm och förvånade mig då med att meddela att han inte haft det sjuuuuukt tråkigt eller helt skit utan faktiskt helt bra, vilket från honom är ett lysande betyg. Sextonåringen kommer och går; först åkte han till landet innan jag hann hit och den här veckan spenderade han ensam i stan och har jobbat med att bygga trallar med sin Morfar medan jag själv har vistats österut. Först några dagar på egen stuga och senare i Pellinge. Grillmat, skumppa, fladdermöss i bastutaket, blåbär, luftpistolsskytte, hägrar i vassen, mylla under naglarna, spillkråkor i trädtopparna, duggregn, bastubad, havsdopp. Långa kvällar och sena morgnar. 

Sommar, kan man väl kalla det.