En bekant på en terrasslunch häromdagen frågade mig vad jag egentligen gör när jag är på stugan. Hur jag få tiden att gå, måtte han ha menat. Jag försökte förklara, att jag ju inte gör något utöver det vanliga, men att tiden bara går. Blev sedermera själv lite konfunderad, så kanske bäst att dokumentera.
På vägen hit på fredagen köpte jag en ny gräsklippare för att ersätta den som körde i sten för en vecka sedan samt en ny akku till mönkijän som bara hyder hela tiden. (Eller på svenska: ett nytt batteri till fyrhjulingen som slocknar med jämna mellanrum.)
På lördag förmiddag packade jag upp gräsklipparen bara för att inse att det INTE var den modell jag avsett att köpa. Insåg även att mönkijäakkun hade fel mått. Packade dito i bakluckan och körde till Borgå för byte. Beslöt att Mikrokulma inte är det rätta stället för fyrhjulingsbatterier utan styrde kosan mot Motonet där jag måtte ha varit den enda kunden utan något som dinglade mellan benen. Men karln vid disken förklarade tålmodigt och snällt hur jag fyller på vätska i akkun.
Tillbaka på stugan pärklade jag över att man måste frysa som en hund på sin semester. Väckte vid fyratiden diverse tonåringar som under natten vandrat omkring i dimmiga landskap och krampaktigt hållit sig vakna till morgonkvisten. När bastun var varm tittade solen fram igen. Kvällen gick i gemytlig anda hos syster med nyfamilj och kräftor.
Idag förmiddag fick jag äntligen klippa gräset med min nya klippare av rätt modell. Hoppade sedan på cykeln i gassande sol för att köpa kaffe och bakverk av sysslingsbarn i grannskapet. Blev tillfrågad av utländsk halvsläkting om jag eventuellt vill göra honom sällskap på någon cykeltur i faggorna. "Nothing personal, but I rather bike alone", sa jag och hans hustru slätade över; "you have to understand; this is Finland." Jag tryckte hörlurarna i öronen och trampade vidare.
Hemma igen regnade och solade det samtidigt och vid tresnåret väckte jag diverse tonåringar som tittat på film och eldat papperstallrikar halva natten och krampaktigt hållit sig vakna till morgonkvisten. De slängde i sig det mesta jag hade i kylskåpet till eftermiddagsmål och bestämde sedan att det var dags att spela golf. Alltså körde vi till närliggande golfbana och spelade nio hål. (Tjugotvå poäng inklusive birdie.)
Medan jag tvättade potatis, dukade fram middag och värmde bastun installerade sjuttonåringen den nya akkun och ta-daa, mönkijän går igen som smord.
Vid middagsbordet hade jag djupsinniga diskussioner med sönerna. Lyssnade på Petri Nygårds "Paska maailma" och asgarvade.
"Det här är livet", sa jag, "äta ute och solen värmer. Är det inte härligt?"
"Nej", sa femtonåringen.
"MÅSTE du vara så negativ?" undrade jag
"Jag har Tourette's", sa han. "Kan bara säga nej."
Medan sönerna fiskade abborre vid vasskanten hos kusinen badade jag bastu. Klockan är tjugotre trettio och det känns om att dagen tar slut på hälft. Inga problem att få tiden att gå, inte, tackar som frågar.
Men en sak måste jag säga: yötön yö i all sin ära, jag värdesätter ändå stort att mörkret är tillbaka. Har alltid funnit ett stort lugn i själen och någon form av trygghet i att mörkret faller till kvällen.
