Igår morse hoppade jag på bussen till Illetas där jag hann läsa slut min bok vid havskanten innan jag tröttnade på mulvädret och promenerade tillbaka mot Palma. Trots molnen - eller kanske på grund av dem - var det tryckande hett och fuktigt hela tiden, nämare trettio grader. Lokalisarna fläktade med solfjädrar och stönade oi, que calor!
Någonstans vid Cala Major började solen titta fram.
Jag doppade benen i det badkarsvarma havet innan jag köpte skavplåster och promenerade vidare. Tog lunch vid Porto Pi och hade hela tiden för avsikt att hoppa på en buss tillbaka till stan, men det blev aldrig av. När jag linkade in i Palma med ont i knät och svullna fötter hade jag gått tolv kilometer. Klev in i Palma on Bike, hyrde en cykel, pedalade till Palmas egen beach i andra ändan av strandpromenaden och dök i havet.
Härligt! Finns nog inget bättre än känslan av sand och salt och sol.
Staden i sig är magisk, i synnerhet om kvällarna när luften står stilla och det myllrar av folk.
Gränder! Gränder, gränder, gränder och avenyer kantade av tunga, mäktiga träd. Gissa om jag är lyrisk.
Säga vad man vill om femstjärniga hotell och städerskor som kliver in mitt i morgonbestyren för att sopa undan sand och byta handdukar. Just nu njuter jag så av att öppna alla mina fönster på morgonen och ta in det mallorcanska livet; det är ett öronbedövande oväsen av sopbilar, renoveringar, barn och liv, precis under mina balkonger. Och mina balkonger är precis sådana som jag drömskt kikat upp på i Ciutadella de Menorca och tänkt oj, om man någongång själv bodde så.
Här är min utsikt mot Placa Drassana där jag parkerat cykeln mot ett träd.
Till natten stänger jag alla fönster, sätter i öronpropparna - som jag ändå alltid använder - och sover som en stock i luftkonditionerad svalka.
Ännu håller sig det värsta regnet på avstånd - bara några droppar kom igår mitt i värmeböljan - så jag styr kosan mot stranden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar