Minutprogrammet.

Att jag inte skriver/skrivit så mycket nuförtiden kan ju ha något att göra med min vardagstidtabell.

7.20-7.45 Morgonbestyr.

7.45-8.15 Morgonmål & nyheter.

8.15-16.30 Jobb (inkl. fem möten som tog sammanlagt fem timmar; åt lunch under ett av dem). 

16.30-18.00 Matlagning, middag, upphängning av julljus samt ommöblering av nittonåringens rum pga hans dator som värmde upp luften vid batteriets termostat så mycket att det knäppte av, så vi tvangs flytta runt alla möbler till nya ställen.

18.00-19.30 Jobb, pga hann inte göra något som krävde fokus under dagen pga alla möten som avlöste varanda.

19.45-20.15 Dagens yoga (Adriene True day 30 - "Be You").

20.15-20.43 Matbutiken med nittonåringen. Jag måste tvinga honom att köpa en choklad-julkalender.

20.49-21.02 Bloggpost!

Huijarisyndrooma

Miksi osa ihmisistä saa niin vankan itsetunnon ja toiset niin heikon? Jopa saman perheen sisällä. Onkohan se geneettistä vain onko matkan varrella sattunut jotain, joka vei epävarmuuden polulle?

Jos olisin uskaltanut aikoinaan opiskella jotain muuta kuin kauppatieteitä, tietäisin kenties.

Luen parhaillaan Anne Brunilan omaelämänkertaa. Hän kärsii ilmeisesti aikamoisesta jännittämisestä sekä huijarisyndroomasta vaikka on ihan selkeästi fiksu ja menestynyt. 

Jokunen viikko sitten kävelin nuorimmaiseni kanssa kaupungille päin. Kerroin, että samana päivänä olin kokenut olevani täysin kelvoton ja kyvytön suoriutumaan työtehtävistäni ja odottaneeni lähinnä vain sitä, että kaikki huomaisivat että on ollut suuri vahinko palkata minut nykyiseen positiooni (tai palkata minut ylipäätään ikinä koskaan mihinkään.) 

"Impostor syndrome", sanoi nuorimmaiseni ja kohautti olkapäitään.

Niinpä. Arvelen tosin ettei se sana kuulu esimerkiksi esikoiseni sanavarastoon.

Brunilan elämänkertaan voin samaistua aika monella tasolla, hänellä ei myöskään ollut kovin onnistunut maku miesten suhteen. Mielenkiintoinen kirja ja tarina, joskin kerronta ei mielestäni ole kovin mukaansatempaava. Toisaalta, ehkei elämänkerran kuulukaan olla kuin toteava. 

Tätä tulin kirjoittamaan siksi, että Brunila kertoo vaikeuksistaan aloittaa uuden tekstin kirjoittamista. Tuttava oli hänelle tokaissut näin: "Mitä sinä stressaat? Kirjoitat vain jotain alkuun, ihan mitä vain. Senhän voi myöhemmin poistaa".

Kuinka totta se onkaan. Minulla ei ollut mitään käsitystä mitä kirjoittaisin, kun tähän istahdin, mutta jostain on aloitettava. Lokakuussa sain kiinni piirtämisen ilosta Inktober haasteen avulla. Ehkä saan taas kiinni kirjoittamisen riemusta jos haastan itseäni kirjoittamaan jotain - ihan mitä vaan - joka päivä joulukuun ajan? 

Luin itse vanhoja tekstejäni toissailtana ja havahduin siihen miten paljon olen joskus kirjoittanut ja miten kivaa sitä on jälkikäteen lukea. Miksi lopetin, sehän on parasta mitä tiedän? (Lukemisen, piirtämisen, kuvaamisen, punaviininjuonnin, saunomisen, projektinhallinnan, aikaansaamisen, matkustamisen, meriveden ja pimeyden ja mitä-kaikkea-näitä-nyt-on lisäksi).

Ostin itselleni synttärilahjaksi inspiraatioksi ja sisustuselementiksi antiikin kirjoituskoneen josta olen pitkään haaveillut. Ehkä tämä vielä tästä?

Om ej om i vägen vore.

Idag missade jag min spårvagnshållplats då jag scrollade beachbilder på Instagram. 

Don't get me wrong, jag gillar faktiskt november, men herregud vad jag saknar sol, hav och sand mellan tårna.

Man tager vad man haver

Så bråttom hela tiden. Mitt arbetsrum får illustrera hur min vardag ser ut: vanligt jobb, ritjobb (okej klart och sålt men inte hunnit fakturera), fastighetsskötsel, hyresaktivitet, yoga (kalendern med tidtabellen ligger på bordet). 

För att inte tala om nittonåringen som jag tvangs tvinga till barberaren idag efter att han sovit till klockan 16 (!!!) för att han inte hade någon skola idag och hade vakat till fem imorse.

("Har du funderat på det där med att flytta hemifrån?" 

"Nej.")

Någon lunch hade jag inte kommit ihåg att införskaffa så tog vad jag hittade; risnudlar med gravlax, olivolja och barbecuekryddade cashewnötter. Jamie Oliver!

Rita eller skriva?

Skrivkrampen har inte gett med sig. Däremot har Inktober 2020 - utmaningen tvingat mig att rita en bild varje dag; några exempel nedan. Inte alltid så bra kvalitet på bilderna då jag ritat dem för hand och fotograferat med telefonen - ibland i nästan kolmörker på landet - innan jag laddat upp på Instagram.

Men roligt har det varit och inspirationen är tillbaka! Det var ju det som var meningen.

Idag ska vi fira den färska nittonåringen med luddag på Fat Lizard. Innan det har jag hunnit avsluta illustration åt bekant - få se om det blir affär......

......och tänkte mig nu en yogasession för jo, också det har jag hunnit med så gott som varje dag i oktober och ämnar fortsätta.

Resfebern och skrivkrampen

Kan den här horribla skrivkrampen ha något att göra med koronan? Med det, att livet blivit så mycket mindre innehållsrikt helt enkelt? Det finns liksom mycket mindre inspiration omkring en i det här lådlivet. Inga resor, mycket färre restaurangbesök, nästan inga kulturupplevelser, väldigt lite socialt liv. (Inte som att jag var yltiösocial innan det här heller, men ändå.)

Ärligt talat så har koronan fört med sig en hel del mycket bra. Distansarbete passar mej utmärkt och ökar livskvaliteten enormt mycket, i synnerhet som jag får leva halva tiden på landet. Jag tror inte jag någonsin mera klarar av att gå till ett kontor fyra fem dagar i veckan som förr. (Min största farhåga om att gå till kontoret utan behå förverkligades förresten häromveckan när jag hade kontorsdag. Lyckligtvis märkte jag detta först på eftermiddagen efter alla mina viktiga möten, annars hade jag väl klappat ihop av om inte skam så åtminstone känslan av halshuggen professionalism.)

Men fy fan vad jag saknar att resa! Upptäcka nya platser, känslan av flygfält, känslan av verklighetsflykt, känslan av inkognito. Allra mest längtar jag efter känslan av sandstrand och badkarsvarmt saltvatten, lunchvinglaset i solen. Tänk hur lite man förstod att uppskatta att allt det där var möjligt, då när det ännu var möjligt. Oj så jag väntar på den dag när jag kan öppna Booking.com och börja drömma och boka igen!

Medan jag väntar springer jag på diverse bolagsstämmor, övervakar rörrenrovering i min Drumsöetta, försöker komma igång med mitt ritande med hjälp av Inktober-Challenge, intalar mig själv att jag nog förtjänat min befordran på jobbet i stället för att sitta och undra när de inser att de gjort ett gravt misstag, tar ut nittonåringen på promenader i kvarteren, återupptar dagliga yogan, aktiverar mitt gymkort i hopp om att ta mig dit någon dag, pimpar landehuset så gott jag kan (och med hjälp av Far som spenderade ett dygn där förra weekenden och installerade bastu-ugn och byggde fotstöd och sågbockar och elskåp och you name it), frågar min från karantän frisläppta tjugoettåring om vi ses någon gång och får svaret nej, läser, fotograferar höst och försöker gilla läget.

Den tröga återkomsten.

Ju längre jag är borta härifrån, desto svårare blir det att komma tillbaka.

Jag hade en vecka semster där jag tänkt hinna med tusen saker; bland annat uppdatera min blogg typ varje dag. Det hände inte. Jag spenderade hela veckan på landet och upplevde en sådan enorm motvilja mot alla elektroniska apparater att jag knappt kunde skriva ett whatsappmeddelande.  (Det var jag tvungen att göra i alla fall; bland annat för att utvärdera koronarisken med en Tallinnresa och avboka den för att ersätta den med en flick-kräftmiddag på stugan istället. Men you get the point.)

Nu har jag jobbat fyra dagar sedan semestern och inte är jag särskilt mycket mer förtjust i elektroniska mojänger efter arbetsdagen än efter en dag i skogen eller med målarpenseln i högsta hugg. I skrivande stund borde jag väl egentligen göra en ansökning om muddringstillstånd eller skriva ett styrelseprotokoll, men det får vänta (ytterligare.) Det förra kanske till ett annat år; det senare till en annan dag eller vecka.

Vad koronan anbelangar så har tjugoettåringen utsatts för viruset på olika festligheter han närvarat vid och är följaktligen i karantän tillsammans med sin tillfälliga rumskompis som han inkvarterat efter dennes breakup. Herrarna är ytterst samvetsgranna och har spelat fotboll på tomma planer på senkvällen men annars hållit sig inomhus och studerat på distans. Tjuogoettåringen borde ju förr eller senare flytta till Malmö, men att hitta lägenhet på distans är förhållandevis utmanande och i nuläget blir det knappast aktuellt med närstudier under den här hösten. Han bor i första våningen så jag dumpade två kassar med mat genom fönstret åt dem i måndags då jag annars också befann mig i Berghäll på en bolagsstämma. Artonåringen studerar på distans hemifrån mig och gillar läget. 

Nymålat golv på glasverandan.

Kolmörker. 

Då det blev färg över från golvmålandet fick sej badrumsskåpen också ett ansiktslyft.
De var tidigare mörkbruna. 

Svampskörd.

Svampplockaren iförd älgflugespärr (som inte fungerade; saldo kring tio).
Ögonpåsarna efter kräftskivan. Fast vi gick och lade oss vid midnatt! Åldern.....

Tillbaka i stan. Inte så dumt det heller. 

Om hösten kan jag säga: Helt bästa årstiden! Kvällsmörkret, nattmörkret ( - man kan sova! -), färgerna, den krispiga luften (som visserligen lyste med sin frånvaro idag när vi tog en tur till stan med artonåringen och blev helt svaga och dehydrerade p g a felberäknad klädsel i värmeböljan). 

P.S. Har gnavat på Kjell Westös nyaste, Tritonus, i över en vecka. Minns att jag tyckte jättemycket om Svavelgula Himlen, den förra, men den här är ofantligt tråkig. "Vad trodde du", sa artonåringen när jag beskrivit innehållet. "En medelålders dirigent i skärgården liksom, hur bra kan det vara?" Men det KUNDE det vara, om han  skulle skriva mindre "på näsan" eller ens sätta lite fjång på saker och ting.

Tillbaka till rutinerna

Hur svårt kan det vara att skriva en rad? Vansinnigt svårt tydligen!

Man får väl börja helt kravlöst. (My middle name.) 

Men har lyckats yoga tre gånger denna vecka och idag tog jag fram pennorna och skissade en skakidarrig bild. Är alltså på god väg.

Kom till landet igår; fantastisk solnedgång och fåglar och rådjur på alla håll och kanter. Sielu lepää.

Åbäket

"Jag borde kanske tvätta det där åbäket", sa jag med en nick mot min vägdammiga Audi.

"Åbäket?" sa artonåringen.

"Du vet inte vad det betyder"

"Nej."
"Du borde läsa böcker nångång så skulle du veta."

"Hurså? Jag skulle ju bara läsa 'åbäke' och undra att vad betyder det. Är ju inte som att det skulle finnas en ordförklaring i boken."

Touché.

Perkeleblommorna

När jag väl kom så långt att jag tog mig på blomuppköp efter att min Far byggt nya blomlådor så fanns det inte mycket kvar att välja på. Tog en twelvepack av något vi alltid kallat för Perkeleblommor. Trodde att det var ett vedertaget smeknamn på dem så jag googlade för att kolla vad de heter på riktigt, men fick inga träffar. 

(Google sa att management by Perkele är passé.)

Senare blev jag upplyst om att benämningen existerar bara inom vår familj och har sitt ursprung i när min Farfar köpte av dem och försäljaren sa att de blommar så perkele!

Det hade hen rätt i.

PS. På riktigt heter de sammetsblommor.

Spindelns öde

När jag i söndags körde från stugan till Borgå för att spela golf med tjugoåringen så upptäckte jag att en spindel byggt nät mellan backspegeln och dörren. När jag kurvade ut på motorvägen började nätet och spindeln fladdra så attan och vips så tog vinden dem och de virvlade iväg, troligen under lastbilen bakom mej.

Vad lära vi här av? Värre kunde man ha det, än lite koronarestriktioner.

***

För övrigt har Blogger gått och ändrat portalen och ingenting ser ut som förr.  Inte heller fonten. Mycket irriterande. (Men tänk på spindeln.)

***

Drabbas alltid då och då av hiskelig resfeber. Å andra sidan blir ribban lägre ju längre man hålls i knutarna. Förra veckan åt jag på Yes Yes Yes en kväll. Det kändes nästan som att vara utomlands, kanske för att jag var ensam och satt och läste i min bok mellan varven som jag brukar när jag reser och äter själv som det heter; kanske för att servitörerna endast talade engelska. (Eller låtsades att de endast talade engelska.)

***

Spenderade weekenden ensam på landet. Läste nästan ut två böcker parallellt - Samtal med vänner av Sally Rooney som jag sträckläste eftersom hon skriver så att det berör och jag fick boksmälla när den tog slut - det är något med hennes sätt att skriva som gör att det egentligen är betydelselöst vad hon skriver, författare också till Normala människor - och Någonstans nära lyckan av Anna Partlin som kanske inte är direkt dålig men känns som något vem som helst kunde skriva om hen bara fick ingredienserna.

***

Efter en ensam weekend på landet är jag mer avkopplad än efter min tvåveckors semester. Spelade en halva golf ensam på lördag och som sagt en runda med tjugoåringen och hans halvkusin på söndag ( - Borgå golf, äntligen 36 poäng, nu borde jag kanske avsluta säsongen? -), men annars bara bastubad, smått pynjande, böcker, gräsklippning, rosevin, tystnad. 

***

Men jag har glömt att yoga!

"Awaken the Artist within"....

...hette dagens yogasession som var fyrtio minuter lång. Började igår med ett tjugominuters pass för att inte skrämma min vinimpregnerade semesterlekamen.  Dagens session var ytterst ansträngande; testa den som tror att yoga bara är "ooooommmm" och väsande andning. Meningen är att återgå till mina dagliga rutiner eftersom jobbet börjar imorgon SAMT väcka min inre konstnär till liv eftersom sommaren med sitt ljus och sina aktiviteter fullständigt tagit kål på kreativiteten.

Semestern började med tre avkopplande dagar med Syssling på Åland; god mat, cykeltur, strandliv, djupsömn på hotell Park och världsförbättrande över vin. 

Sedan en sväng via stadshemmet där jag pckade om, bunkrade upp mat åt artonåringen och åkte vidare till landet. Golf, bastubad, skumppa här och där, en minikräftskiva, utomhuspyssel och några böcker (innan det bar av på minigolfresa med Bror och Svägerska. Vi bodde i en nymodig lägenhet på Hotell Saimaa där vi badade bastu och åt chips och drack vin innanför regnet på vår glasade balkong. Första dagen golf på Etelä-Saimaa (Viipurin Golf) som var vacker och kuperad (25 poäng...) och dagen efter Imatra golf; halva backer och kantad av björkar (22 poäng....). Sista kvällen tog vi oss in till Imatra, med vad som kanske var stans enda taxi med tanke på hur länge det tog innan den anlände, där vi beundrade den stängda Imatraforsen, tog ett glas skumppa på en terrass och åt middag på Imatran Valtionhotelli. 

På vägen hem tog vi vad som skulle vara en bonusrunda på Iitti Golf, men tyvärr började regnet ösa ner precis när vi öppnade. Blöta, arga, hungriga och okoncentrerade på grund av hett-kallt-vått-paraply-stritt-jacka-på-jacka-av gav vi upp efter nio hål.

Bilderna är från Etelä-Saimaan golf.

Tillbaka på egen stuga sent torsdag kväll efter bastu och middag hos Mor. Ägnade resten av semestern - tre dagar närmare bestämt - åt fullständigt ingenting och introvert återhämtning. En halva golf, fyra liter blåbär, två reparerade myggnätsdörrar, liten storstädning, en list här, ett penseldrag där, två gånger bastu inklusive fyra dopp per bad, inte tillstymmelsen till kantarell på min tomt. 

Hem till stan ikväll söndag. Tog med mig artonåringen på sushi och matuppköp, betalade räkningar och tvättade byke. Ser fram emot augusti med mörka kvällar och nätter. Ser inte precis fram emot jobbet, men rutinerna nog. Hur den nu sen ser ut i The New Normal återstår att se.

Bitarna som faller på plats.

Eftersom det tycks stört omöjligt att författa något efter arbetsdagen så gör jag ett försök så här innan. Är på landet och fördriver min sista arbetsvecka innan min två veckors megasemester, som jag är i ett skriande behov av. Visserligen är det ju lite som semester att sitta här och kliva ut i det gröna efter jobbet, men somnade nästan på verandan med Tove Janssons brev igår kväll när jag egentligen hade tänkt göra en massa nyttigt som att bygga myggnätsdörrar eller öva golfchippar. 

Tjugoåringen och hans kompis sover nere i bastun - de var och golfade igår och åker hem idag. Honom hade jag inte sett på en månad! Slog mig på natten att han rakat av sig sitt röda skägg. Han var lång som attan. För övrigt har han kommit in på universitetet i Malmö för att studera kriminologi* i höst; han köar ännu till Lund som låg högre på önskelistan, men Skåne ser det hursomhelst ut att bli. Mycket spännande, även detta med boende och när man ska fixa det om man får veta sin slutliga stuideplats en knapp månad innan flytten. Men de första månaderna blir väl distansstudier i alla fall på grund av koronan - återstår att se.

Artonåringen ringde häromdagen ( -redan detta är värt att nämna, men han gjorde det under påtryckning av sin Far med vilken han bogserat en segelbåt nångonstansifrån någon annanstans -) och nämnde i förbifarten att han kommit in på Arcadas IT-ingenjörslinje. Som om det inte skulle vara helt fantastiskt! Alla bitarna faller på plats, barnen flyger ut och placeras och hittar spår. Vad ska jag nu oroa mig för? (Att tjugoåringen ska bli nerskjuten av krimgängen i Malmö när han kliver omkring på taken i gryningen? Att Artonåringen inte ska klara finskakursen på Arcada? Någpt hittar jag nog på!)

I övrigt har jag spelat alldeles för lite golf, jobbat alldeles för mycket, varit på Olavi Uusivirtas konsert i Södervik ( - var tvungen att googla honom innan - ), gjort en utmattande runda i Mummotunneli där vakter i gula västar gick omkring och övervakade att ingen dansade annat än bredvid sin egen stol samt motade oss tillbaka till bordet om vi försökte annat, badat bastu, fått tillbaka min mönkijä som Far tuunat samt nya blomlådor som han byggt åt mig, planerat remppa i min lilla etta på Drumsö där det blir rörrenovering i augusti. Random mobilbilder följer.

*Wikipedia säger: Kriminologi = en tvärvetenskaplig samhällsvetenskap om brott, dess orsaker, omständigheter, samband och följder, samt samhällets reaktioner på brott.

PS När jag läser detta själv, inser jag nog också varför jag inte hunnit skriva. Allt har sin tid. En kväll var det regningt och mörkt - då fick jag nästan lust att skriva en rad och rita en bild. Men i solsken går det bara inte; livet tar över, så får det väl vara. 

Hallå, någon här?

Min Mor påpekade att jag inte varit här inne på en tid. Trodde själv att det rörde sig om ett par veckor, men det tycks ha gått nästan en månad. Egentligen är jag inte förvånad, för tiden har bara runnit iväg, men ändå.

Projektet jag skulle hålla på med "i några veckor" på jobbet drar ut till åtminstone slutet av sommaren. Mycket angenämt att jobba med grannarna i väster och känna sig behövd, men åtta till tio timmars dagar utan pauser, i månader, på sommaren...... Klagar inte, för det lovade jag att jag inte skulle göra, just saying. 

"Du kommer ju inte att komma ihåg vad du har gjort!" sa Mor, "när du ingenting skriver!"

Kanske har hon rätt, för under de senaste åren har jag inte bara en gång gått in här för att titta vart jag rest året innan, vem jag spenderat högtider med eller när jag haft semester. Därför nu en snabb recap av juni månad (om jag minns något). Inte i kronologisk ordning. 

• Jobb. 
• Mera jobb.
• Ännu mera jobb.
• Golf - mest små misslyckade halvor på hembanan och utöver det någon runda på Gumböle samt midsommargolf på Virvik och i Borgå med Bror och Svägerska. Varierande. 

• Midsommarskumppa i olika vevor, hos Mor och hos Syster - "däcksskumppa" invid TigerLily of PikeBay - samt grillpartaj hos Mor. 
• Besök på stugan av två gamla kollegor med vilka det blev en halv runda golf samt grillning, bastubad och dans i vardagsrummet.
• Annat slags besök; sådant som inte skriver i gästboken.
• Talgoxens bo i husväggen på verandan. Hiskeligt tajtter och trafik och mattillförsel. (Tragisk dag när en i syskonskaran hittades halvdöd under boet.)

• En strandpipare/brunstare/braintrast har byggt bo på marken bredvid stigen till bryggan och ligger där och ruvar tre brunprickiga ägg. Ibland när man närmar sig ligger hon platt och osynlig kvar; ibland hukar hon och rinner iväg längs med stigen  i etukeno och tror att hon inte syns. 
• Klippt gäset. 
• Klippt gräset igen.
• Klippt gräset igen.
• Klippt gräset på vägen ner till bastun.
• Kippt gräset på mitten av min lilla väg, efter att det vuxit sig till djungelhöjd så att till och med Systersonen d.y. påpekade det.
• Badat bastu, nio kvällar av tio. Oftast lilla bastun, men efter att värmeböljan tog över också strandbastun mellan varven.
• Läst några böcker; "Akvarelleja Engelin Kaupungista" (gäääsp), "Storfångaren" av Märta Tikkanen och snart också boken "Två" om hennes äktenskap med Henrik Tikkanen. (Herregud, dessa narcissistiska män, för att inte tala om kvinnorna som står ut/inte förmår gå.) 
• Sett serien Normal People - minst lika bra som boken. Det sägs att den handlar om klasskillander och sex, men för mig handlade den om rädslor, försvarsmekanismer, beroendeförhållanden, oavsiktlig manipulation kanske - färgat av egna erfarenheter - men väl ändå mest om riktig kärlek. Rekommenderar varmt.
• Artonåringen blev färdig datanom från  Prakticum och söker nu in till olika IT-linjer för att studera vidare. Åbo Akademi var han lycklig över att inte komma in på; Arcada återstår att se - urvalsprovets steg nummer två kvalade han vidare till vilket ju är en vinst i sig.
• Tjugoåringen har sökt till olika linjer i psykologi och journalistik och väntar främst på resultat från landet i väster. För övrigt spelar han golf, jobbar vid trampolinen på Eirastranden och håller sig borta. ("När jobbar du?" frågade jag, "om jag skulle komma och hälsa på?". "Inte är det så speciellt", sa han. "Nä men vi skulle ses i alla fall?" "Overrated", svarade han. Jag skickade tre gråtande emojis. End of discussion.)

Igår kväll kom vi in till stan med artonåringen som faktiskt kom ut till landet över midsommaren. Mycket såg jag inte av honom då han mest låg på loftet och tittade på film, utom när han stack ut huvudet och frågade om det finns någon orsak till att luftvärmepumpen inte kan vara på kallblås hela tiden. Jag hänvisade till ekonomiska anledningar men förlorade debatten då jag inte kunde komma med kalla fakta. (No pun intended). Igår eftermiddag släpade han sig ut på verandan för att skjuta med luftgevär men fick ge upp då talgoxmamman inte vågade komma och mata sin resterande familj medan skottlossningen pågick, vilket man ju kan förstå.

Efter tio timmar jobb och sex Hangoutmöten stängde jag min laptop och vi tog en cykeltur till stranden inklusive glass. Imorgon blir det kontorsdag för omväxlingens skull. 

Och det tog en timme att skriva det här efter en månads skrivkramp!

Tilt.

När mina nära och kära börjar undra om jag är vid liv är det kanske dags för en bloggpost. Men efter att man spenderat hela dagen framför datorn med Excelfiler och i möten påföljande varandra är tyvärr inte bloggen det första jag tänker på. Jobbet är intressant och utmanande men känner mig fullständigt otillräcklig och splittrad mellan en miljon uppgifter. Bara att ta en dag i taget och sätta gränsen någonstans. (Lättare sagt än gjort.)

Dagarna och veckorna flyter ihop till ett blur.  Är på landet, men när kom jag hit? För en vecka sedan? Utöver jobbet har jag hunnit golfa, bada bastu, grilla och spela Trivial Globetrotter och dricka vin med Bror ocn svägerska, klippa gräs, måla en bastudörr, fälla ett par småträd, samt joga nästan varje dag. 

Annars inte mycket att rapportera. Följer fascinerad med hur grönskan tilltar där ute. Mitt barkströ-experiment verkar tillsvidare lyckat. Klippte i höstas ner en massa oestetiska hallonbuskar och ryckte upp nässlor och ormbunkar och täckte övber det hela med diverse täckmaterial samt barkströ. Åtminstone än så länge har hallonbuskarna lyst med sin frånvaro medan rosenbusken och liljekonvaljerna får blomstra i lugn och ro.

Bild följer senare, för min {€€£{€$$@@$€ lånetelefon som jag fick efter att droppat min förra i backen och fört den på jobbets service för snart en månad sedan orkade inte ta fotografier eftersom den bara hade 62% batteri kvar..... Även denna apparat en orsak till min ringa kontakt med vänner och bekanta, eftersom ett Whatsappmeddelande är ibland för mycket.

Lite på samma sätt tiltade jag själv i måndags efter en galen arbetsdag då jag på syskonen uppmaning skulle göra uppdateringar på suomi.fi å familjeföretagets vägnar. Glömde mitt i processen mitt nätbanks-ID efter att jag parallellt jobbat med nummerserier i Excel.

"Idiot", skrev min bror.

"Scary", skrev min syster.

"Int hade jag alls glömt det!" skrev jag, "det bara låste sig!" 

Sanningen låg väl någonstans mitt emellan alla dessa.

Drömde inatt att jag surfade omking på gatorna på en grå yllemössa. Jag bara satte mig på den och så for den omkring av sig själv. What u say, Freud?