På bokens och rosens dag snöade det när jag öppnade gardinerna på morgonen. Folk ondgjorde sig på sociala medier, men jag - som har en inbyggd känsla av att alltid måsta åstadkomma saker under dygnets alla ljusa timmar - drog en lättnadens suck. Även om till och med jag, mörkrets och höstens vän, blir på gott humör av det tilltagande ljuset om våren så medför det också en ständig gnagande ångest från morgonkvist ända tills det att mörkret lägger sig. En känsla av att inte göra tillräckligt, inte vara tillräckligt, inte vara tillräckligt mycket utomhus, inte få tillräckligt mycket gjort. Gudarna vet vad detta beror på men kommer inte längre som en överraskning; det är bara att genomleva känslan under dessa veckor och erfarenheten säger att den nog lättar när vi närmar oss sommaren. Inte känslan av att måsta få saker gjorda, den ligger i ryggraden, men den här krypande vår-olusten, den lättar.
Hursomhelst, grådasket och snön gav mig "tillåtelse" att slå mig mer på soffan med den ytterst underhållande och välskrivna boken jag började på igår kväll. Den vinner inga Finlandiapris och ibland blev man djupt generad å skribentens vägnar men samtidigt fick den mig att skratta högt och känna igen mig på otaliga ställen.
PS Det finns visst inget ord för myötähäpeä på svenska? Urbaani Sanakirja beskriver i alla fall uttrycket mitt i prick:
"Ulkoisesta ärsykkeeestä vastaanottajaan siirtyvä häpeäntunne, jota lisää tunne siitä, ettei ärsyke itse älyä hävetä itseään."
Medskam? Skampati?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar