OTTO-automaten checkar ut.

Trots missvisande väder går våren faktiskt mot sitt slut. Vad min femtonåring och hans skolgång anbelangar betyder det i praktiken att my job is done here. (För detta skolår, red. anm.)

När insikten slog mig började jag längta helt vansinnigt mycket efter detta:

Att om morgnarna slippa lyssna på en väckarklocka som ringer i en halvtimme i ett sträck med signalen hos en skadad glassbil och väcker hela hemmet, huset och kvarteret men inte dess ägare.
Att komma från jobbet till ett väldoftande, städigt och tyst hem utan att bli kallad retard eller försöka ha diskussioner med någon som bara säger "mhm" eller "Vad fi---n, ut ur mitt rum!".
Att slippa laga mat, att äta vad jag vill, var jag vill och när jag vill.
Att slippa påminna om provläsning, läxor, läggdags.
Att tupplocket skulle vara nerfällt när jag kommer in i badrummet.
Att leva ens en vecka så som jag brukade leva varannan vecka innan jag vid årsskiftet (i en stund av tillfällig sinnesförvirring?) fick för mig att femtonåringens skolgång, framtid och liv hänger på mig, mig, mig och ingen annan.
Att slippa känna mig som en OTTO-automat som spottar ut pengar på löpande band medan hundar och pultsare pissar på mig.

Lade in en beställning hos sönernas far om en hel tonåringsledig vecka för första gången sedan årsskiftet. Fick grönt ljus.

"Vad ska du göra?" frågade en kollega.

DET känns ganska sekundärt, faktiskt.

(Börja med att städa, dock.)

PS Jag älskar mina barn. Men ändå. 

PPS Berättade åt sjuttonåringen att femtonåringen också kommer till sin far nästa vecka. "Nej VADFAN, jag ORKAR INTE!" stönade han uppgivet.
"Hej hördu", sa jag. "Tänk på mej då?"
"Jo, jo, jag fattar."

Digitaliseringen

Förra veckan köpte jag ett par skor i ett medelstort klädvaruhus i centrum. Hemma igen insåg jag att de var för små men hittade inte kvittot någonstans. Lyckligtvis hade skorna prislappen kvar och jag gjorde ett försök att byta ut dem igår.

"Ei, me tarvitaan kuitti."
Jag öppnade min nätbank på telefonen och visade upp köpet.
"No periaatteessa joo, mutta me tarvitaan siitä paperituloste."
"Jos lähetän teille screenshotin sähköpostitse ja tulostatte sen?" 
 "No kun ei se käy."

No eipä tietenkään.

Om lyckan var en plats (eller Naked Gardening Day)

Lämnade femtonåringen ensam med glass och makaronilåda i stan och körde österut från jobbet på fredag. Stannade i Borgå och fyllde bilen med utemöbler. Köpte en hel grillad höna och lite gravlax, sparris och mozzarellasalladsingredienser och när jag var framme på stugan vid sexsnåret var det blåsigt men soligt och varmt. Vrålhungrig slängde jag i mig några bitar höna med mozzarellasallad dränkt i olivolja som jag först efteråt märkte att korken var öppen på inte på grund av mitt vanliga slarv, utan för att mössen gnagat upp den. 

Urk.

Slog mig ner på verandan med möbelpaket och ett glas rosévin. När möblerna var uppackade och hoppusslade fick jag efterlängtat bastubad. Dock utan sim, eftersom min strand bäst kan beskrivas som ett vasshelvete, eller en tillsvidare oupptäckt halvö.

Får väl hoppas att vinden vänder och tuppen gal, eller något.

Underbar solnedgång, men svalt så jag tände en brasa. Den knastrade fortfarande vänligt när jag kröp i säng, oförmögen att hålla mig vaken tills den slocknade. 

Sov utan att röra en fena till klockan åtta men drömde om små möss som blev större möss och sedan råttor och ännu senare förvandlades till hårlösa katter i olika storlekar. En nattlig reflektion om mina stugumöss eller om livets katt- och råttalekar; vem vet.  

Varvade dagen idag med att läsa på terrassen, äta på terrassen, dricka kaffe på terrassen, tassa i skogen med kameran, klippa hallonbuskar, klippa torkade blommor, fotografera blommor, ta av mig kläder och ta på mig kläder. Det var först långt efter att jag klampat omkring halvnaken med busksax i näven som jag hörde av syster att idag var Naked Gardening Day. Nejmen se, så lämpligt.

Boken jag läser - Flickorna av Emma Cline, min Mor att tacka - är medryckande och nästan hypnotisk. En bok som får mig att vilja läsa mera och skriva mera. Välkommet, efter en lång period av ordlöshet. 

Flera gånger under dagen slog det mig, att om lyckan var en plats, så är den här. Kanske är det malmen i berget, kanske höjden över havet eller formen på udden, kanske bara avskildheten; för mig är det här stället magiskt.

Å andra sidan lika lycklig när tillbaka i stan. Go figure.

Post-Valborg

Valborgsmässoaftonens värsta: Vädret. (Men skumppa.)

Gårdagens konstigaste: Filmen Song To Song. (Men vackra människor.)

Dagens bästa: Löprunda runt Brunnsparken. (Men för mycket kläder.)

Shhh.

"Jag sa inte mommo!" försvarade sig sjuttonåringen. "Jag sa tant."

Jamen dåså.

Lycka är: pennor, papper, rödvin, tystnad.

"Va f...n, en mommo!"

Den äldre av mina söner är hemkommen från sin kulturresa i förintelsens Europa; Polen, Tjeckien och Tyskland. Lyckligtvis (för honom) innehöll den i övrigt tunga resan som motvikt både fotbollsmatch och öl. Fick under veckan bland annat ett meddelande som löd:

"Pengana förvinne fö helvete. '10EUR per dag räcker', jöö vitut. Vi e alla helt i penningkris här."

Avhämtade honom på flygfältet i går kväll vid tiosnåret. 

Lång dag? undrade jag. 

Inte alls; bara vakat till halv tre på natten varpå två koncentrationslägerbesök och en hemresa. 

Idag låg han dock med pannan på matbordet och gnydde. Jag knackade på hos den yngre och berättade att maten var klar. "Vad fi..n!" fick jag som svar. 

Senare mumlade jag något om att jag varit hos frissan och det blev alldeles för kort igen. Sjuttonåringen lyfte pannan från bordet och sa:  

"Jag såg det."

"Att jag varit hos frissan eller att det blev för kort?"

"Nå att du ser ut som en mommo." 

Tror jag behöver en barnfri helg. 

Kan ju alltid sätta mig i fåtöljen och sticka ett par yllesockor. 

Muaahhaahhaa!

PS 10EUR/dag var tydligen skolans rekommendation men beloppet barnet fick med sig var nog tresiffrigt redan från början. 

PPS Mycket angenämt att få hem honom trots allt och jag fick till och med en kram, på flygfältet, mitt bland alla <3

PPPS Men ändå. 

Museu Coleção Berardo

Spegel, spegel på väggen där

En sen kväll förra veckan satt jag på soffan och lyssnade på en business update över Skype när det plötsligt knakade till bredvid mig och en spegel poltergeistade ner från väggen och gick i tusen bitar. Sju års olycka.

"Hitto", suckade jag på jobbet följande dag. "Juuri kun olin ehtinyt lusia edelliset seitsemän."

För övrigt var den största takeawayn av business updaten en ny låt till min Spotify-lista. Vanligtvis är pausmusiken på telefon så fruktansvärd att man måste stänga av ljudet, men nu fick jag i stället använda Shazam.

Rihanna: Love On the Brain.

Något med detta sound, helt trollbindande. Insåg precis att det är något som påminner mig om en av mina urgamla favoriter; Vaya con Dios - kanske What's a Woman?  Såg dem en gång på Savoy; en av de bästa konserter jag varit på. Men så är jag ju också melankoliker i själen. 

Bandet nedan är ingendera av ovannämnda, utan Los Empty Heads på Praça do Comércio.

Fantasi-måsten och skampati

På bokens och rosens dag snöade det när jag öppnade gardinerna på morgonen. Folk ondgjorde sig på sociala medier, men jag - som har en inbyggd känsla av att alltid måsta åstadkomma saker under dygnets alla ljusa timmar - drog en lättnadens suck. Även om till och med jag, mörkrets och höstens vän, blir på gott humör av det tilltagande ljuset om våren så medför det också en ständig gnagande ångest från morgonkvist ända tills det att mörkret lägger sig. En känsla av att inte göra tillräckligt, inte vara tillräckligt, inte vara tillräckligt mycket utomhus, inte få tillräckligt mycket gjort. Gudarna vet vad detta beror på men kommer inte längre som en överraskning; det är bara att genomleva känslan under dessa veckor och erfarenheten säger att den nog lättar när vi närmar oss sommaren. Inte känslan av att måsta få saker gjorda, den ligger i ryggraden, men den här krypande vår-olusten, den lättar.

Hursomhelst, grådasket och snön gav mig "tillåtelse" att slå mig mer på soffan med den ytterst underhållande och välskrivna boken jag började på igår kväll. Den vinner inga Finlandiapris och ibland blev man djupt generad å skribentens vägnar men samtidigt fick den mig att skratta högt och känna igen mig på otaliga ställen. 

PS Det finns visst inget ord för myötähäpeä på svenska? Urbaani Sanakirja beskriver i alla fall uttrycket mitt i prick:

"Ulkoisesta ärsykkeeestä vastaanottajaan siirtyvä häpeäntunne, jota lisää tunne siitä, ettei ärsyke itse älyä hävetä itseään."

Medskam? Skampati?

Lisbon Love

Taken

Spårvagnarna

I spårvagn 28 satt den här patriotiska farbrorn framför mig hela varvet runt och böljade med sin flagga och muttrade åt andra passagerare; kanske var det hans dagliga rutin.

Vårtröttheten

En kombo av (tvåtimmars)jetlag, vardagens realiteter ( - som att komma till Ryssland, så grått och folktomt och stängt var det överallt när jag landade här i måndags -), en sömnlös morgonnatt, gatudamm, ljusöverflöd och pollen har försatt mig i dimma av trötthet. Jag kurerade mig med sushi med väninnan Doktorn som jag stötte på av en slump när jag flydde kontoret på lunchtimmen ( - senast råkades vi faktiskt i Lissabon där vi drack vin i solen ett par timmar -), Happy Monday-te samt ett undergörande varv på gymet. 

Sjuttonåringen, vårtrött även han, reser imorgon bitti iväg på förintelsekursresa till Tjeckien, Polen och Tyskland. När han tryckte in sitt nytvättade byke i torktumlaren för en stund sen utbrast han i falsett: 

"Va, tar det här TVÅ timmar?"

"Du skulle ha tänkt på det tidigare", sa jag näsvist.

"Jag TÄNKTE på det", sa han och slog ut med armarna.

Touché.