kokonainen kävelee, vaan puolikasta et saa

Vaknade klockan fem av att min hjärna försökte översätta Helan Går till finska.

Får hoppas att Stockholm visar sig från sin bästa sida så här på Lucia-morgonkvisten.

Nu tar illustratören jullov.

Sov över åtta timmar i nästan ett sträck! Nej, en gång tittade jag på klockan och den var kring fem, insåg att jag har nästan tre timmar sovtid kvar och somnade om. Vaknade till hotellfrukost utvilad och nästan som en ny människa.

Igår kväll däremot var jag vinglig av trötthet, åt en risotto ackompanjerad av cava och rödvin och dunkadunka-bakgrundsmusik på hotellrestaurangen och läste ut boken innan jag släckte lampan. (Måste skapa en bokbytar-grupp på FB eller något. Det är ju ingen idé att köpa en bok för tvåhundrasextio kronor, läsa den på två timmar och ställa den i en bokhylla jag inte ens har för att aldrig öppna den igen.) 

Promenerade till Berghs School of Communications några kvarter bort genom underbart vintersolsken och frisk och krispig luft. Drack morgonkaffe nummer fyra och hälsade på mina kurskollegor som kändes nästan som bekanta efter ett gemensamt halvår på distans.

Liksom kursen var också avslutningsdagen intensiv. Vi presenterade våra illustrationsportfolios i tur och ordning och gav varandra feedback i rask takt. En brokig, talangfull skara med mycket olika stil och bakgrund. Till sist avrundade vi med vin och glögg i foajén innan vi alla gick till vårt.

Uttömd på energi och idéer som jag är så blir det ingen julig bild idag. Delar i stället med mig länken till min portfolio (clic). Den är inte helt färdig, men so what, det är ju livet heller aldrig trots mina idoga försök att föra det i hamn.

Mera

Efter usel nattsömn spenderade jag igår dagen med att under Sanna Manders ledning skapa posters på Helsinki Design School. Det gick sådär. Hann av och an hem bara för att vända tillbaka mot stan för en delikat middag på Pastor med ex-kollegor. Kuriosa: det är Linda Linko - som föreläste om illustration för oss på HDS häromveckan - som står för Pastors visuella identitet.

På grund av morgonflyg tackade jag motvilligt för mig vid niosnåret och gick hem för att packa. Kunde väl lika gärna ha stannat ute hela natten eftersom jag vaknade klockan ett och bara sov i snuttar efter det för att vakna en gång i timmen och tänka jag duger ingenting till tills klockan ringde.

(Nej, det är inte med flit jag tänker så här, försöker motarbeta med alla metoder jag känner till men försök säga det åt morgonnatten, på morgonnatten, funkar inget bra. Slutsats av mina grubblerier: Jag behöver ett jobb. Jag behöver verkligen ett jobb.)

Stockholm är fullt av mera människor än Helsingfors, snyggare män(niskor) än Helsingfors, mer dämpad belysning, mer gemytlighet, mer värme, mera av allt. Tanken på att pröva kläder fick mig att rysa, det får bli till en annan dag, om alls. 

Strosade omkring, åt en salt pizza med vittvin till, insöp inredningsinspiration, köpte Martina Haags Det är något som inte stämmer och slog mig ner på Espresso House med en cappuccino stor som ett ölstop och läste halva. Började närapå gråta. Hög igenkänningsfaktor och hon kan dessutom skriva. Slutade läsa bara för att jag inte vill att boken ska ta slut, det gör den ju förstås ändå, troligen redan ikväll.

jättebebisen

Sa igår åt mor att jag skulle gå till frissan och hoppades det inte blir för kort, för då ser jag ut som en bebis. En rynkig bebis.

Idag var jag hos frissan, fick brandy-spetsad glögg och en bunt med tidningar och när jag kom hem såg jag ut som en rynkig bebis.

"Se jag ut som en bebis?" frågade jag sextonåringen medan vi fnissande och snubblande bar ned ett enormt köksbord för trapporna för att föra till snickaren. "Jag ser ut som en rynkig bebis, gör jag inte?"

"Nåjo", sa sextonåringen. "Men om du har mössa på så märks det inte." 

 

 

1984

Som en del av sonens konfirmationsförberedelser spenderade jag kvällen i Johanneskyrkan lyssnande till gospel. Stundvis var det mycket stämningsfullt. En trio flickor klädda i rutigt steg upp framför altaret och berättade att de sjungit vintage i några år nu.

Sen drog de Wham's Last Christmas. 

 

den magiska gränsen går vid 1300 meter

Fortfarande rastlös och lite nedstämd. Kanske mörkret, kanske hormonerna, säkert arbetslösheten, såklart ovissheten, det jobbiga i att vara en jobbig person i renoveringssammanhang, fasan över en sysslolös vår. Oro över saker jag egentligen inte kan påverka, vet ju att det är lönlöst att grubbla på sånt, men svårt att låta bli med all den här tiden jag har. Och om nätterna drömmer jag oväntat till liv sådana minnen jag allra helst skulle glömma. 

Motarbetar den krypande olusten med hjälp av hälsosam mat - glöm alla sugar highs eftersom de åtföljs av sugar lows, både fysiskt och mentalt - och motion. Det var vid 1,3 kilometer på löpmattan ikväll som tankarna ljusnade. Pling, kände jag, och blev så lättad att jag lade i en extra växel och fem minuter till på mina vanliga femton.

Note to self: Det är omöjligt att komma hem från gymet nedstämd.

Men bra saker också! Blev bjuden på teater mitt på dagen. (Fick visserligen en pensionärsbiljett plus att när Suosalo vände sig till publiken och sa "Eihän kenellekään teistä tulisi koskaan mieleen tappaa ketään tai edes lyödä vähän?" så var jag nära att stiga upp och bekänna, men höll mig.) Fick också hem min nya tavla som jag bar under armen till spårvagnen och upp på vinden i väntan på vår hemkomst. (Den positiva gorillakvoten är inte bara ett plus då det utlyses banantävling utan också när man bär stora tavlor i armhålan.) Renoveringen framskrider och flytten hem närmar sig. Den förbereder jag med att tömma skåpen och städa lite i taget här. Så lite mat som vi har i köksskåpen nu har jag nog aldrig levt med. Något enstaka paket spaghetti här, en tonfiskburk där. Ämnar flytta lätt.

Confession, på tal om mat: Har inte tillrett en enda maträtt i ugn på sju månader. Gasspisen är härlig, men den gången jag öppnade ugnsluckan och tryckte på diverse knappar medan jag viftade med en tändsticka i luften och ingenting hände slängde jag franskisarna och kokade spaghetti i stället.

På min mållista för 2016 finns bland andra en punkt som heter pröva nya recept. (Den kan ha funnits på mållistorna också år 2012, 2013 och 2014, men.)

Igår på min promenad visualiserade jag en teckning av celbriteter på väg på slottsbal i storm och regn. Av den blev intet, så dagens juliga bild får bli ett enkelt fotografi. 

Dagens rebelliska dåd

Slog mig ner framför tv:n med glögg men klarade inte av det särskilt länge. Det kröp i benen efter en inomhusdag och jag gav mej ut på promenad. 

Någonstans vid Sandviken slog det mej att jag kommer att blåsa i sjön och ingen kommer att veta.

Ni vet, om ett träd faller i skogen och ingen hör, fanns det då ett ljud? 

Klarade mig hem trots allt, som en dränkt katt. Värmer mera glögg och gör ett nytt försök med slottsbalen.

En aktningsvärd ålder

Gratulerar 98-åringen Finland.

Klockan-tio-kaffet

Dagens snabbt ihoprafsade julbild. 

Klockan är tjugotvå och jag sitter och dricker kvällskaffe. Bådar inte gott för dygnsrytmen.

 

Dagens goda gärning och en tavla rikare

Svägerskan lockade idag med mig och sönerna på Luckans konstauktion där kända barnboksillustratörers verk auktionerades ut till förmån för ensamkommande flyktingbarn. 

Innan jag visste ordet av hade jag ropat in en målning av Marika Maijala. Den är ett orginal ur boken Sylvi Kepposen kirjekaveri (Otava 2012) och jag tror den ska hänga vid fönstret i mitt blivande sovrum.

"Tivoli" - Marika Maijala

blåsis

Hur folk orkar stiga upp sådana här dagar och gå på jobb? Det kan man ju undra. Hur man själv har orkat i åratal? Jag har vaga minnen av att ha väckt på mina söner vid sjusnåret och hört dem öppna julkalendrar och blanda till kakao och försvinna ut genom dörren, men själv har jag stigit upp närmare tio.

Dagens enda promenad gick via Kaserngatan där jag mätte upp nya lösningar för badrummet, inspekterade nyanlända kökskakel - de som kom förra veckan hade bland annat texterna NO PARKING och SUBWAY och även om de var väldigt trendiga och newyorkiga så skickade jag dem tillbaka - och lyste med ficklampa på plankparketten. Efteråt bjöd jag mig till syster på "kaffe". Fick nog en kopp, men den var bara bara ett förkläde för att prata igenom senaste nytt. Till detta använde vi två timmar och mera hade vi fått att gå åt, men min bastu och mina hungriga söner väntade.

Dagens juliga bild...

...får bli cykeln på vår innergård.

Empati på varuhuset

Stämde upp med sextonåringen på Akademen för att köpa nya skolböcker. Stirrade tomt ut i luften, suckade djupt och hasade håglöst omkring bakom honom.

"Vad är det med dig idag?" undrade sonen.

"Lite nedstämd bara."

"Varför det?"

"Äh... sovit dåligt, kommer aldrig mera att få ett jobb, kommer aldrig att förtjäna mitt levebröd själv igen, ingen bryr sig om mig, jag är ensam i världen, bad hair day, tupparna installerade för lågt i lägenheten, duschen blir för liten, jag har PMS och allt kostar så mycket..."

"Jaha. Just så. Alltså jag bad liksom om den korta versionen. Fick tydligen hela paketet."

 Vi pratade inte så mycket mer efter det.

 

Mousetrap

julkalendern som inte fanns

Förra året den här tiden drog jag igång min julkalenderblogg och lyckades på någon vänster rita en bild om dagen i tjugofyra dygns tid fastän jag jobbade.

Känns som att jag upprepar mig, men less IS more - the less time you have, the more you get done. Kanske vågar jag lova något julrelaterat varje dag i år också, fotografier om inte annat.

Imorse vaknade jag djupt bekymrad klockan 5.40. Grämde mig över:

1) att jag snäst åt min Mor över telefon fastän vi pratades vid för första gången på veckor

2) att jag kanske missat min enda chans att få ett jobb någonsin mera här i livet

3) att jag inte får något vettigt gjort

4) att jag vaknat så tidigt

5) att toaletterna i min lägenhet är hängda på dvärgnivå och mina söner inte kommer att träffa rätt för att inte tala om hur jag själv någonsin ska komma upp från dem efter ett träningspass

6) huruvida jag ska lösa problemet ovan eller bara leva med det (kan ju sluta träna alternativt börja gå på toa hos grannen ovanför vars toalettstolar tydligen hänger för högt)

7) ...och så vidare.

Hade tydligen grubblat färdigt kring 6.50 för då somnade jag om lagom tills klockan ringde 07.00. Steg lydigt upp för att inge mig själv känslan av att jag är en effektiv och samhällsduglig individ. Morgnar är dessutom rätt mysiga.  

1 December

Sextonåringen försvann till skolan och vid 7.30 började fjortonåringens klocka ringa. Jag iakttog genom dörröppningen hur han ihärdigt sov sig igenom alla signaler han ställt in, utan att röra en fena: 7.40, 7.50 och 8.00. Lite efter åtta väckte jag honom milt med ett glas kakao på säng.

I eftermiddag tvingade jag samma son att avbryta sitt spelande för att läsa på provet i historia. 

"Jag tänker anmäla dig för W!" sa han förnärmat.
"Vem är W?"
"Han drar skolans antimobbningskampanj."

Dagens iakttagelse: Mobilalarmet slutar ringa av sig självt om man inte reagerar på det.