Imorse var det lite mulet igen och jag klev på min cykel och pedalade västerut mot Can Picafort. Inte för att jag direkt trodde där fanns något att se, men för att ha ett mål på lämpligt avstånd. Tolv kilometer, sa Googlemaps.
Jag trampade på förbi sjön och kanalerna och Playa del Muro där vi bodde för en halv evighet sedan då sjuttonåringen var bara fyra och fjortonåringen två och kvällens höjdpunkt efter knuffandet av barnvagn längs kanten på en kolmörk landsväg var någon form av fordon som sönerna satt i medan vi matade i slant efter slant för att sedan promenera hem igen lagom till mindiscot som sjuttonåringen (då fyra) jammade på medan tvååringen sov i sin vagn och vi föräldrar drack vin, kan jag föreställa mig, åtminstone undertecknad, utan att riktigt minnas.
Husomhelst, jag pedade på och någonstans på vischan i utkanten av körbanan med bilar och lastbilar vinande förbi blev jag lite modfälld och undrade om mitt mål alls fanns att nå. Men just som jag smärtsamt mindes att jeansshorts inte är det bekvämaste cykelplagget i synnerhet på dag nummer två så körde jag in i något som jag först trodde var en förort eller en sedan länge övergiven spökstad men sedermera insåg var självaste Can Picafort. Svängde ner mot havet och rullade förnöjt längs en fullständigt biltom före detta allé tills jag landande på ortens strandpromenad.
Trodde mig befinna mig i en film av Lasse Åberg eller någon bortglömd semesterort från sjuttiotalet. Emot kom människor med höga midjor, blommor och donuts i hårena och magväskor på magen. Rad i rad stod identiska fyrkantiga byggnader. Parasollen flaxade för vinden och solstolarna trängdes tätt på sandstranden. På terrasserna satt folk i korg- och plaststolar beklädda med sjabbiga blommiga dynor och drack stopvis med öl och rökte bolmande cigarriller. Ingen sa något, alla bara tittade och drack. En svart kille cyklade av och an på en minicykel och spelade musik för full volym. Bakom honom sprang två vindiga hundar med bakdelen före och ögonen i kors.
Jag slog mig ner och var tvungen att torka av händerna på stolsdynan efter att jag hållit i den flottiga menyn och efter det var jag tvungen att torka av dem på nytt på min skjorta. Men apelsinjuicen var färskpressad, brödet mallorcanskt och kaffet kom med varm mjölk vid sidan om.
Efter detta förmiddagsmorgonmål hopade sig molnen hotfullt över staden och gav mig en välkommen ursäkt att trampa iväg från orten med sällan skådad fart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar