Tapojensa orja - Hans slav slav

Isäni soitti tänään illalla kun olin salilla. En vastannut, vaan laitoin hänelle viestin jossa luki "Olen salilla...". Huomasin, että edellisen viestin olin lähettänyt eräänä perjantaina reilu kuukausi sitten ja siinä luki "Olen salilla, soitan sitten...."

Kun sitten soitin - välissä salin, sushin ja saunan - yritin kertoa hänelle että olen tapojeni orja. Koska en keksinyt sille oikeaa sanontaa ruotsiksi, on tämäkin kirjoitus suomeksi. 

(Google sanoo: Tapojensa orja = Hans slav slav)

Joka tapauksessa. Huomaan kirjoittavani erittäin vähän ja huonosti tähän blogiin nykyään, ihan kielestä riippumatta. Oikein hävettää lukea viime kuukausien postauksia, niin onttoja ovat. Tästäkään ei varmaan tule hyvä sillä jos ruotsin kieleni on ruosteessa, niin on suomen kielenikin. 

Olen yksinkertaisesti ruosteessa.

Alkuvuosi on ollut raskas mutta nyt onneksi alkaa helpottaa. Huomaan sen siitä että innostun taas asioista, haaveista, tapaamisista, ihmisistä, näkemästäni. Ja mikä parasta - nukun taas yöni hyvin. Monta viikkoa meni että heräsin aamuyöstä pyörimään, tällä viikolla herännyt vasta ensimmäiseen ratikkaan jos siihenkään. Oh joy, 7-8 tunnin yöunet.

Pyhitin tämän viikon ihan itselleni. Ha-haa! Niinhän minä aina nykyään. Oikeasti, kerroin eräälle ystävälle taannoin ettei elämässäni ole enää pakkoja. En yksinkertaisesti tee muuta kuin sellaista mitä oikeasti haluan tehdä. Vähän kärjistetysti tietysti, mutta suhteellisen totta. On töitä ja kodinhoitoa ja lapsia, mutta loput on valinnaista ja sen valitsemisen teen nykyään aika rankalla kädellä. Koska, Laura Voutilaisen sanoin - No hitto miksei? Eiköhän tässä jo miellytetty tämän elämän aikana ihan tarpeeksi, täysin turhaan ja oman hyvinvoinnin kustannuksella.

Siispä tällä viikolla, kun ei ollut muita huollettavia tässä kodissa kuin ihan minä itse, niin käytin aikaani tälleen:

Maanantaina sarjakuvakurssi Comics 101 jossain syvällä Kallion uumenissa, jolloin piti piirtää sarjakuva johonkin uutisartikkeliin perustuen. (Oma valintani: Applen työntekijät törmäilevät lasiseiniin)

Tiistaina kävin pilatestunnilla ja saunassa. Keskiviikkona kirjoitin pöytäkirjan - jonka voisi mieltää pakoksi ellen olisi ihan itse valinnut hallitustyön vapaa-ajanvietoksi - ja kävin pitkällä kävelyllä jäisessä viimassa. Torstaina laitoin tomaattikeittoa ja menin Maximin elokuvateatteriin syömään tapaksia, juomaan viiniä ja katsomaan muhkeasta nojatuolista tanskalaiselokuvaa "Kauhea Nainen", Den Frygtelige Kvinde, josta ehkä joskus toiste kirjoitan enemmän. Nyt totean vain että jotenkin minusta tuntuu että tässä feminismin aikakaudella nainen taitaa olla monin tavoin kuitenkin better off kuin mies, joka vaeltelee aika hukassa, saamatta minkäänlaista tukea tai myötätuntoa, tietämättä mitä häneltä odotetaan ja ehkä vielä pahempaa, mitä hän itse oikein haluaa. Mutta miehistä viis, sydämestäni toivon, ettei minusta koskaan (enää) tule noin kauheaa naista. 

Nyt juon punaviiniä ja suljin uutisten jälkeen telkkarin joka on nykyään aika turha kapistus, varsinkin kun sieltä tuntuu joka ikisen kerran kun sen avaan tulevan Mies ja Alaston Ase. Ei ole todellista.

Spaghetti eller Äpplet faller inte långt från trädet.

Igår stack sig artonåringen in och återlämnade bilen han lånat och berättade om preli-skrivningarna han haft i psykologi. Det lät fruktansvärt svårt, men han var kolugn. (Han har ärvt självförtroendet av sin Far.) 

Medan han berättade slängde han i sig några croissanter.

"Har du levt på sådan där föda hela förra veckan?"
"Nä, ja åt no en makaronilåda ti mårånmål ida."
"Jaha. Har du lagat mat någon enda dag? Jag menar lagat riktig mat?"
"Jå", sa han. "En da laga ja spagetti me franskisar."
"Jösses", skrattade jag. "Nästan som att du flyttat hemifrån på riktigt. Skulle du vilja det?"
"Kanske int rikit ännu?"

Kanske lika så bra det.  

Säger bloggaren som levde sin hela studietid på Raketti-spagetti och Saarioisten jauhelihapizza. Båda rätterna serverade med ketchup.


 

Sportsöndag

Inatt såg jag en film med blod och nerskjutna människor och uffigheter. Tänkte att det här var ju inte så bra att avsluta kvällen med; kommer troligen att se hiskeliga mardrömmar. Nå, vaknade med ett ryck och insåg att filmtittandet bara varit en dröm. En sig själv förverkligande mardröm, alltså. 

För övrigt sov jag gott.

Körde med mina nya skidor i bakluckan till svägerskan där vi först skidade golfbanan runt och sedan besteg ett berg iklädda snöskor. Underteckand hölls på benen i spåret med föll på rygg i skogen med snöskorna i vädret. Sedan drack vi skumppa med anledning av annalkande födelsedag och jag blev bjuden på lunch. Svägerskan hade gjort skinkfrestelse för tre dagar men den tanken gick väl i stöpet och familjen blev utan mat när jag dök upp med min aptit.

Körde hem, packade min simväska och promenerade till Georgsgatans simhall, sam några rundor och badade bastu. Perfekt avslutning på en söndag. Sextonåringen hade suttit inne och spelat hela dagen så jag föreslog att han skulle ta en sväng runt kvarteren innan kvällen.

"Okej", sa han överraskande nog. "Vart ska jag gå?"

Så jag föreslog  en rutt och den tog han. Med mössa på, till och med.

 

Vähän myöhässä.

Vein kuopukseni parturiin. Vähän kello kolmen jälkeen liikkeeseen astui nuori tummatukkainen mies joka nojasi vastaanottotiskiin ja sanoi:

"Sori, mä oon vähän myöhässä."
"Milloin sulla oli aika?"
"Torstaina."

Mars

Eftersom jag inte hittade någon lämplig väggkalender till  jobbet beslöt jag mig för att illustrera en egen. Här är mars månad. 

"Men du har ju aldrig ens varit i Alperna och skida", fnös sextonåringen. 

ICT-montören

Igår efter jobbet körde jag sextonåringen, hans presentkort och en sedelbunt till Verkkokauppa för att köpa nytt headset och lite uppgradering till speldatorn. Han var lycklig som  keskivertomies i järnhandeln där han plockade åt sig RAM och processorer och vad-det-nu-var.

När jag senare på kvällen kom hem från gymet hade köket förvandlats till någon form av datorlabaratorium.

Trevligt att se honom på gott humör och nästan pratsam och tja, att se honom överhuvudtaget. På sistone har det mest blivit att jag tittar in i hans rum och får frustrerade miner och "Get the fuck out of here!" för att jag alltid lyckas dyka upp vid allra sämsta tidpunkt då han och hans virtuella vänner försöker få livet av någon stackare i något vidrigt spel.

Artonåringen ser man om möjligt ännu mindre av. Han har bebott sin fars tomma lägenhet i över en vecka. En kväll var han här (medan jag var annorstädes) och plockade upp en laptop som hans mor plånboken beställt och i samma veva snodde han också bilen som han nog snällt återlämnat vid tvåtiden på natten.

Själv har jag....tja, vad har jag gjort under veckan? Närvarit vid två styrelsemöten, varit på en timme pilates samt besökt gymet en gång och bastun två gånger. En dag då jag var mycket nedstämd försökte jag desperat få en kram av min sextonåring men han dodgade och knuffade mig på en dörrpost varpå jag började gråta och beställde tid hos min kinesiska massör i stället. Klokt beslut och sen blev det ju kväll och mörkt så allt blev bra igen.

Imorse ringde min klocka efter nio timmar sömn men jag snoozade i en timme för det var stört omöjligt att stiga upp. Mina storsinta planer på att besöka kameramässor, yogafestivaler, hantverksmässor och TEOS 2018 under helgen går antagligen i stöpet med rasande fart medan jag sitter här med håret på ända och dricker mitt morgonkaffe klockan elva. Det kanske inte är hela världen. Men varför i all världen ordnas alla mässor på samma helg?

Winter Wonderland

Efter utekväll med jobbet tog jag mitt pick och pack och körde ut till stugan på lördag. Försökte locka med mig sextonåringen, men förgäves, i och med att hans laptop fortfarande är på reparation "så jag har ju ingenting att göra där", så lämnade honom i stan med färdigmat i kylen. Hans bror huserar fortfarande ensam i sin fars hem.

Solen har skinit mest hela tiden utom förstås då när jag beslöt ge mig ut och pröva mina nya lurvbottensskidor. Jag borde säkert inte medge detta men efter att jag klätt på mig alla ytterkläder började jag undersöka hur jag får fast kängorna i bindningarna. Varken trial, error eller KVG hjälpte så till sist var jag tvungen att ringa till Intersport och be om råd. Verkar ju självklart så här i efterhand....

Hursomhelt betydde detta att jag hade ashett redan innan jag gav mig iväg för att inte tala om värmeslaget jag höll på att få när jag pulsade genom åkersnön för att komma fram till ortens enda riktiga skidspår. Mötte bekanta på vägen som undrade hur det gled och jag kunde svara att det gled bra, åt alla håll; fram och bak och höger och vänster. Jätteroligt att skida alltså. Nå, mot slutet gick det bättre och tar ju alltid en stund att vänja sig.

Örngänget som jag hört om under veckan satt sin vana trogen på isen och smaskade i sig av pilkarnas fångst, men i ilskorna med bindningarna hade jag lämnat mitt zoom-objektiv hemma och örnarna var så skygga att jag inte fick några bilder som går att publicera.

För övrigt har jag badat bastu och hängt upp lite nya tavlor; Esa Riippa hängde jag redan senast jag var här och nu ett par Susanna Suikkari. Måste införa galleribesöksförbud.

Jobbar distans imorgon på grund av styrelsemöte här imorgon kväll. Lite dåligt samvete över att ha övergett sextonåringen, men han lär lida mindre av det än jag.

Jättefin solnedgång igår!

"Herrajumala, ei, ei, ei!"

Solen, ljuset. Helt fantastiskt alltså. Men så har jag ju tyvärr det här mystiska sinnelaget som får ångest när ljuset återvänder efter vintern och känner mig som pusselbit tryckt på fel plats. Så fort mörkret lägger sig om kvällarna är jag den lyckligaste och mest tillfredsa personen på jorden. Go figure, eller googla vårdepression.

Skummade genom gamla blogginlägg och hittade samma tendens varje år vid den här tiden. Bara att genomleva alltså och ta till de knep man har tills vårvintern övergår i vår och sommar.

Har haft en vansinning lust att simma de senaste veckorn och gjorde äntligen slag i saken på söndag. Eftersom Tölö simhall är under renovering vågade jag mig för första gången någonsin till Georgsgatans nakenbad. Googlade såklart på förhand att det var damernas tur på söndagar och att man får ha baddräkt. När det kom till kritan hoppade jag i utan en tråd på kroppen för vad är det värsta med att simma i simhall, jo den våtkalla simpparen som du ska dra av och på mellan bastuvarven. Till min lycka simmade jag själv utan glasögon så behövde inte se några tanter i närbild; jag såg ju knappt om de andra simmarna hade badkläder på eller inte. En hurdan tant jag själv var struntade jag blankt i. Simmade en kilometer och badade bastu och känslan efteråt var precis så härlig som jag ville minnas. Måtte vara år sedan jag senast besökte en simhall.

Och den var så fin! Bilen nedan är från nätet, för när jag själv gick omkring med min mobil och knäppte bilder kom en tant och ropade Herrajumala, ei, ei ei! Täällä on alastomia ihmisiä! och övervakade noggrant att jag raderade alla bilderna.

Hursomhelst, jag har en kvarterssimhall med bastu! Happiness is.

Lycka är också pilates och husbolagsbastu med damtidningar. Visserligen fungerar pilatesen normalt lite som meditation för mig men idag deltog en assisterande pilatesstuderande som mellan varven kom och vred på mina armar och ben och korrigerade mig och jag fick lust att fräsa lämna mig ifred, men väluppfostrad som jag är vred jag mig lydigt rätt och log beklämt.

Artonåringen (som har läslov) tog sitt pick och pack till den andra adressen men den yngre (som har sportlov) blev här eftersom plånboken/kocken på andra adressen reser på isjaktstävlingar i slutet av veckan. (Till artonåringens lycka; han lär inte återvända hit så länge där är Käty.) 

Sextonåringen och jag åt avokado med räkor och vinägerchips till middag.

 

Dire & Dire

I mina drömmar inatt fanns en konsert med Dire Straits som i drömmen hette Dire & Dire och spelade i ösregn någonstans i närheten av Heathrow. Där fanns också en orm som blev inlåst i en låda (- hej Freud! -) och en bebis som pulsade omkring i snö iförd endast en blöja.

I verkliga livet städade jag igår mitt hem eftersom jag berättat åt kollega att jag inte dammsugit mer än en gång sedan årsskiftet och hon såg skräckslagen ut och svarade att "Ehkä sitten parempi että jäät kotiin siivoamaan etkä lähde mihinkään mökille!". 

Sagt och gjort. Senare på eftermiddagen ut i det strålande vädret, tog mig via några små butiker och gallerier till Sandudd där jag knäppte några foton och sedan hem igen. Blev väl en runda på ca 7 kilometer och efter den hade jag ganska kallt om tårna. 

Båda sönerna gick för ovanlighetens skull ut för att träffa vänner på kvällen och jag lyckades mot alla odds släpa mig till gymet. Det var det värt efter över en veckas paus. Resten av kvällen tillbringade jag på soffan med böcker och kinamat.

Min Abi

Jobbade distans idag för att dels överlämna sextonåringens laptop åt Fedex så de kan skicka den till Polen för att fixa skärmen som plötsligt slocknade och dels för att gå ut på stan och bonga artonåringen på ett lastbilsflak. Sextonåringen kom hem lagom innan så han hakade på.

Första rundan missade vi artonåringens lastbil på grund av att jag stod med kameran i högsta hugg och samtidigt läste dekalerna för att identifiera dem och kunde ju inte ana att de skrivit sin på finska. Höll på att bli desperat när jag insåg att vi missat honom men lyckligtvis körde de ett varv till och han höll kontakt med oss via Whatsapp. 

(Så här: "Ni missa oss. Jävla tunarin. Round 2 då.") 

På andra varvet lyckades vi bättre men jag var ju tvungen att knäppa foton så kunde inte assistera sextonåringen i att ta emot godispåsen som artonåringen försökte kasta åt honom. Sextonåringen var tydligen inte så keen på hela idén med att krypa på alla fyra efter borttappad godispåse så "någon farbror med lila luva" fick den i stället.

(Ni missade den, era jävla tunarin.) 

Hursomhelst, nästan rörd till tårar av nostalgin, stämningen, minnet av frihetskänslan, tanken på hur stora mina små barn blivit, självständighetsprocessen, you name it. 

"Ha så roligt på kryssningen", skrev jag efteråt, och "ta hand om varandra", för det såg ut att behövas.

Flykten

Bloggaren flydde i fredags tristessen och vardagen med hjälp av en Stockholmskryssning med de röda färjorna. På vägen dit fick jag vid middagen sällskap av en femton år äldre osteopat som deklamerade dikter och bjöd mig på espresso och upplyste mig om att båten var full av guldgrävare från norr. Vi konverserade någon timme över några glas rödvin och sedan tackade jag för sällskapet och drog mig tillbaka till min hytt vid elvasnåret.

Med fyrtiosex år av prestationsångest bakom mig - oavsett semester eller inte - försöker jag numera att inte planera in en massa målsättningar på mina resor. Följaktligen var mitt enda "måste" denna weekend Fotografiska och det är ju inte ett måste i sig utan alltid en fröjd för öga och själ. Nå, Nick Veasy var det inte men Zanale Muholi tyckte jag om och Chen Man var helt fantastisk.

  

Efter cappuccino på caféet släpade jag mig och min kappsäck till Scandic Malmen där jag fick ett gemytligt och fräscht litet rum. Hade beslutat att det är helt okej om jag spenderar hela helgen på Södermalm, och så blev det. Strosade i SoFo kvarteren under lördagen och åt lunch på livade Nytorget 6. Till kvällen fick jag bord på Bistroteket trots att kyparen inte verkade förtjust över att jag var ensam. Det struntade jag i. Lyckligtvis bokade jag på förhand, för restaurangen var fullsatt och jag åt vansinnigt god beef tartar och röding.

Det var råkallt hela helgen, grått och småslaskigt, så min kamera kom med helt i onödan och jag hade ingen lust att ta mig ner till stranden eller bese parker eller annat jag funderat på. På söndagen blev det några gallerier på Hornsgatan, lite bokshopping i Söderbokhandeln, läsning på olika caféer samt risotto på en italiensk krog på Götgatan. 

 

Släpade sedan mig och mitt bagage till båten - Viking Gabriella som fått ett fint ansiktslyft - där mitt boende överraskande nog uppgraderats till en lyxhytt med gratis öl och skumppa. Dem drack jag dock inte utan gick och badade bastu där jag tvangs lyssna på två feta tanters ytterst privata diskussion om livet.  Middag åt jag på fiskrestaurangen och vaknade hungrig i min hytt klockan två, så kan det gå.

Här hemma har livet sin gilla gång och mina söner dök upp under kvällens lopp men försvann igen, på parkour respektive bio och ABI-halar-pyssel. Artonåringen har skrivit textkompetens i modersmålet idag. "Intressanta och inte så svåra uppgifter", chattade han efteråt, och redogjorde vid middagsbordet för innehållet i detalj. 

Och jag? Jag planerar redan nästa resa.

I would prefer not to.

Kusin lockade med Syster och mig på Svenskis pjäs I would prefer not to. 

Gick dit helt utan förväntningar och satt i en dryg timme helt uppslukad; mestadels bara skakade jag på huvudet eller fnissade förvånat men mellan varven skrattade vi så vi bokstavligen höll på att trilla ur stolarna.

En pjäs om....ja, om vart total, fullständig frustration kan leda människor men kanske också om individens fångenskap i sina egna trosföreställningar.

I would prefer not for you to miss this.

 

Om livet.

"NÅ?" uppmanade sextonåringen otåligt medan jag smuttade på mitt kaffe efter vår sushimåltid runt hörnet.
"Vart har du så bråttom?" undrade jag.
"Livet är kort!" sa han. "Ska vi verkligen använda det till att dricka kaffe? Långsamt?"

Det är något med januari.

Januari var inte en bra månad. Är den någonsin? 

Försöker göra februari till en bättre.

Ute på krog med en väninna igår. "Näytätte onnellisilta", kom någon och sa när vi dansade och skrattade bland alla dem som bara satt. 

Det är förhållandevis lätt att vara lycklig efter två flaskor skumppa. 

Mellan varven har jag även roat mig med bio; mer än på en lång tid. Häromveckan nostalgitrippade jag med tjugo år gamla Titanic. Tittade bara på klockan några gånger. Häromdagen såg jag Veljeni Vartija om Cheek. Den var precis så dålig som tidningarna utlovat, men jag skulle ändå vilja se Cheek live en andra och sista gång innan Jare tar livet av honom för gott. Den första var i Lahtis för många, många år sedan. Jag har absurda, minnesvärda minnen från den kvällen och natten och minns även att jag köpte två par högklackade sandaler dagen efter.

Idag såg jag Call Me By Your Name och oj vilken fin film det var. Den stämningen och skådespelarprestationerna och soundtracket och visdomarna. Var allt för uppslukad för att gräva fram mobilen och Shazamma men en låt snappade jag upp i sluttexterna och lade till på min moody-lista; Visions of Gideon.

Inte samma sak utan film, förstås. 

Hyvät ja huonot uutiset.

Päivän huono uutinen: Kysyin esikoiselta, pääsenkö hänen ja kavereidensa kanssa pelaamaan bilistä tänään. Vastaus oli EI. WTF?

Päivän hyvä uutinen: Antti Reini on eronnut! Enää pitää keksiä, miten saan meidät päätymään yhteen.

 

"I met this guy. He seems really cool."