Midsommarnatten

 

Fri som fågeln

Arbetslös.

Alldeles för tidigt att säga hur det känns, men försöker.

 

I första hand är jag lättad, hoppfull, ivrig. 

Jag hade nog aldrig vågat lämna det jobbet för att försöka mig på något annat, nu fick jag den chansen och hoppas att jag vågar ta den. Det vill säga att jag vågar känna efter vad jag vill på riktigt och söka mig mot det, på sätt eller annat.

I andra hand orolig.

Rädd att förbli sysslolös eller utan jobb i evighet och hamna djupt i depressionsträsket. Och så känner jag mig ensam. Introvert som jag är njuter jag av egen tid och ensamhet i allra högsta grad, men det att inte höra någonstans alls eller behövas någonstans är en annan form av ensamhet; påtvingad, skrämmande. Vet med mig själv att ju mindre folk jag träffar, desto mer landar jag i min egen bubbla och desto svårare har jag att ta mig ur den och söka mig till andra. 

Så vad gör jag? Som jag skrev på Facebook börjar jag med att downshifta. Landa i semesterkänslan, äta långa morgonmål med jordgubbar i gröten, läsa dagstidningar och böcker, dricka kopp efter kopp med kaffe, spendera tid med tonåringarna. Njuta av den ofantliga lyxen att inte räkna dagarna tills jobbet börjar och att inte ha den tickande känslan av ogjorda saker i bakhuvudet. 

Sedan då? Sedan hoppas jag att kunna shifta. Göra något annorlunda än förr. 

***

Glad Midsommar!

Kloka ord och naturlig Prozac

De senaste dagarna har jag mest skrattat och druckit vin i olika sammanhang. Igår kväll skrattade jag så mycket med Syster och Syssling att jag kommer att leva på det i veckor. Kanhända att vi var rätt högljudda och att personalen på Salutorgets bar nu vet mer om våra liv än vi själva, men roligt var det.

Har också hunnit spendera tid med trettonåringen som bor hos sin far men stegar in här varje dag vid halvtvåtiden när han vaknat och går hem igen vid tiotiden på kvällen. Jag släpade iväg honom på promenad och hamburgare igår. Han gick i rask takt och jag fick bromsa upp honom i värmen.

"Lite trött idag", sa jag, "det blev rätt mycket vin igår."

"Oj då, var du deprimerad?"
"Nej inte alls! Jag var på en konsert. Eventuellt är jag lite deppig idag."

"Det är bara för att du är hungrig", sa han. 

<3

På restaurangen klev ett gäng unga flickor iklädda kortkorta polisdräkter in. Kanske polttare, kanske maskerad, kanske intagning till polisskolan. Hur som helst var det ett intressant gäng.

"Sluta stirra", sa trettonåringen.

"Varför då", sa jag. "De har ju klätt ut sig för att få uppmärksamhet."

"Jamen inte av någon mamma väl."

Touché.

Veikko

Radiossa soi taas uusi menevä kappale aamulla töihin ajellessani. 

Käänsin vähän kovemmalle.

Se oli Veikon Koneen mainos.

I'll get me coat.

Före och efter och "hemma".

Det är konstigt, hur man kan känna sig fullständigt som hemma fastän man bor borta. Ibland undrar jag om jag kunde känna mig hemma precis var som helst. 

Det här känns inte längre som temporärt boende utan det är här vi bor. 

Till och med badrummet som fick mig att gråta efter första besöket känns hemvant. Det är rentav praktiskt att kunna tvätta byke i lavoaren medan man står i duschen och att rulla hyllvagnen av och an och tömma handduksbatteriet varje gång vi duschar är rutiner jag nästan tror att jag kommer att sakna.

Gråt och tandagnisslan

Snudd på mysigt

Tittade för övrigt in på Kaserngatan idag för att se vad där hänt sen sist. 

Någon hade tappat en borrmaskin i backen när klockan slog fyra, annars inget att rapportera. 

***

Dagens lärdom: Det är helt andra saker än ett vitmålat golv som gör människan lycklig.

glimtar från en helg

potatisskalaren

myggdansen

det ensamma molnet

sven dufva

 luddet

knoppen

kaffestunden

inspirationsmagasinet

gräsklipparen

maskrosknäpparen

och den söta doften av liljekonvalj

90%

Läste på Karkkis blogg hur hon en dag ute i naturen blev nästan avslappnad en stund.

Minns den tiden i livet, när man kände ett passing-moment-av-nästan-avslappnad, precis förnam att något sådant fanns, sträckte ut handen, famlade, men fick inget riktigt grepp. Gav upp tanken, tänkte att det var en dröm.

Och fortsatte i en vardag av andnöd och måsten och hjärtklappning och andnöd och ännu flera måsten.

(Nu säger jag inte att Karkkis vardag består av andnöd och måsten, tvärtom verkar hon på basen av estetiken och lugnet i bilderna andas mycket och djupt och avundsvärt trots ruuhkavuodet. Det var bara att texten väckte ett förträngt livsminne hos mig.)

Hursomhelst. När jag vet hur det är, hur livet kan kännas när det är som mest hektiskt och man är som mest borttappad i vem man är och varför och vad man gör här på planeten, kanske framförallt för vem, så nästan skäms jag när jag inser:

Nuförtiden är jag 90% avslappnad. 

Jag kör min bil längs kajkanten och kön ringlar sig fram i snigelfart och trafikljuset släpper bara en åt gången men jag får inget  flip-out; jag bara sitter där och ser båtarnas spegling i havet och dammet i motljus och jag är bara helt och hållet avslappnad. Långt senare kommer jag upp från bastubadet och trettonåringen berättar att han kastat en dyna på sin bror och den oersätteliga lampan är krossad.  "Då är det väl du som tar diskturen imorgon", säger jag och brer mig en smörgås som trillar upp och ner i havet av döda sockermyror jag nyss besprutat ur mitt skafferi.

Minns med ens Karlsson på Taket: Det är en värdslig sak. 

Tänker: Vad du än gör efter det här, minns att ordna livet så du kan vara avslappnad 90%.

Och de övriga tio procenten? Dem tror jag inte jag bör publicera.

Grannen stirrade stint på mig idag.

Kök blir sovrum

Hade tänkt gå och springa igår kväll men blåsten gjorde mig tillräckligt arg redan innan jag försökt springa mot den. Tog i stället en rask promenad längs med stranden, Sandviken och Bulevarden via Fredriksgatan till Kaserngatan för att se om renoveringen framskrider.

Det gör den. Här har vi mitt kära Provencalska kök som ska bli sovrum i stället.

Senare på kvällen klampade femtonåringen in efter en fotbollssession i Brunnsan och ställde sig utan uppmaning lydigt med hörlurar på och diskade undan medan jag lutade mig tillbaka och surfade på nätet.

Blomsterhav

 

 

Diskberget

Den samvetslöse och spelberoende femtonåringen hade "av misstag" använt en ansenlig summa pengar som ingalunda var hans trots att han på grund av blåögd tillit från min sida hade tillgång till dem. 

Dessa återbetalas nu i form av Pleikkaförbud och hushållsarbete.

Där står han nu och perklar över diskberget - "det är så vått" - och jag halvligger med fötterna på vardagsrumsbordet.

Han försökte sig även på kryphålet "Får jag använda Pleikka trean då? Den är ju brorsans och inte min".

Jag ids inte ens publicera mitt svar. 

Fotfästet

Inatt drömde jag att jag iförd två nummer för stora gummistövlar sprang undan en skallig och grisögd yxmördare. Det gick just så snabbt som ni kan föreställa er. Lyckades i alla fall ta mig in i bakluckan på en gammal Mercedes som förstås började köra omkring av sig själv, utan chaufför.

Som drömmen antyder har jag full koll och tillförsikt till livet just nu.

Lekt "söka bilen"

Vad har jag gjort de senaste dagarna? Mest sökt min bil, tycker jag.

I kvarteren kring Skeppsredaregatan, på VW-Autos gård, i Stockmanns garage (- efter att först ha hånskrattat i mjugg åt paret som undrade på vilken nivå deras bil var och sedan själv åkt upp och ner och försökt se oberörd ut, jättekul detta hissåkande, vad gör ni andra här? - ), i kvarteren kring Skeppsredaregatan, igen, och sedan i hemkvareteren kring Kaserngatan.

Allt detta sökande av bilen har såklart föregåtts av ett frenetiskt high-hunger-low-blood-sugar-sökande av parkeringsplats. 

Finns det en app för detta?

Kvällspromenad