Någon gång i tiden var skriva det bästa jag visste. Alltså kan det bli det igen. Tricket är kanske att sätta ribban tillräckligt lågt.
Idag dödade jag tid på stan innan en lunchträff och vandrade in i bokhandeln Rosebud där jag stötte på en kortpacke som lovade innehålla "Inspiration för lyckliga dagdrivare" (mycket fritt översatt från "Virikkeitä onnelliselle ajelehtijalle").
Packen utlovade inspiration för skribenter och andra kreatörer. Mitt skeptiska sinne fick mig att öppna asken innan köpbeslutet för att lite kolla hurdana kort det var frågan om. Innan jag hann lyfta det första hörde jag försäljaren smyga upp bakom mig med ett högst förebrående: "Ethän sinä availe pakkauksia?"
"No availenhan minä", svarade jag, "mutta kai minä sitten otan sen. Katson tässä ensin vähän muuta". Asken lade jag färdigt på kassadisken och sen gick jag omkring och bläddrade i böcker medan försäljaren smög runt mig i misstänksamma lovar och låtsades torka damm.
Tills sist gick jag tillbaka till kassan för att betala och försäljaren dök upp bakom en hylla.
"Annan sulle tästä vähän alennusta, kun tämä on näköjään auki", sa han.
***
Väl hemma öppnade jag asken på nytt och läste de första korten.
Tee juuri päinvastoin.
Mikä on vielä piilossa?
Ole vahva kuin perhonen.
Kan tänkas att jag får leta efter inspiration någon helt annanstans.