Vattenlåsförbannelsen eller Envar inte sin egen rörmokare

Förra veckan spenderade jag några dagar på stugan, dels för att fly min städerska (- lyxproblem -) och dels för att se att huset stod kvar efter tjugofemåringens pre-jul-bastukväll. Det var så snyggt och välstädat att jag inte ens hade märkt att någon varit där, om inte det varit för att alla lampors stöpslar var utdragna för laddning av diverse apparater, och en snusdosa som jag hittade under min säng.

Tjugofemåringen hade rapporterat att vattenlåset under diskhon läckte. Jag hade i blindo inhandlat några nya tätningar och låg sedan närmare trekvart under diskhon och svor och fick blåmärken på armbågarna, men utan resultat. Jag vet inte vem som har uppfunnit vattenlåset*, men hen måtte ha haft minst fyra händer och en ängels tålamod. Alla delar och tätningar trillade av rör ett så fort jag fick rör två på plats. Gav till sist upp när jag fått det så tajt att det bara droppade lite i fatet jag placerade under diskhon. Upptäckte därefter att man klarar sig med oerhört lite kippor och kappor när man försöker undvika att diska.

Anlitar hursomhelst en rörmokare längre fram på våren.

MEN INTE NOG MED DETTA! Idag lördag här hemma i stan öppnade jag lådan under lavoaren i badrummet och insåg att den var full med vatten. Visade sig att alla delar på vattenlåset satt ytterst löst, inklusive hela proppmekanismen av metall. Lösgjorde alla lådor för att komma åt vattenlåset och pynjade en god stund, men nej. Inga delar "fastna fast" som vi brukar säga, så jag fick ge upp, igen.

Anlitar en rörmokare på måndag. (Insåg dessutom att det är husbolagets ansvar att tömma och serva luktlås nuförtiden, så nu får jag kanske grälor också.)

* Google och ChatGPT vet berätta att vattenlåset/luktlåset eller det såkallade S-låset patenterades av skotten Alexander Cumming år 1775. Olika former av luktlås hade nog använts av romarna redan långt tidigare. 

Ingen källa indikerar att A.C hade mer än två händer, men kanske hade han assistenter.

PS Jag lovar att posta mer estetiska bilder nästa gång.

Den lyckliga dagdrivarens återkomst

Någon gång i tiden var skriva det bästa jag visste. Alltså kan det bli det igen. Tricket är kanske att sätta ribban tillräckligt lågt.

Idag dödade jag tid på stan innan en lunchträff och vandrade in i bokhandeln Rosebud där jag stötte på en kortpacke som lovade innehålla "Inspiration för lyckliga dagdrivare" (mycket fritt översatt från "Virikkeitä onnelliselle ajelehtijalle").

Packen utlovade inspiration för skribenter och andra kreatörer. Mitt skeptiska sinne fick mig att öppna asken innan köpbeslutet för att lite kolla hurdana kort det var frågan om. Innan jag hann lyfta det första hörde jag försäljaren smyga upp bakom mig med ett högst förebrående: "Ethän sinä availe pakkauksia?" 

"No availenhan minä", svarade jag, "mutta kai minä sitten otan sen. Katson tässä ensin vähän muuta". Asken lade jag färdigt på kassadisken och sen gick jag omkring och bläddrade i böcker medan försäljaren smög runt mig i misstänksamma lovar och låtsades torka damm.

Tills sist gick jag tillbaka till kassan för att betala och försäljaren dök upp bakom en hylla. 

"Annan sulle tästä vähän alennusta, kun tämä on näköjään auki", sa han.

***

Väl hemma öppnade jag asken på nytt och läste de första korten.

Tee juuri päinvastoin.

Mikä on vielä piilossa?

Ole vahva kuin perhonen.

Kan tänkas att jag får leta efter inspiration någon helt annanstans.

Herrgårdsliv eller alla känner apan

Låt oss inte prata om att jag varit här inne senast i februari. 

Våren har varit ett sammelsurium av jobb, Japanresa (tjugofyraåringen där på utbyte, så tjugotvååringen och jag tog oss en tiodagarssväng dit: Tokyo, Kyoto, Hirakata, Osaka - fascinerande), webdesignkurs, olika styrelseuppdrag, försök att illustrera, försök att studera spanska, försök att gå på gymmet....och så vidare. 

Har lovat mig själv att städa i kalendern till höst, men... livet är för kort, finns så mycket man vill hinna med. Så få se hur det går.

Kyoto

                                                  

Hursomhelst, större delen av sommaren kommer jag att spendera på släktgården där jag delar boendet med mina syskon. Det är sex år sedan senast och i år har jag hela åtta veckor här, när jag senast hade bara två. Flyttade in igår efter söndagens talko och stannar månaden ut. Nästa etapp blir efter midsommaren och hela juli. 

Den här maj-övningsperioden går mest ut på att få igång huset och lära känna det igen, skapa mina rutiner. Mor hade öppnat och vädrat några dagar innan jag flyttade in och nedre våningen var 15-16 grader och övre kring 18. Mycket varmare än så har jag inte ännu fått det. Kakelugnarna har jag inte vågat mig på, men efter att ha suttit och frusit i köket hela kvällen igår och min näsa så kall att jag knappast kände av den när jag gick och lade mig, så satte jag idag på ett batteri i arbetsrummet och ett annat i köket och stängde dörrarna. Nu har jag två myspaikkor att vistas på tills huset värms upp ordentligt.

De första dagarna har mest bestått av rännande upp och ner för trapporna efter saker som blivit i fel våning samt diverse herrgårdsgöromål som att plantera blommor, vattna rabatter, dra upp och ner gardiner för att möblerna inte ska blekna i solen,  tala med förbipasserande som alla vet vem jag är men jag inte har en aning om samt körning till egen stuga efter prylar jag glömt. Igår kväll promenerade jag faktiskt också dit efter min cykel, som jag sen hoppade på imorse för ett dopp från simhuset en bit bort. 

Även jobbat några timmar samt suttit i solen med en bok (läs: läsplatta) i olika vevor, tills jag kommit på att någon gardin är i fel läge eller flugor dött på fönsterbrädena och ska sopas bort eller en fågel har förirrat sig in i huset och måste hjälpas ut. Never a dull moment.

Laszlo och lastbilen

Efter att ha varit på gymet två gånger i veckan sedan början av januari och yogat tjugofyra gånger utöver det samt varit nästan en hel månad utan vin* så har jag sovit som en stock. Därmed även drömt så tusan.

***

En natt sprang jag ikapp med en främmande karl av orsaker som drömmen inte förtäljde, mot en parkeringsplats där min Volkswagen väntade. När jag nådde fram hade TRocen förvandlats till en Sunbeam. Nå, det brydde jag mig inte om och inte heller det faktum att min nyckel samtidigt öppnade dörrarna till fyra andra bilar däromkring på vid gavel. Körde iväg i Sunbeamen och lämnade den främmande mannen och de gapande bilarna på parkeringsplatsen. 

En bit in på skogsvägen jag körde immade plötsligt alla fönster igen och airbagen aktiverades. Den var dock i trasor, så jag körde vidare med sjok av lakan flaxande kring öronen och såg därmed inte ett dyft. Det hela slutade ändå tryggt med att jag var ute på motorvägen och min Sunbeam hade förvandlats till en enorm lastbil. Jag hängde hack i häl på en ungersk långtradare som jag körde om precis innan vi svängde in på små, snöiga skogsvägar igen. Min glädje över att jag kört om ungraren dämpades av att min lastbil fastnade i första uppförsbacken och ungraren satt alltså också fast bakom mig. Uppe på toppen av backen låg av någon outgrundlig anledning ett litet flygplan utan pilot. Tillsammans med ungraren, som föga oväntat presenterade sig som Laszlo, kom vi fram till att vi båda kommer vidare om vi kan skuffa planet en bit åt sidan. Jag fick i uppdrag att fästa ett rep runt flygplanskroppen och dra allt vad jag orkade. Ungraren tittade på. 

Efter en stunds kamp med repet rasade både jag, planet, lastbilen och långtradaren ner längs backen i en enda villervalla och allt hopp om att någon av oss någonsin skulle komma vidare var förlorat.

Vi ryckte på axlarna och Laszlo dukade upp en läcker måltid under trädkronorna i skenet av några stearinljus. 

***

Lite fatigt att det enda jag kan komma med efter en månads skrivpaus är en dröm utan huvud och fötter. Men bättre det än ingenting. Kanske nästa gång något ur mitt riktiga liv.

* Detta ovanliga tillstånd åtgärdade jag igår kväll med att dricka champagne och äta blinier med kolleger ur mitt förflutna, numera vänner. Sov uruselt och drömlöst inatt. 

SOXIT ohoj!

Jag har låtit mig berättas att åtminstone en av mina följare - kanske min enda följare? - har gjort nån form av SOXIT och lämnat Fejsboken. Därmed hade hen inte heller möjlighet att följa Rudolphas julkalender, som jag inte "hunnit" dela här.

Summerar kalendern nedan, även som en summering över december månad. 

Bilderna berättar en del men tillhörande texter kan man läsa på Instagram om man så önskar: Bopoillustration

Statistik från året som gick.

Jag hade föresatt mig att skriva hundra bloggtexter 2023. Det sket sig. Jag skrev 27.

Jag hade föresatt mig att läsa 50 böcker. Det sket sig. Jag läste 31.

Jag hade föresatt mig att gå till gymmet en gång i veckan. Jag var där typ 3 gånger.

Jag hade även bestämt att 2023 skulle bli mitt golfår. Jag spelade 26 rundor av vilka en handfull gick bra och min sving ser fortfarande ut som tack för sist (enligt både min avkomma och mina sporadiska golftränare).

MEN innan jag kliver ner i en djup depression genast i början av året ska jag påminna mig om att:

Jag tog ett tjugotal privata timmar i spanska under våren och började en ny spanskakurs på hösten.

Jag gick en illustrationskurs under våren och ritade betydligt mer än året innan. 

Jag fick lägenheten i Vallgård renoverad och uthyrd.

Jag besökte Budapest i januari, London, Gran Canaria och Teneriffa i mars, Stockholm i juni, Tavastehus i juli, Mallorca i september, Tammerfors i november och så Teneriffa igen i december.

Jag bytte butiksjobbet mot distansjobb och ströturer i Mariegatans butik då vi stängde Högbergsgatan i september - med facit på hand en mycket lyckad lösning för egen del, hur det går för firman återstår att se. Inom jobbet lärde jag mig en hel del nytt om social media marketing och analytik.

Jag inledde studier i webdesign på Helsinki Design School, mycket givande tills vidare. Jobbar som bäst med hemuppgifter kring färger, typografi och visuell identitet.

Jag fick en balkong!

Fortsätter året utan andra målsättningar än att hållas i rörelse och lära mig nytt. Inte för att ha målsättningar utan för att dessa livsingredienser gör mig lycklig, helt enkelt.

Gott Nytt År 2024!

Granskottskameleonten

Inatt drömde jag att ett vidunderligt djur dök upp i mitt hem. Det rörde sig smidigt och hotfullt in och ut under sängar och möbler och hade ett krokodilliknande gap med vassa tänder. Hela kroppen var täckt av granskott. 

Jag försökte komma undan det genom att förflytta mig från rum till rum, men när jag tog skydd på sängen så hoppade den upp efter mig och lade sig platt. När jag ifrågasatte vad i all världen det var för en varelse, visade det sig naturligtvis att den kunde tala. Den berättade för mig att den var en granskottskameleont, så jag frågade om den trivs i skogar. När den bekräftade att så var fallet, föreslog jag att jag skulle föra ut den i mina stugskogar och släppa lös den där. 

"Det låter som en utmärkt idé", sa granskottskameleonten. "Men å andra sidan trivs jag ganska bra med att chilla här också."

Den lade sig på rygg och ville att jag skulle klia den på magen, som var mjuk och inte täckt av stickiga skott. 

Precis som jag skulle förhöra mej om var den kom ifrån - hade den vuxit ur ett skott eller ett ägg - så vaknade jag av att snöplogen började skurra runt på sjukhusets gård utanför mitt temporära sovrum, som jag flyttade till när mitt balkongbygge började i september. 

Inte heller google kunde svara på hur granskottskameleonter kommer till. 

Däremot visste ChatGPT berätta följande:

Jag är ledsen, men det finns ingen sådan art som "granskottskameleonten". Kameleoner är en grupp av ödleliknande reptiler som är kända för sin förmåga att ändra färg och anpassa sig till sin omgivning. De föds på liknande sätt som andra ödlor eller reptiler, genom äggläggning.

"Månne jag blir uttråkad....."

 ..."under hösten", tänkte jag, när vi beslutat att stänga den ena butiken och jag därmed kan välja fritt var och när jag gör mitt jobb och inte just är bunden till plats och tider.

Tillsvidare har jag inte varit uttråkad. Jag började september med en vecka på Mallorca varefter vi jobbade som dårar med att få Högbergsgatan tömd och inredd på nytt åt vår hyresgäst och samarbetspartner, samtidigt som vi var med en fot på Habitare. Nu börjar det så småningom lugna ner sig till business as usual, om nu något sådant finns i vår föränderliga värld.

Högbergsgatan - nu office för fastighetsförmedlare & JV showroom

I min rädsla för ledan hann jag i någon veva anmäla mig dels till en ny spanskakurs och dels en kurs i Webdesign på Helsinki Design School. Spanskan (Suomi-Espanja-seura) är superbra och effektiv, två timmar varje torsdag kväll per Zoom. Inte lika intensivt som med min privatlärare innan sommaren - här hinner man tänka lite och andas mellan varven. Webdesignkursen är endast två dagar i månaden i ett års tid och under den tiden ska jag lära mig bygga en websida från början till slut. (Det har jag i och för sig gjort tidigare också i Wordpress och så jobbar jag ju dagligen med Woocommerce, men nu blir det att lära sig Webflow och lite mer finesser och bakomliggande logik och from scratch i stället för färdiga templates). Få se hur det går, men de första dagarna översteg åtminstone mina förväntningar. Sen gäller det bara att hålla ångan uppe mellan närstudiedagarna. (Och inte by sig om att man är dubbelt så gammal som de flesta andra studenterna.)

För att scrolla mindre och läsa mera skaffade jag häromveckan Storytel och tillhörande läsplatta. Till Storytel-månadsprenumerationen hör sisådär 70000 böcker som det bara är att ladda ner och börja läsa, så tröskeln till läsning är minimal, jämfört med att låna på biblioteket (vilket jag typ aldrig gjorde för kaikkimullenytheti) eller köpa. Dessutom är skrivplattan lätt att packa med sig och lär funka också i solsken - har inte precis varit aktuellt på sistone, men inomhus när det stormar och regnar funkar den åtminstone utmärkt. Man kan såklart läsa också på iPad (om man har en) eller telefonen, men plattan är ju mattare och gjord så att den ska kännas mera papperslik och dessutom innehåller den inga frestande appar.

"Boken" hålls öppen medan man äter!

Skrivandet har nu tydligen helt trillat bort ur livspaletten -  jag tycks dokumentera mitt liv mera på Instagram nuförtiden - men det kan fanimej inte vara omöjligt att klämma in en bloggpost här och där under hösten också. 

Famous last words.

Isbrytare, hissar och "bara Ken"

Min Far rekommenderade absurda noveller av Mircea Cărtărescus, som tydligen påminde honom om min dröm Ziti, maskingeväret och hunden. Vet inte om jag har behov av dem dock, eftersom mina drömmar fortsättningsvis är absurda nästan till ansträngning. Har lyckligtvis glömt de flesta, men en natt reste tjugoettåringen och jag omkring med en isbrytare som var döpt efter en kändis vars namn jag har glömt. Vi blev erbjudna att ta emot frivilliga arbetsuppgifter för att få tiden att gå. Föga överraskande tackade tjugoettåringen nej medan jag erbjöd mig att mäta vattenmotståndet. Det gjorde man man genom att sticka ner en lång stav i vattnet genom en lucka i båtens botten och försöka hålla den på plats. Det var ganska tungt som ni kan föreställa er, och naturligtvis fylldes fartyget också med vatten, så det var svårt att nå resultat. Minns inte hur det slutade, men knappast bra.

En annan natt åkte jag hiss och fick välja att stanna i våningarna "Sista anhalten" eller "Kalahari". Jag valde den sista anhalten och när dörrarna gick upp och jag steg ut var det bara ett kliv ut i tomma luften. Jag fortsatte färden med långa flygkliv ut över staden - ni vet, avstamp och ett jätteflygkliv typ över en hel stadsdel, sen avstamp igen, det är är det bästa som kan hända i en dröm -  men var jag till sist hamnade förtäljer inte berättelsen.

Det om drömlivet. (Man behöver inte vara drömtydare för att förstå att jag verkar leta efter lite ny riktning.)

I riktiga livet tog jag ex tempore tjugoettåringen på Barbie-filmen igår. Det var mest för att hållas "på pulsen", men det var en överraskande positiv, ironisk och intelligent upplevelse. Kan varmt rekommendera, som en tankeställare, eller för att få sig ett gott skratt - eller bådadera. 

Barbie & "Bara Ken"

Innan bion på Maxim var vi på Olivia och åt pasta. Försökte där komma ihåg vad jag sett på bio senast. Jag hade absolut inget som helst minne av det. Efter att ha gått igenom alla mina Instagramstories och mina Finnkino-biljettköp i bankappen och lyckats identifiera tidpunkten för filmen till januari 2023, så klev jag in här på bloggen och hittade en anteckning om att det var Bränn alla mina brev. 

Tjugoettåringen skakade långsamt och dömande på huvudet. 
"Hur kan man INTE minnas vad man sett på bio senast?" 

Ja, det kan man fråga sig. Mitt minne lär knappast bli bättre, så lösningen är väl att återuppta bloggandet. Det här är ju faktiskt min tjugofemte bloggpost i år, så redan en mera än 2022!

Ziti, maskingeväret och hunden

I mitt riktiga liv tycks det inte hända något värt att rapportera, men annat är det i min drömvärld syns det. Inatt hände det så mycket fasligheter att det var en lättnad att vakna.

Natten började med att jag klagade på vedleveransen jag beställde häromveckan - den var ynka liten och dålig blandved. Jag har inte vågat klaga IRL, men i drömmen gjorde jag det och blev följaktligen jagad med mönkijä och maskingevär i timmar. Det sista jag minns är att jag tog skydd i barndomshemmets badkar medan leverantören körde av och an i korridoren utanför och fyrade av smattrande kulregn mot badrumsdörren.

Vaknade till och fick hjärtslagen att lugna sig efter nån kvart, vände mig på andra sidan och somnade om.

Befann mig på en stor gård där vi tydligen hade fest med syskonen och några andra. Jag var ute och bar ved eller vatten då en enorm, lurvig vildhund dök upp ur skogen. Den sprang rakt fram till mig och hälsade våldsamt med att hoppa upp och försöka nafsa mig i fejan. Jag ropade på de övriga som kom ut och tittade på avstånd. Vi förundrades över detta vilddjur. Samtidigt fick jag syn på en stor handväska som hängde runt hundens hals. Den var full av prylar, block, pennor och en plånbok.

Efter en stunds dividerande beslöt vi att det var okej att gräva igenom plånboken. Där hittade vi telefonnumret till en Ziti, som sades vara hundens ägare. Jag ringde och han som svarade hette ingalunda Ziti, ej heller kände han till hunden. Jag grävde fram visitkortet igen och konstaterade att där stod något helt annat, Harald Krusman eller dylikt. Innan jag tytt kortet färdigt åt vildhunden upp det. Sen bet han sig fast i min lediga hand så att blodet rann och när jag fick loss honom hade jag en lång rad tandmärken i handflatan.

Ziti som inte hette Ziti utan kanske Harald Krusman lovade komma efter vildhunden trots allt. Medan vi väntade flippade vildhunden ur totalt, den varvade frenetiska påhopp mot mig med hopp upp på hustaket, därifrån den rutschade ner och landade platt på gräsmattan,  gång efter gång.

Natten slutade med att jag var på roadtrip med en blandad skara och när de plockade upp mej från hotellet där jag övernattat insåg jag att jag GLÖMT ATT ÄTA MORGONMÅL. Ni som känner mej vet, att det här var nattens värsta. 

Jag vågar kanske aldrig mer gå och sova. Tröstar mej med kaffe på säng.

Finlands Texas

Nej men se, jag har en blogg!

Juni passerade i en rasande fart, med utförsäljning i butiken på Högbergsgatan (mer om detta senare), happenings för inredningsplanerare, mässa i Billnäs, lagerförsäljning och utöver jobbet en del terrasser och middagar. Min förlorade son dök också upp och spelade ett varv golf med mig och den yngre sonen, som något oväntat börjat ta i klubban efter att jag släpade honom på en golfkurs på morsdagen. Midsommaren firades hos Bror och Svägerska med golfrundor på Gumböle och Hills samt bastu, grillmat, skumppa och vin.

Därifrån av och an hem för att packa om väskan och så bar det av mot Stockholm med samma gäng för inredningsinspirationsresa. Utöver besöken i butikerna Hans Mikael Inredning, Oscar & Clothilde, Brandstationen och Svenskt Tenn så promenerade vi otaliga kilometer, satt på otaliga terrasser och drack vin samt åt god mat och spelade nyinköpta frågespel. Mycket trevligt och varmt och soligt samt kravlöst, då vi fungerar på ganska samma sätt (läs: är snabba i vändningarna samt gillar vin och vandring) och det är helt okej att gräva fram sin bok ur väskan på terrassen och läsa i stället för att umgås.

Massor av kultur och shopping blev ogjort - en annan gång!

Av och an hem och vända och jobba distans och nu ÄNTLIGEN pustar jag ut på landet. Bortsett från gräsklippning, distansjobb och bastubad igår kväll har jag inte ännu hunnit med annat, men gjorde en ny bekantskap i bastuns tvättrum igår - sannolikt en bålgeting.

Har aldrig i mitt liv sett en så stor geting och den brummade som typ ett flygplan. Tyvärr hann jag inte få någon bild av den utan förde ut den med hjälp av ett ämbar och en dagstidning. Fullt SÅ stor var den inte, att jag behövde ett ämbar, men jag skulle i efterhand uppskatta den till minst 5-6 cm, fastän det på nätet står att de kan bli 3,5 cm. 

Det KAN förstås ha varit en asiatisk jättebålgeting - Vespa mandarinia - aka mördargeting, som jag också stötte på i mina efterforskningar. Dess vingspann kan bli upp till 7,5, cm.

(Bild: Google/HBL)

Allt är större här på Majudd (och i Texas.)

Den som gapar efter mycket

Kanske var det lite mycket att tro att jag skulle hinna gå en illustrationskurs, en fotokurs, en spanskakurs och en golfkurs och dessutom börja skriva mera denna vår. Resultatet är att allt blivit lite på hälft. 

Men de facto har jag snällt gått på mina golflektioner de senaste fyra onsdagskvällarna och på söndag ytterligare en tretimmars repetitionskurs, dit jag hör och häpna lyckades släpa med mej även tjugoettåringen (morsdagen till ära). Jag hade anmält oss till en tretimmars grupplektion, men det visade sig att det blev en intensivkurs för endast oss två. Alla andra var väl och möta Käärijä på flygfältet.

Där gick det ju som jag anat, att Loreen fick hål på Käärijä-bubblan.

Tjuogoettåringen har alltså fått sitt greencard för åtta år sedan då han var i en ålder där han mest konstaterade "jag kan inte" och kastade klubban. Nu övade inför kursen genom att gå på rangen på lördag och trots att en främmande herreman kom fram och gav goda råd så höll tjugoettåringen god min och vi spelade ytterligare en nia på Rönnäs Puisto där jag fick ynka nio poäng (HCP33) efter ett antal hemska iloflaidare och tjugoettåringen elva (HCP54).

Nu lever jag i hoppet att vi blir golf-buddies, men tiden utvisar. 

Min fotokurs blev på hälft, men den kan jag slutföra online bara jag hittar motivationen. Illustrationskursen har fungerat mest som en inspirationskurs för att "hålla ångan uppe" och som sådan fyllt sitt syfte. (Den var i övrigt ganska meningslös, men så var den också gratis. Och rikssvensk, så mest satt vi i olika onlinemöten och pratade strunt och gillade läget.) 

Tjugoåtta spanskatimmar har jag bakom mej med min online-lärare, och tre kvar innan jag tar sommarlov. Borde kanske inte pausa nu när jag äntligen vågar öppna munnen (även om det inte alltid kommer ut något), men tänkte sänka ribban på mitt fritida minutprogram lite. 

Läsandet, då? Där har jag som vanligt den anspråkslösa målsättningen att läsa femtio böcker under året. Jag är nu uppe i hela fem, och också det har varit en pärs. Det blir bråttom mot slutet av året.  Mina kvällar har tyvärr gått mera till olika serier, om dock i utbildande syfte. Den senaste är Sky Rojo som min spanskalärare rekommenderade. Den handlar om en olaglig bordell på Teneriffa där saker och ting går snett och tre av hororna hamnar på flykt. De är alla ytterst obalanserade och serien är mest våld och knark, vilket har resulterat i hemska mardrömmar med blodiga huvuden på pinnar och annat obehagligt.

Skrivandet går sådär, som ni märker, men allt har sin tid. 

Glasögonförbannelsen

I mina utkast hittade jag en draft till en bloggpost med rubriken "Glasögonförbannelsen". 

Det tog mig en stund att minnas vad som låg bakom den skrivelsen, men nu kom jag på det! I juletider prenumererade jag på en hotellkedjas julkalender och nappade på en offert och gav mej själv en hotellnatt i julklapp. I början av april blev jag påmind om att natten skulle användas innan maj, så det blev bråttom att boka. Spenderade alltså i mitten av april en udda semesternatt på Klaus K med bubbelbad och middag på Toscanini.

(Hotellet var tyvärr inget att hänga i julgranen, varken konkret eller bildligt talat. Mycket nedgånget och ganska tråkigt med stenhårda sängar, men visst är det ju ändå alltid lite som att vara utomlands och de hade världens godaste morgongröt.)

Dagen efter var jag på väg med ett par för länge sedan inhandlade glasögon till en större kedja för att korrigera linserna, eftersom jag inte såg något med högra ögat. På vägen till optikern insåg jag att glasögonen blivit kvar på hotellrummet, så fick lomma tillbaka efter dem. Lyckligtvis hittades de någonstans i ett bylte av överkast där jag glömt dem, och lyckades beställa nya. Slutresultatet vet jag ännu inte, för väntar fortfarande på de korrigerade linserna. 

Under tiden har jag även hittat mina borttappade datorglasögon - de var inte i kylskåpet där min Far av förekommen anledning tyckte att jag skulle leta, utan i en blommig kass på stugan - och fått mina nybeställda. Bara för att inse att de nya inte fungerar som de skulle. Det var meningen att jag med dem skulle se både datorn och mina kunder i butiken, som med mina gamla, men slutresultatet var att jag inte ser något som är längre än en meter bort, så det blev att beställa nya linser där också. 

I väntan på nästa glasögonfadäs illustrerar jag denna skrivelse med en gammal teckning. 

Snabba ryck

Bopo-move nummer 1: Jag har lyckats tappa mina datorglasögon (eller vad nu päätelasit heter på svenska). Detta har skett någon gång efter skärtorsdag, då jag senast hade dem på mig så vitt jag minns. När jag öppnade fodralet på landet  låg där dock ett par andra glasögon, så ingen aning om vad som hänt. Har nu försökt jobba med mina progressiva, men det är fasansfullt att försöka titta på skärmen genom nedre kanten av glasögonen en hel dag - föreställ er värsta nackspärren och huvudvärken så förstår ni.

Bopo-move nummer 2: Eftersom min tidtabell denna vecka är lite av ett pussel och jag har butiksjobb alla dagar och leveranstiden på glasögon är sådär två veckor, så sprang jag imorse till närmaste optiker runt hörnet som öppnade klockan tio. Någonstans halvvägs börajde det lukta så mycket vinäger att jag insåg att min lunchsallad läckt ut i min tygkasse. Övervägde mina alternativ och valde att ändå gå till optikern. Lämnade kassen i deras tambur och sa att den var dränkt i vinäger. Tvättade händerna med desinfektionsmedel och valde på nolltid ut två par bågar eftersom de hade kampanjen två par till priset av ett. Hann precis till elva för att öppna min egen butik. Sköljde av allt som varit i kassen tillsammans med salladen (en mockaskoborste och en skokräm jag köpte hos skomakaren på vägen till optikern, min mellanmålskvarg och en flaska bubbelvatten) och tryckte in tygkassen i två plastpåsar där den nu ligger och skäms.

Leveranstiden för glasögonen är två och en halv vecka, PANIK! Men kanske mina skråmiga tappade glasögon dyker upp här emellan; jag hade planerat att förnya dem såviså, men kanske inte med en sådan här racertidtabell. Snabba ryck, som min far skulle säga.

Bilden har inget med texten att göra, det är vyn från verandan framför min gårdsbastu en påskkväll. 

Back on track

Tillbaka hemma efter en lång weekend i London med sönerna* och en dryg solovecka på Gran Canaria och Teneriffa.  Planerade en bloggpost med grundläggande reserapport med massvis med bilder, men det får bli till en annan dag, om det ens blir av. Tiden rinner iväg som den brukar. Kan summera att det var en härlig resa med massvis av nya intryck; fotbollsmatch, tunnelbanor, museer, bonding med och mellan sönerna, sol, vin, cava, skrynkliga potatisar, gambas al ajillo, sand, saltvatten, långa promenader och lite trevande övning av spanska. 

Hem kom jag tidig onsdag morgon och har sedan haft butiksjobb torsdag-lördag och försökt acklimatisera mig i samråd med min post-travel-blues. Igår tog jag mig till mitt nya gym för andra gången i år - gör vågen - och har nu ont i varenda muskel i hela kroppen.

Eftersom jag inte tidigade hade tillräckligt att göra (krhm) så anmälde jag mig i en svag stund innan resan till en foto-instagram-brand-kurs som jag nu försökt komma ikapp med. Har ju även en illustrationskurs på gång och min spanska (som förresten börjar om en halvtimme, måste hinna äta också, så det här blir kort.)

Bilden från Santa Cruz får illustrera mitt liv som halvalkoholiserad singelpensionär på Teneriffa om tio år eller så.

*23-åringens resa blev lite kortare än våra andras, då han på Arlanda insåg att hans pass trillat ur väskan hemma i Örebro. Som den fyndige unge man han är, bokade han om sitt flyg och körde hem till Örebro efter passet och dök upp i London sju timmar efter mig och tjugoettåringen.

Tjugoettåringen å sin sida flög ensam hem från London - första ensamflyget. Hur det nu kom sig så blev hans dator i säkerhetskontrollen på Gatwick. Detta trots att vi alla checkade in samtidigt och allt gick lugnt till. Som den fyndige unge man han är hade han kontaktat fältets hittegodsbyrå och fått hem sin dator med kurir några dagar senare. Det kostade honom nittio pund, men slutet gott allting gott.