Cirkeln

En kväll när jag kom hem från jobbet, måtte ha varit onsdag, möttes jag av ljudet av tvättmaskinen. Rätt så hemtrevligt. Jag tror nittonåringen har tvättat fyra satser byke vid det här laget. Idag när jag kom hem och vände efter förmiddagens gymbesök var nittonåringen ute på vift och sjuttonåringen stod och kokade ravioli och rev parmesanost. Jag slås med häpnad varje gång jag inser att de står på tröskeln till vuxenlivet och att jag själv därmed står på tröskeln till en helt ny fas i mitt eget liv.

Känns som ett under att man någon gång i tiden klarat av att sköta jobb och barn och hela faderullan 24/7. Diskuterade detta vid matbordet ikväll med husets dagisfarbror, som beskrev pottstunder med fyra barn på en gång och parkpass i duggregn och måltider med ett- och treåringar som hostar en upp i ansiktet och breder tre centimeters smörlager på knäckebrödet. Han börjar småningom inse varför man ibland tappar nerven på sina barn - en del iofs lättare än andra - men vidhåller fortfarande att han alltid behåller fattningen och kommer att göra det också med eventuell egen avkomma. Jag försökte förklara att egna barn triggar lite andra känslor i en än andras och att man lever rätt nära gränsen av sin fysiska och mentala kapacitet i ganska många år när barnen är små vilket bidrar till att tålamodet ibland tryter. 

När jag nu ser mammor eller pappor skrika åt sina barn eller ta för hårt i dem någon kväll i matbutiken får jag lust att gå fram och trösta barnet och fråga hur det är fatt, ge det en banan i handen och klä av det dess kliande mössa. Men hade jag denna närvaro för femton år sedan efter en intensiv arbetsdag påföljd av mötet med ett barn som inte ville bli upplockat från dagis och vägrade ta på sig sitt säkerhetsbälte och skrek som en mistlur i butiken då hen inte fick ta godis från lösviktshyllan (- om inte hen var i matbutiken med sin pappa såklart -) när där hemma väntade ett oundanstädat morgonmål, bykberg, middagslagning, sängdags där barnen flippade ur och betedde sig som vilddjur...bara för att nästa dag börja om allt från början?

Nej verkligen inte. 

Men trots alla brister i föräldraskapet står de två odjuren nu här och kokar ravioli eller tvättar byke och kramar hej och hejdå ( - okej, bara den ena -) och droppar ur sig livsvisdomar och klokheter så att man tappar hakan.

Livet har sin gång.

I torsdags tog jag flyget till Oslo i ottan och besökte vårt kontor i Ensjö. Hade gjort misstaget att skriva till kollegorna på svenska i stället för engelska så dagen gick på norska som jag förstod med varierande framgång. Blev i alla fall klart att mannen till en av mina kollegor sågat av sig pekfingret med en cirkelsåg och låg på operationsbordet när jag klev in. Blev också klart att man inte går ut och äter lunch i Oslo utan i stället brer sig en smörgås av gemensamt virke i köket och firar lillajul med firman på en lördag. Snappade också upp en del om businessen men redogör inte för det här. Var rätt utmattad i slutet av dagen kan jag lova. 

För övrigt härligt att resa ensam. Hade på morgonkvisten sinnesnärvaro nog att plocka med mig min bok att läsa på flyget - finns ju inget bättre sätt att spendera flygtid, den tid-till-spillo som för tio år fick det att krypa i kroppen men som nu mottages med tacksam närvaro. Också härligt att ha bilen väntande på flygfältet och slippa åka taxi med någon pratsam chaufför utan människokännedom. 

Dessa små lyckliga stunder i vardagen.

Hälsningar från soppköket

Fördelen var att mina söner åt korvsoppa till middag OCH kvällsmål, för den var så god! Hör och häpna. Denna dag går till historien.

(Detta trots att nittonåringen fått "sviskonkorvsoppa" på jobbet idag. Vi måste googla för att han skulle tro på att det heter siskonkorv.)

Kidsen e bäckii

Nittonåringen landade här ikväll och hämtade med sig en kass sprängfylld med smutsigt byke.

"Har din faijas tvättmaskin hajo?" frågade jag. 

"Nej. Det här är sånt som låg på golvet i mitt rum. Kan du inte vara glad att jag städade upp det och tog med det?"

Men visst. Är skitglad!

Började dagen med ett gympass klockan sju. Där stod en tatuerad butch och sa åt mej att ta i lite hårdare. Klockan sju på morgonen! Hallå! Kollegan och jag enades om att ingen, någonsin, efter att detta projekt är över, kommer att råka på oss på ett gym i ottan. Var helt utmattad och förstörd hela dagen. Men visst, fortsättningsvis en fördel att slippa gå till gymet efter jobbet. Kokade i stället korvsoppa. 

Ööö, fördelen...?

P.S. Jo, han får lova att tvätta själv. Eller också ber jag Sergej 😜. Karma hits back.

P.P.S. Kanske ingen särdeles högklassig bloggpost så här på Svenska Dagen. Men kan trösta er med att om mitt språk är dåligt, så berättade nittonåringen om en kompis som studerar i Sverige men hade sagt att hen "vois flytta bäckiii ti Finland".

Balansen.

Sergej må ha luktat illa, men herregud så skönt att inte behöva använda weekenden till att städa. Eller jo, det gjorde jag ju, sorterade skåp och lådor och bykade och ordnade strumpor, men själva basstädningen var gjord. Städfirman har fått tydlig men välformulerad feedback trots att jag gärna varit med om att trygga Sergejs framtid. 

Igår kväll middag, rödvin och terapeutisk pratstund med Syssling från Öriket. Imorse ordnade jag prylar och tvättade byke och dansade omkring i mitt hem mellan varven. Tog en sväng till Georgsgatans simhall och sam en kilometer med bastu efteråt; himmelskt. Senare tog jag bilen till det stora varuhuset och släpade hem en matta som jag spanat in igår och som man helst bara vill tassa omkring på barfota. 

Efter en weekend som denna - lagom med vila, egentid, fuldans, motion och sällskap och när en trygg mörkerridå slutligen sänkt sig över allt och jag kan slå mej ner på soffan med ett glas rödvin och Zadie Smiths Swing Time - känns livet rätt fint.

P.S. Senaste Spotify-fynden: Put Your Money On Me (Arcade Fire), Ring Ring (Jax Jones, Mabel, Rich The Kid)och My Blood (Twenty One Pilots)

Sjutton också

Ikväll åt vi sushi på Fuku i blandat sällskap - gamla och nya och nygamla familjer i en skön röra - till den färska sjuttonåringens ära. Ofattbart att om ett år är båda mina barn om inte vuxna så åtminstone myndiga. 

Tiden går i en rasande fart. Känns som att jag inte hinner med i min egen vardag, vilket  bevisas bland annat av att hörnen dignar av IKEA kassar med rent byke medan bykkorgarna svämmar över av smutstvätt. Räkningarna blir obetalda av tidsbrist och glömska och jag kommer följaktligen inte längre in på Hesari (som jag visserligen vanligtvis väljer att inte hinna läsa) och mitt Adobe-konto är otillgängligt.

Allt detta och insikten att jag inte hunnit rita en enda bild på en månad fick mig häromveckan i en svag stund att nappa på en annons för en städfirma som ständigt dök upp i mitt medieflöde. Igår morse släppte jag in städerskan som visade sig vara en städare, låt oss kalla honom Sergej. Han skakade hand med ett löst grepp men verkade hygglig och ivrig att påbörja arbetet. Medan jag visade honom runt upptäckte jag till min fasa att han luktade ohyggligt illa. Lämnade honom ensam att städa och åkte till jobbet. Först på vägen hem mindes jag hela städprojektet och såg med längtan fram emot att kliva in i ett nystädat väldoftande hem utan att jag själv behövt lyfta ett finger, för första gången på sådär femton år. När jag öppnade fann jag att ytorna var skinande rena och arbetet oklanderligt utfört, men ve och fasa - hela hemmet luktade Sergej. 

I min e-postlåda väntar nu en enkät där jag ska utvärdera Sergejs arbete. Kämpar med mitt samvete om hur jag ska framföra önskemålet om att Sergej trots sitt utmärkta arbete inte längre kan komma och städa mitt hem. Känns ju lite som att Lokapalvelu kommer och tömmer avloppen men lämnar en hög hundbajs på tupplocket? Sånt kan man ju inte betala hundratals pengar för, eller?

Oktober

När det är en dag kvar av oktober fick jag månadens kalenderbild gjord; det blev snarast en skiss för tiden så knapp, men nu finns inte rum för perfektionism.

Började dagen med ett core-pass mellan sju och åtta och avslutade med styrelserunda i husbolaget och bastu på. (Ingen styrelse med där, lyckligtvis.)

Läste en skrivelse idag som började: "Välillä leikin ajatuksella, mitä tekisin, jos elämässä vallitisisi täydellinen vapaus ja kaikki olisi mahdollista?"

Allt ÄR ju möjligt? Vuxna människor ÄR fria att välja själva. Alltså lönar det sig inte att gnälla över knapp fritid eller astidiga core-pass. Som man bäddar får man ligga. Vilket jag snart ska göra.

Gonatt. (Eller gune som vi brukar säja, efter en ritad film vi såg som barn. Minns inget annat än att två tunna ritade pojkar övernattade hos den ena och så pratade de i mörkret tills den ena sa "gune" - eller så lät det åtminstone - och så försökte de sova men då började den andra prata tills de igen sa "gune" och det blev tyst en stund igen. Detta fortsatte i en oändlighet.)

Gune.

Inspirational Parental Quotes

Idag försökte jag nyfiknas på min nittonårings kärleksliv. Där han tittade på mej ur sin huva med en Saarioisten pizza intryckt i kinden slog det mig plötsligt att jag i hans ålder träffade hans far. Som var nio år äldre än jag.

Mina föräldrar måtte ha varit ganska storsinta, inser jag nu.

(Minns dock inga chockreaktioner eller förmaningar vad gällde åldersskillnaden, men kommer vagt ihåg att min far sa: "Hördu du - om ditt liv varit jobbigt hittills, så inte blev det ju lättare med den här karln." Det kan han ha haft rätt i. Men man lär så länge man lever. En del tycks dessutom behöva fler lektioner än andra.)

När detta gick upp för mig så skakade nittonåringen på huvudet och undrade vad jag skulle säga om han släpade hem en tjugoåttaårig dam? 

"Tja", sa jag, "vet inte med tjuguåtta, men jag är ju lite sugen på bebisar, så nog vore det ju trevligt om du träffade någon och, ja, du vet."

 "Jeesus Christ!" utbrast nittonåringen. "Vad är ni för föräldrar? Samma söndag som du ringde mej till Uppsala och frågade om jag är asberusad så ringde pappa och frågade varför jag inte är på krogen. Och nu det här. Inspirational Parental Quotes."

 "Sorry", sa jag. "Har vi varit dåliga föräldrar säjer du? Hursomhelst, our job is done here, you're on your own. MEN: For the record, så menade jag inte allvar. Jag har INTE uppmanat dej att gå ut och laga någon dam på smällen, okej?"

"Okej."

Tratten

Inatt drömde jag att var jag ute på en äng där ett flygplan landat, eller störtat, jag vet inte. En enorm grupp asiater iklädda orange kom springande ut ut skogen. Det enda sättet att ta sig in i flyget var via rep som hängde ut genom fönstren. Likt asiaterna hävde jag mig upp med hjälp av repet, först genom tomma luften och sen klättrande längsmed flygplanskroppen. När jag hade benen och halva kroppen innanför fönstret ångrade jag mig och gick hem. Där satt en man på min soffa. Jag undrade hur han kommit in. Genom fönstret, sa han, vilket tycktes självklart. Han hade köpt vin och gjort middag. Vi pussades.

När jag vaknade imorse hade jag lika mycket huvudvärk som kvällen innan. 

Nittonåringen tog igår kväll ett nattåg till Kajana för att se en fotbollsmatch. Jamen, varför inte? Jag frågade min sextonåring om han kommer med mig till stugan på lördag.

"Om jag måste", sa han. "Måste jag?"
"Jo", sa jag.

"Varför frågar du då?"

Touché.

Väckte honom milt efter elva när att jag själv fått kaffe, gröt och Burana. 

"Skönt att åka till landet", sa jag. 

"Nej", sa han.

"Oj vad skönt att åka bil, eller hur", sa jag, medan vi rattade på modulerna i mitt nya åkdon och lyssnade på musik.

"Nej", sa han.

"Kommer du med ut i svampskogen?", frågade jag när vi kom fram.

"Okej."

"Sätt mössa och vantar på; det är kallt."

Han hasade efter mig i skogen med uppdragna axlar.

"Vad kallt det är", sa jag, "varför tog du inte halsduk?"

"Du sa int."

"Titta här! Hjälp mej att plocka."

"Nej."

"Varför inte?"

"Tråkigt."

Är trots allt detta övertygad om att han trivs, lite, lite. Vi plockade en korg trattkantareller på nolltid. Kom att tänka på en medalj som utdelades under Hankentiden, den hette Tratten och gavs till den CN-it som druckit mest under CN-året. En annan utnämning var Den Lösfotade eller dylikt, minns inte precis. Var kallsvettig under medaljutdelnigen. Fick ingendera men hade säkert förtjänat båda.

Efter svamputfykten har vi sysselsatt oss på valfritt vis.

Mellan varven fick vi höna, rucolaris, ugnstomat och svampstuvning. Lite rödvin också, faktiskt. 

Hälsningar,

den Lösfotade Tratten.

Elfte timmen.

Arbetsveckan avrundades med styrelsemöte på fredag klockan fem, icke att rekommendera. Natten mot lördag sov jag elva timmar nästan i ett sträck och vaknade även då till min väckarklocka (!). När jag fick upp ögonen på lördag fick jag syn på dammhundarna som samlats under veckornas lopp (eller månadernas, när vi talar om nittonåringens rum). Tog till dammsugaren och golvmoppen och utförde en frenetisk storstädning. Den blev jag lycklig av. Drog iväg på fest i förorterna där jag lyckligtvis tog mitt förnuft till fånga och klev på sista tåget 01.35 i stället för att börja sjunga i karaokebaren. Tåget gjorde en liten lov via flygfältet så jag klev in på McDonald's först vid halv tresnåret och köpte mig ett nattmål.

Idag avslutade jag storstädningen med att tvätta fönstren i nittonåringens rum och städa hans klädskåp. Normalt utanför mitt ansvarsområde men nu kunde jag inte längre titta på röran och riskera att det som snart skulle börja leva där bland soporna skulle komma vandrande ut i övriga hemmet.  Själv är nittonåringen i Uppsala och skriver högskoleprovet och i övrigt är han ju en arbetande ung man, så jag tyckte jag kunde ge honom en hjälpande hand. (Han kanske inte ser det så, men.) Min förhoppning är att han nu kan upprätthålla någon form av ordning tills han rycker in i armén efter årsskiftet.

Promenerade efter detta ut på stan, åt lite sushi, shoppade ditt och datt,  vadade i lövhögar och gick och såg Bradley Coopers film med Lady Gaga. Fin musik, perfekt söndagsunderhållning. 

Lyssna....
I'll Never Love Again
I'll Always Remember Us this Way
Shallow 

För att inte denna skrivelse ska bli alltför smörig så avslutar jag med hälsningen jag fick från nittonåringen igår. 

Återhämtad

Avhämtat min bil som fått några tilläggsinstallationer, varit hos frissan, tvättat byke och badrum inklusive duschskåp och toaletter, betalat alla mina räkningar på hög, sorterat papper och prylar. Vad ska jag nu hitta på?

Tycks ha tillfrisknat. 

Kotitoimiston kirous

The End of an Era...

...kunde man tro, vad gäller mitt bloggande. Men jag hoppas fortfarande att det bara är en tillfällig svacka, liksom i mitt ritande, där oktober månads kalenderbild fortfarande lyser med sin frånvaro.

Påbörjade helgen med att bekämpa en annalkande förkylning med hjälp av ex-kollegas farewell-party inklusive shots med rötterna i nittiotalet samt musik som jag själv valde på Pub Gaselli genom att skriva långa önskelistor som jag överräckte vid bardisken i samband med varje beställning, eftersom bartendrarna annars envisades med att spela Kirka och annat outhärdligt. 

Var lite som att dansa i sitt vardagsrum alltså, fast med shottar, och sällskap.

Sov långt in på lördagen varefter jag tog min yngste son på sushi och ännu senare på filmen om den första månvandringen. En smått ångestskapande film. 

På söndag stämde jag ex tempore träff med god vän på IKEA. Vi chattade när vi kom fram, tycks ha kurvat in på parkeringen precis samtidigt och stämde träff vid restaurangen. En stund senare ringde jag henne.

"Oon nyt tässä, mutten näe sua. Missä oot?"

"Tässä ravintolan edustalla, miss on ne vessat."

"Niin minäkin."

"...."

"Oothan sä Vantaalla?"

"En...vaan Espoossa."

Åt ensam köttbullar och potatismos med lingonröra och gjorde en runda bland fåtöljerna jag spanat in, bara för att konstatera att jag inte ville ha dem. Köpte för syns skull några paket servietter och en grönväxt innan jag körde hem igen. Kände mig ensammast i världen; ibland blir det så. Funderade var jag ska söka tröst och fann den i Georgsgatans simhall i form av långa, trygga simtag och ett efterlängtat bastubad. 

Den sorgsna läggningen fick sin förklaring senast idag då förkylningen äntligen bröt ut. Får väl bara se sanningen i vitögat och medge att längst in i den här tuffa singelkvinnan som inte behöver något, än mindre någon, bor ett litet knytt som gärna skulle bli omhändertaget. Ens någon enstaka gång. 

Men nu kan man inte få allt här i livet, och väljer man att leva så här så får man nöja sig med bastubad. Sluta gnöla kvinna, titta i spegeln.

(Okej okej, det hänger inte BARA på mej att jag lever ensam, men tror i mitt förkylda övermod att jag nog kunde hitta någon att hålla hand med på söndagarna, om jag riktigt försökte.)

Till råga på allt fick jag sent igår kväll perspektiv på saker och ting på ett abrupt vis, men det hör inte hit för det gäller inte mig. Slutsatsen i alla fall; bäst att vara tacksam över det man har, så länge man har det.

(Utom då jeansen jag beställde från nelly.com som luktar skit. Bokstavligen. Skit. Hade dem en dag på jobbet och let me put it this way; det blev inte en av de dagar då jag sjöng i bilen av lycka och framgång på hemvägen.)

Med skrifter som denna är det vid närmare eftertanke kanske bättre om jag pausar från bloggandet?

Mörbultad och utsvulten.

Började gårdagen med ett bodypump-pass med kollegorna mellan sju och åtta på morgonen. Kanske inte helt min grej? Var helt utmattad och svag och förstörd resten av dagen, men kanske var det inte alls morgonträningen utan vädret, vem vet. Idag så ont i alla muskler att kan knappast gå, än mindre resa mig från en stol. Släpade mig ändå till det gula varuhuset och tröstade mig med nya skor, för har bara ett fyrtiotal par från tidigare.  

Två barn bor hos mig, men mycket ser man inte av dem. Den ene jobbar och kommer hem och säger att han verkligen inte orkar gå och shoppa parkkläder eller prata eller ens delta i middagen genast efter jobbet. Den andre är oftast mitt i ett spel när maten blir klar så jag äter ensam.

På tal om äta, måste snart ta mitt kvällsmål eftersom ska på työhöntulotarkastus-labaratorieprov imorgon bitti och borde fasta i 10-12 timmar. Kommer antagligen att dö svältdöden på morgonnatten. Mitt kvällsmål infaller normalt efter klockan tio. Säkert helt regelvidrigt, men funkar för mig. 

Helgen i en blinkning

Har...

- deltagit i talko där vi packade ihop en herrgård inför vintern
- badat bastu, druckit skumppa, förbättrat världen och spelat ordspel med god vän
- doppat mig i ett kallt och ovanligt vattenrikt hav 
- läst ut en bok (Doften av en Man, Agneta Pleijel) och köpt en annan (Rouva C, Minna Rytisalo)
- trampat i ett jordgetingsbo och sprungit över stock och sten med svampkorgen i näven (primitivreaktion) för att sedan plocka getingar i halvdvala ur ärm och huva och blivit stungen av endast en (i handleden, det kliar nu infernaliskt)
- bevittnat gässenas årsmöte i min vik där de kontemplerar när de ska resa söderut, kan jag tänka mig
- troligen fått fortkörningsböter med min nya bil på Sörnäs strandväg, men hej, kan ju glädja mig åt att någon blinkar öga åt mig ännu i den här åldern
- sett filmen om den unga Astrid Lindgren med annan god vän och gråtit så tårarna rann

(Detta är inte någondera av nämnda vänner.)

Fniss

Äntligen börjar livet te sig lite normalare. 

Arbetsdagarna är fortfarande minst sagt intensiva men åtminstone orkar jag ta mig för saker efter jobbet. Samtidigt börjar det äntligen dyka upp kvällar där jag inte har förpliktelser eller förbokade planer eller styrelsemöten eller självpåtvingad motion eller andra oundvikliga måsten, typ matlagning och annan markservice. Följaktligen tog jag mig ikväll till närliggande varuhus på shopping genast efter jobbet. Var vrålhungrig redan från början och stack mig därför på hemvägen in efter takeway sushi, på ett nytt ställe dock eftersom knappast täcks visa mig på mina kvarterssushihak längre eftersom de hälsar mig med fniss och välkomnande utrop.

Nå, inte blev det mycket bättre på det nya stället där den lilla damen i kassan med ett fniss konstaterade att "Eating sushi alone can be vely dly". Jag var nära att ta illa upp av att hon kritiserade mitt liv, tills jag insåg att hon syftade på misosoppan som hon övertalat mig att ta som tilltugg till den ensamma sushin.

Resten av hösten tränar jag med jobbet en gång i veckan - på tisdag morgnar mellan sju och åtta. Första gången var igår, då jag typiskt nog av olika anledningar sovit uruselt tre nätter i rad trots att jag annars sovit som en stock efter höstens och nya jobbets början. Körde korsögd och dimmig till gymet i ottan och svor över att jag gått med på den här urusla idén. Men mot alla odds var det ypperligt att börja dagen med Body Balance - vi har olika tema varje gång - och dessutom frigör det en kväll i veckan i stället.

Kan dock inte för mitt liv föreställa mig att ta mig till ett gym till klockan sju på morgonen utan grupptryck. Men vem vet, kanske tre månaders milt tvång leder till överraskande resultat. (Yea right.)