Mompis enkelgadd....

 ...kallade min Far mej när jag var i sexårsåldern och tappade en av mina framtänder. Det hände de facto två gånger. 

Den första - då var jag väl lite yngre -  var när Syster tvingade mej att gunga trots att jag inte ville, vilket ledde till att jag hoppade av i farten och fick gungan i ansiktet och mjölktanden rök. Jag vill minnas att jag då fick hålla den i munnen fastknuten i ett snöre och så åkte vi till tandläkaren som limmade fast den.

Andra gången var i förskolan, eller nollklassen som det hette på den tiden. (Det var långt innan det gjordes analyser av hur förskolan påverkar individens akademiska utveckling.) Vi kröp runt under bordet och i mitt försök att pussa J på rumpan så slog jag tanden i Rs huvud och där rök den. Den gången fick jag väl klara mej utan den tills en permanent växte ut och det var väl den gången jag fick öknamnet Mompis Engelgadd.

Mompis var alltså vad jag kallades tills Lillebror började prata och förvrängde det till Bopo.

Hursomhelst kom jag att tänka på det här när jag häromveckan var hos tandhygienisten som fann att en av mina tänder har en märkbar spricka. Hon kallade på tandläkaren från rummet bredvid och han tittade in och sa "Sidu sidu, jo jo, förr eller senare går den mitt i tu. Du kan vänta på det eller låta dra ut den."  

Modfälld gick jag hem och värmde en soppa som jag åt med vänster mun.

Efter ett par dagar av soppätande bokade jag tid annorstädes för second opinion och kom i skrivande stund precis från ett betydligt mindre dramatiskt besök där jag fick lite förstahjälp som vi hoppas håller ihop tanden en tid till. Jag borde kanske ha tagit den tandläkaren på allvar som ordinerade mej en (skitdyr) bettskena för över tio år sedan, eftersom jag tydligen biter ihop tänderna av alla krafter under nätterna*. Jag använde skenan plikttroget i några månader - det var INTE hyvä - och glömde den sen på stugan där den torkade och sprack och sagan var all.

Smile while you can!

* Den som vet hur mitt drömliv ser ut förstår säkert varför jag är sammanbiten om nätterna. (T ex Ziti och maskingeväret)

Isbrytare, hissar och "bara Ken"

Min Far rekommenderade absurda noveller av Mircea Cărtărescus, som tydligen påminde honom om min dröm Ziti, maskingeväret och hunden. Vet inte om jag har behov av dem dock, eftersom mina drömmar fortsättningsvis är absurda nästan till ansträngning. Har lyckligtvis glömt de flesta, men en natt reste tjugoettåringen och jag omkring med en isbrytare som var döpt efter en kändis vars namn jag har glömt. Vi blev erbjudna att ta emot frivilliga arbetsuppgifter för att få tiden att gå. Föga överraskande tackade tjugoettåringen nej medan jag erbjöd mig att mäta vattenmotståndet. Det gjorde man man genom att sticka ner en lång stav i vattnet genom en lucka i båtens botten och försöka hålla den på plats. Det var ganska tungt som ni kan föreställa er, och naturligtvis fylldes fartyget också med vatten, så det var svårt att nå resultat. Minns inte hur det slutade, men knappast bra.

En annan natt åkte jag hiss och fick välja att stanna i våningarna "Sista anhalten" eller "Kalahari". Jag valde den sista anhalten och när dörrarna gick upp och jag steg ut var det bara ett kliv ut i tomma luften. Jag fortsatte färden med långa flygkliv ut över staden - ni vet, avstamp och ett jätteflygkliv typ över en hel stadsdel, sen avstamp igen, det är är det bästa som kan hända i en dröm -  men var jag till sist hamnade förtäljer inte berättelsen.

Det om drömlivet. (Man behöver inte vara drömtydare för att förstå att jag verkar leta efter lite ny riktning.)

I riktiga livet tog jag ex tempore tjugoettåringen på Barbie-filmen igår. Det var mest för att hållas "på pulsen", men det var en överraskande positiv, ironisk och intelligent upplevelse. Kan varmt rekommendera, som en tankeställare, eller för att få sig ett gott skratt - eller bådadera. 

Barbie & "Bara Ken"

Innan bion på Maxim var vi på Olivia och åt pasta. Försökte där komma ihåg vad jag sett på bio senast. Jag hade absolut inget som helst minne av det. Efter att ha gått igenom alla mina Instagramstories och mina Finnkino-biljettköp i bankappen och lyckats identifiera tidpunkten för filmen till januari 2023, så klev jag in här på bloggen och hittade en anteckning om att det var Bränn alla mina brev. 

Tjugoettåringen skakade långsamt och dömande på huvudet. 
"Hur kan man INTE minnas vad man sett på bio senast?" 

Ja, det kan man fråga sig. Mitt minne lär knappast bli bättre, så lösningen är väl att återuppta bloggandet. Det här är ju faktiskt min tjugofemte bloggpost i år, så redan en mera än 2022!

Ziti, maskingeväret och hunden

I mitt riktiga liv tycks det inte hända något värt att rapportera, men annat är det i min drömvärld syns det. Inatt hände det så mycket fasligheter att det var en lättnad att vakna.

Natten började med att jag klagade på vedleveransen jag beställde häromveckan - den var ynka liten och dålig blandved. Jag har inte vågat klaga IRL, men i drömmen gjorde jag det och blev följaktligen jagad med mönkijä och maskingevär i timmar. Det sista jag minns är att jag tog skydd i barndomshemmets badkar medan leverantören körde av och an i korridoren utanför och fyrade av smattrande kulregn mot badrumsdörren.

Vaknade till och fick hjärtslagen att lugna sig efter nån kvart, vände mig på andra sidan och somnade om.

Befann mig på en stor gård där vi tydligen hade fest med syskonen och några andra. Jag var ute och bar ved eller vatten då en enorm, lurvig vildhund dök upp ur skogen. Den sprang rakt fram till mig och hälsade våldsamt med att hoppa upp och försöka nafsa mig i fejan. Jag ropade på de övriga som kom ut och tittade på avstånd. Vi förundrades över detta vilddjur. Samtidigt fick jag syn på en stor handväska som hängde runt hundens hals. Den var full av prylar, block, pennor och en plånbok.

Efter en stunds dividerande beslöt vi att det var okej att gräva igenom plånboken. Där hittade vi telefonnumret till en Ziti, som sades vara hundens ägare. Jag ringde och han som svarade hette ingalunda Ziti, ej heller kände han till hunden. Jag grävde fram visitkortet igen och konstaterade att där stod något helt annat, Harald Krusman eller dylikt. Innan jag tytt kortet färdigt åt vildhunden upp det. Sen bet han sig fast i min lediga hand så att blodet rann och när jag fick loss honom hade jag en lång rad tandmärken i handflatan.

Ziti som inte hette Ziti utan kanske Harald Krusman lovade komma efter vildhunden trots allt. Medan vi väntade flippade vildhunden ur totalt, den varvade frenetiska påhopp mot mig med hopp upp på hustaket, därifrån den rutschade ner och landade platt på gräsmattan,  gång efter gång.

Natten slutade med att jag var på roadtrip med en blandad skara och när de plockade upp mej från hotellet där jag övernattat insåg jag att jag GLÖMT ATT ÄTA MORGONMÅL. Ni som känner mej vet, att det här var nattens värsta. 

Jag vågar kanske aldrig mer gå och sova. Tröstar mej med kaffe på säng.