Självständighetsdagen firades med nära och halvbekanta på Boulevard Social. Att läsa meny med kontaklinser utan plusstyrka var precis lika suddigt som bilden här. Lyckligtvis fick jag låna bordsgrannens läsglasögon och kunde därmed beställa mat och dryck. Mycket och gott.
Trots tidig hemkomst blev natten lite för kort och på torsdag kväll efter jobbet var jag så trött att jag lade mig halv tio och slocknade som ett ljus. Jag tror det aldrig hänt förut att jag sovit nio timmar på en veckonatt.
(Nå, sömnen hade natten efter detta svårare att infinna sig, men vet åtminstone att det är möjligt.)
I skrivande stund sitter jag med ett glas rödvin vid köksbordet och reflekterar över livets gång och förgängelse. Så mycket som förändras och så mycket annat som är precis som förr.
När jag tittade in hos sextonåringen tycktes hans ben sträcka sig från ena sidan av rummet till det andra. (Okej, hans rum är två gånger två meter, men ändå.)
"Jösses vad du har blivit lång!" utbrast jag.
"Jösses vad du har blivit kort", muttrade han men kunde inte låta bli att dra på munnen.
Artonåringen å sin sida hade körprovet (inssin) i torsdags. Vid tvåtiden whatsappade han ett foto av körlovet och skrev helppo. Idag skjutsade han mig ett varv runt Brunnsparken och senare körde han iväg till Brändö medan jag satt hemma med hjärtat i halsgropen. Playing it cool, though. Min lille, nyfödde son bakom ratten <3.
Syster tittade in på kaffe i eftermiddag; det var som att kliva något år tillbaka i tiden när vi sprang hos varandra på kaffe titt som tätt; det var innan hon flyttade ut i förorterna.