Valoa kohti

Viime torstaina kaksi ravintolasulkuun turhautunutta ystävää ehdotti hotellihuone-illallista. Niinpä tavattiin ison tavaratalon kellon alla - missäpä muualla - ja kävelimme koko Manskun alusta loppuun, kohti hotelli Valoa. Vaihdettiin kuulumisia joita oli kertynyt yllättävän paljon sitten viime kerran, koronasta huolimatta, vai kenties sen ansiosta. On tapahtunut runsaasti erilaisia luopumisia ja tilalle uusia alkuja. Niistä omalta kohdaltani lisää joskus toiste. 

Hotelli Valossa meidät ohjattiin privaattihuoneeseen jossa katettu pöytä johon tilasimme oitis lasilliset skumppaa.  Seuraavaksi saimme valmiiksi pakatun kolmen ruokalajin illallisen ja pullon Rieslingiä. Olimme haltoissamme tästä uudesta kokemuksesta, vaikka ruoka ei päätä huimannut ja näkymät olivatkin päin Ruskeasuon harmaata bussivarikkoa.

Huonevaraus oli onneksi vain kahdeksi tunniksi, joten toista viinipulloa emme ehtineet tilata, vaikka mieli olisi tehnyt. Sentään työpäivä edessä ja tuoreessa muistissa edellinen yhteinen, suhteellisen kostea blini-illallisemme tammikuussa. 

Valopilkkuja arjessa ja kirkasta valoa tunnelin päässä. 

I brist på stordåd.

Eftersom det åtminstone hittills inte varit tillräckligt varmt för att min utetupp skulle tina - jag fick inte ens upp luckan, som frusit fast - så beslöt jag rigga den urgamla utetuppen ute i skogen åt tjugoettåringen och hans armévänner (för att slippa obehagliga överraskningar på mina skogspromenader).

Den bortskämde tjugoettåringen svarade med tre gröna, spyfärdiga smileys men tillade artigt: "Men kiva iaf att du fixa i ordning."

Jag skrev att om det blir varmt under veckan så är det ju fritt fram att tömma ordinarie-utetuppen nästa weekend och använda den i stället.

"Sku no int förvänta mej någå såna dåd 😅", svarade han.

Nej, vis av erfaranhet förväntar jag mig inga sådana dåd. Därav de grundliga förberedelserna.

Med hopp om plusgrader.

 Igår chattade jag till tjugoettåringen för att berätta senaste nytt.

"Är landet ledigt nästa weekend?" frågade han.

"Troligen", sa jag, "hurså?"
"Tänkte oss dit med inttikaverina, när de bor österut."

"Går nog säkert bra, bara ni lämnar snyggt. Hur många blir ni?"

"6-8 kanske."

"Okej. Det största problemet är säkert den frusna utetuppen", sa jag, "om inte den hunnit tina by then så man kan tömma".

"Ingen fara", sa han. "Det här är inttijäbän; de är vana att skita i skogen."

Nå men dåså.

"Accept what you can't change and change what you can't accept."

Häromnatten drömde jag att min Far ringde och undrade om allt är okej, när jag inte skrivit på bloggen. I verkliga lifvet träffades vi under en skidtur i barndomens skogar förra weekenden, så läget är under kontroll.

Tänkte ändå att det kunde vara bra att plita ner en rad eller två för att hålla ångan uppe. (Ganska patetiskt litet pysande, men ändå.)

Inte mycket att rapportera. Arbetsdagarna består mest av statiskt stirriga Hangout- och Teamsmöten som avlöser varandra och problemlösning som får till och med en inbiten problemlösarjunkie att blekna. 

På fritiden yogar jag fortfarande så gott som varje dag, får lust att måla möbler och väggar och vända upp och ner på hemmet, läser böcker, promenerar runt kvarteren samt smider olika planer om hur andra halvan av mitt liv ska se ut. (Som om man kan planera livet, men man gör så gott man kan.) (Vadå annalkande femtioårskris.)

Kom till stugan torsdag kväll och här är allt frid och fröjd. Nåväl, att utetuppens innehåll frös till is innan jag hann tömma är lite utmanande och att ta sig in i huset likaså eftersom enorma frusna snövallar blockerar infarterna. Men annars hur mysigt som helst och trevligt umgänge runt skumppa igår med "grannarna". 

Tjuogettåringen var faktiskt här helt ensam i början va förra veckan och hade eldat brasa, slagit golfbollar i snön på Rönnäs och av mitt överblivna virke byggt sig ett snofsigt bord att fästa Pleikka-ratten vid. Uttråkning leder till kreativitet lite hos alla och en  var.

Serietips:Den som inte sett EXIT på Arenan, se den (säsong 2 som bäst). Efter det känns ett förhållandevis händelselöst liv rätt så välkommet.

Vårsolen

Igår promenerade jag till stan för att köpa diverse småprylar och sedan bege mig på långpromenad. Var iklädd för mycket kläder (- oväntad vårsol i februari -) och när jag stod vid disken på kosmetikavdelningen på det stora varuhuset gick det upp för mig att min plånbok blivit hemma. (Jo, medveten om att man kan betala med mobilen men har inte lyckats få min GooglePay att fungera.) Knallade alltså hem efter plånboken och tillbaka till varuhuset där jag med svetten lackande gjorde mina inköp. Tog därefter min riktiga promenad som jag inledde med en kakao och bok på Cafe Villas terrass. Inte så dumt i solskenet.

Boken är nummer 7 för i år; Perintö av Nina Wähä. Originalet är på svenska, men det hade jag missat, så det blev en översättning. Finska och svenska böcker försöker jag vanligtvis läsa på originalspråk.

Men mitt budskap med denna text var egentligen att jag aldrig mera vill höra folk klaga på att de måste använda ansiktsmask, förutsatt att de inte har glasögon och/eller begynnande mummukuume.

Over and out.