Ordning är bara för idioter - genier behärskar även kaos.

Jag minns en tid då jag hann rita, fotografera, jobba och blogga och gå kurser vid sidan om och dessutom städa mitt hem och underhålla folk i min omgivning. Mina barn var mindre och behövde mig mera; hur hann jag? Nu hinner jag med ingenting. Minns ej när det var? Fast kanske var det innan jag började motionera och innan jag sprang på en massa styrelsemöten och ditt och datt och innan jag hade ett jobb där jag inte en endaste dag sedan jag började har hunnit göra det jag tänkt. Det är rätt så dränerande. 

Ger det här kaoset två år? Sen hoppar jag av ekorrhjulet, köper en lägenhet i Ciutadella de Menorca och skriver boken jag planerade en kväll innan jag somnade; i den där intuitiva stunden ni vet, på gränsen till slummer, när allt är solklart och det inte finns några men.

Början av veckan spenderade jag lyckligtvis på landet. Må vara att jag sprang på styrelsemöten där också och jobbade mig blå, men sov åtminstone som en stock och vaknade med skog och natur åt alla håll. Sånt mår man bra av. 

Inatt däremot låg jag vaken och lyssnade på mina hormoner och funderade på livet och  framtiden och allt det ogjorda jobbet. (Som jag inte hann med idag heller; naturligtvis inte. ) När jag slutligen somnade drömde jag att jag nästan körde över en karl. Han visade långfingret och tryckte ansiktet mot bilfönstret och skrek fula ord. Natten innan drömde jag om en man som de facto var en lealös gummidocka som jag hoppade på och slängde i väggarna.

Behöver semester, kanske? Not really in the cards now.

Gjorde dock en sund prioritering och skippade ett av fyra kvällsmöten denna vecka och gick i stället på en tvåtimmars kurs i spiralstabilisering. Det såg så fånigt ut med gummiband och stuff men var stundvis så tungt att man nästan grät. 

Bättre gråta av att stretcha sina höftböjare än av ogjort jobb. Till exempel.

The View and The Sailor

Om hur en övervuxen Goljat söker till flottan och hans Mor bokar en handyman.

Började morgonen med att släppa in en Handyman jag bokat för att hänga lite knaggar och annat som jag inte vågat ge mig på själv. Jag hade tagit morgonen ledig och föreställt mig något i den här stilen:

Men med ta¨nke på min historik med män så borde jag väl ha fattat bättre..... 

I verkligheten tog det handymannen närmare tio minuter att släpa sig tre trappor upp och hans flåsande hördes redan när han var i bottenvåningen. Han hade den största och uffigaste mage jag någonsin sett och i  relation till den såklart världens minsta och smutsigaste t-shirt och i övrigt rann mig barndomens busshållplatsfarbror "Håriga rumpan" i hågen. Han fixade knaggarna under ett ohyggligt pustande och flåsande men jobbet blev gjort. Samtidigt bad jag om tips för sjuttonåringens nätverkskabel, som alltså drivit mig till vansinne under de senaste månaderna där den ringlat från översta skåpet i tamburen till rummet mot gatan och förstört min feng shui. Håriga rumpan med magen kunde berätta att jag kan skaffa två dosor som leder internätet till sjuttonåringens rum via elnätet. Dessa inhandlade vi i Verkkokauppa efter jobbet och ta-daa! Feng shui råder igen. Amazing!

Under dagen väntade jag på rekrytens meddelande om huruvida han kommit in i flottan eller inte. Endast en del av Obbnäs rekryter kommer alltså in i där och påbörjar denna vecka sin skolning i Pansio utanför Åbo. De övriga hamnar här och där i andra sorters kompanier som inte fanns på nittonåringen önskelista. 

När inget hördes skickade jag ett whatsapp-meddelande. "Any news?"

Han svarade vid lunchdags och sa: "Pansio. Och tre stygn i huvve."  

Meddelandet kryddades med denna bild:

Kun ylikasvanut goljatti pyrkii laivastoon ihan tosissaan.

Tydligen hade han med sina 195 cm gått genom en 190 cm järndörr, utan att ducka. Dörröppningarna blir knappast högre i flottan, så man får hoppas att han lärt sig av sitt misstag 💚. 

Spegel spegel på väggen där.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva här om sånt som jag tyvärr inte vill skriva om här.

Säjer bara att fy faaaaaan för endel människor och deras lögner och oförmåga att ta ansvar för sitt agerande och fy faaaaaan för mig som är en jävla magnet för den typen av människor och låter mig trampas på och skämmas där skammen tillhör någon annan som inte klarar av att se den i vitögat. Satan! Aaaaargh! Vad kan man göra? Titta sig i spegeln, ta sig en lärdom, igen, samla upp bråtet och ta en annan riktning. 

Det om det. Lyckligtvis innehåller livet också annat. Exempelvis middag, rödvin och chit-chat med god vän på restaurang Bro, påföljt av musikalen Kinky Boots som fick rungande applåder och stående ovationer. På söndag en sväng till järnhandeln i sällskap av sjuttonåringen för att införskaffa bland annat något att kamouflera en non-feng-shui-nätverkskabel med. Senare en runda på Josef Frank-utställningen på Designmuseet och en kilometer grodsim och bastu. 

För den som legat sömnlös och undrat över nittonåringens försvunna bil så kan jag meddela att så fort man skickade ett sms med rätt registernummer till anstalten för förflyttade bilar så hittades den. Nittonåringen tog dock inte den till garnisonen idag eftersom han för veta sitt nya öde imorgon och då eventuellt blir flyttad till annan ort. Återstår att se.

Over and out.

when we were young

Ytterligare en intensiv jobbvecka, men lyckligtvis bara fyra dagar. Torsdag kväll vändagsmiddag med två goda väninnor som tydligen fortsatte långt in på småtimmarna. Själv bröt jag upp redan efter nio för att klara av fredagens strapatser. Höll igår ledigt för att se rekryten svära faneden i Obbnäs. Det var start klockan sju på morgonen och träff med sonens Far i Kyrkslätt för att minimera antalet bilar som skulle parkeras på garnisonområdet.

Det var en fin och stämningsfull tillställning och en förhållandevis varm fönvindsdag. Stod under själva faneden uppe på en snödriva och blev våt om fötterna medan jag försökte få syn på rekryten. "Han har en vit maastopuku", tipsade mig hans Far, men ändå hittade jag honom inte genom kamerasökaren, men nog efteråt på fotografierna. 

Efteråt marscherade de förbi och då var det lättare att hitta honom eftersom han är suuntamies i hörnet längst fram. 

Senare blev det besök i kasernen och nostalgitrippande för en del....

.... samt ärtsoppa och knäckebröd.

Efter faneden drog jag och nittonåringen iväg Systersonens gammeldans, via några andra förpliktelser i grannskapet. Dansen var fin och stämningsfull, ungdomarna vackra och bekymmersfria.

Undertecknad inte precis dressed for the occasion.....

Vaknade imorse vid åttasnåret och insåg att nittonåringen inte kommit hem från sina nattliga strapatser. Senare klarnade det att han övernattat på den andra adressen där det var KäTy. När han nyss dök upp här för att fortsätta på futsalmatch försökte jag intala honom att så länge han bor hemma måste han meddela om han är borta övernatten. 

"Ei vitus. Varför skulle jag göra det?" tyckte han. "Ingen gör ju det, du är ju helt over sensitive".

Suck.

För övrigt har staden flyttat hans bil medan han var inne och han hittade den ingenstans i kvarteren. Textmeddelande till berörd instans besvarades med "Autoa ei löydy, olkaa yhteydessä asiakaspalveluun."

Suck 2.

Sitä saa mitä tilaa.

Söndag precis lika asocial som dagen innan. Svarade trots allt i telefon när Far ringde, huvudsakligen för att be om ursäkt för att han liknat mig vid en Batikhäxa senast vi sågs och jag var iklädd en batikfärgad skjorta. (Han hade googlat uttrycket efteråt och insett att det fått en ny betydelse sedan han anammade det och var rädd att jag gjort detsamma. Det hade jag lyckligtvis inte, för då hade jag eventuellt inte svarat i telefonen.)

Städade huvudet genom att städa några skåp och gav mig sedan ut på stan för att ta mig en titt på Magrittes konstverk. Mitt rykte som batikhäxa hade eventuellt spritt sig för ett gäng unga invandrade följde mig hack i häl från spårvagnen fram till Amos Rex-kön och började småprata med mig. När jag upplyste dem om att utställningen kostade femton euro drog de vidare.

Jobbstressen från förra veckan rann av mig helt och hållet först i Georgsgatans simhall sent söndag kväll efter en kilometer grodsim påföljt av bastu.

Olyckligtvis var det måndag idag och när jag var hemma närmare sju kändes weekenden förhållandevis avlägsen.

Sitä saa mitä tilaa.

När det ösregnar i februari.

Helt slut efter arbetsveckan. Lika slut var rekryten som klev in hos mig igår kväll för att avhämta prylar innan han åkte till sin Far.

"Åh fan!" sa ha  när han fick syn på mig. "Jag anade att du skulle var hemma. Hade hoppats att jag skulle få ens en liten stunds lugn och ro."

Undertecknad som saknat honom brast nästan i gråt, vilket han ju snart insåg och mjuknade lite. Innan han åkte vidare satt vi en halv timme och pratade på tamburbänken. Veckans bästa stund. (Min alltså, kanske inte hans.) Fattar ju att efter en vecka 24/7 omgiven av människor han inte själv valt att vara omgiven av, påföljd av hemkörning av diverse vänner till diverse olika stadsdelar medan vrålhungrig och tvungen att samla prylar från olika adresser så hade han klarat sig utan en utmattad Mor med håret på ända efter galen jobbvecka, men slutligen blev det bra i alla fall.

Jag sov tio timmar inatt men var allt annat än utvilad när jag vaknade. Vad jobbet anbelangar så syns ljuset i tunneln, men det är fotfarande långt borta. Började gråta när jag läste på Facebook om en rullstolsbunden kille vars alla vänner fanns på nätet och kom på hans begravning från olika håll i världen när han oväntat dog. Är så asocial nu att inte en chans att träffa folk, men kände mig trots allt tvungen att ta mig ut ut hemmet. Halkvadade genom regnet till Ode där jag drack kaffe, tittade på folk utan att behöva umgås med dem och läste om Michelle och Barack Obama. Började gråta av deras kärlekshistoria också. (Inte på biblioteket dock.) Lite överkänslig nu.

Gick hem till ett tomt kylskåp, vände om på tröskeln och halkade till Krog Roba där jag fick risotto, ost och rödvin.

Ode - kanske inte så mycket ett bibliotek som en samlingsplats, men visst var tredje våningen fin. Själv hade jag säkert satt böckerna mera i fokus men det kändes bra att se unga och gamla, turister och lokalisar trivas, chilla och studera.

Love my job, men ganska glad nu att det är bara söndag imorgon. Och att här hemma är knäpptyst och att jag kan lägga mig på soffan med min bok och ett glas rödvin och repa mig från lifvet.

Elämä on laiffii.

Ibland känns det som att den ena dagen är konstigare än den andra. Ingenting är som förr.  Efter Android uppdateringen känner jag inte igen min telefon. Jag har plötsligt en chef igen. Och Matti Nykänen finns inte längre.

Goljat

Igår kväll tog vi metron västerut till den feta ödlan för att fira systersonens artonårsdag. Mycket gott, mycket och trevligt. Vi blev serverade av något vi trodde var en isländsk viking men visade sig vara en rödblond australiensare. 

När jag senare refererade till kyparen som en rödhårig albino blev nittonåringen förnärmad och sa att så kan jag ju inte benämna honom. Att det är helt okej att kalla folk för vad de verkligen är, men att kalla honom albino var att ta i. Som exempel på vad som är okej nämnde nittonåringen undersergeantens ord tidigare i veckan:

"Seuratkaa nyt suuntamiestänne; tuota ylikasvanutta Goljattia tuossa edessä!"

💔

Goljat samlade sitt pick och pack ikväll och körde tillbaka ut mot dessa förödmjukelser.

Själv vaknade jag igår okristligt tidigt (läs: åtta) och hann på ex tempore pilates klockan tio varefter sväng till stan  på fördelsedagsuppköp och smoothie. Idag eftermiddag lyckades jag trots vädret tvinga mig på en promenad till Drumsö på uppdrag av Mor och blev dränkt som en katt. 

Tog skakande av kallsla metron hem igen efter att - återigen - ha närt med mig en grön smoothie i Lauttis. På vägen hem köpte jag en batteriluftare i Clas Ohlson för att få värme till sjuttonåringens rum, men fick bara en vattenstråle i fejan. Kall, lyckligtvis, liksom batteriet. 

Kvällen har jag använt till jobb, vilket knappast var sunt men nog så nödvändigt för sinnesron och nattsömnen.

Sergels torg

Senast jag fick post från Sergel sprättade jag upp det med stor förväntan och trodde att det kanske var en ny veckotidning eller något annat spännade. Idag öppnade jag brevet med mindre iver eftersom det sedermera gått upp för mig att Sergel bara är ett täcknamn för Intrum Justitia.

Brevet fick mig att tänka på en låt av Veronica Maggio som jag bara mindes vagt, så jag googlade fram lyriken och kom plötsligt ihåg att det fanns en tid då jag lyssnade på den på repeat. 

Det är mycket länge sedan.

Över plattorna på Sergels torg
Där himlen är tung av sorg
Jag väntar fast jag redan vet
Sänker mitt huvud ned
Om du skulle se tillbaks nån gång
Har allt gått tillbaks till noll
Nu faller regnet över oss
Men filmen börjar om och om

När allt är slut
Vad gör väl det om hundra år
När vi är tillbaks på noll?
Jag vet att du vill ha det så
Men vad spelar det för jävla roll
Om det inte kan bli vi nån gång?
Vad finns det då att bry sig om
Över plattorna på Sergels torg?

Fast det kommer blåsa upp till storm
Står jag där jag alltid stått
Jag stryker bort en ensam tår
Du vänder dig om och går
Som om det aldrig nånsin hänt
Ser stjärnorna lysa än
Mitt hjärta kanske slutar slå

Nittonåringen kom hem och fick ett översvallande välkomnande men han meddelade i samma andetag att han genast ska iväg ut och supa, eftersom det inte blev av på förra ledigheten då två av hans rekrytvänner drabbats av mulli-ebolan.

Han stod dubbelvikt och grävde i sina klädlådor när jag frågade vart han skulle.

"Till Tölöbon", sa han.

"Okej och sen då?"

Han ryckte till och flög upp som ett spjut.

"Du inser", sa han när han samlat sig, "att när du sa sen då så hörde jag asento."

Sen donerade han sitt första gevärsskott åt sin lillebror, kramade hej då och knallade iväg med en ryggsäck full med Coronas.