Efter att ha varit på gymet två gånger i veckan sedan början av januari och yogat tjugofyra gånger utöver det samt varit nästan en hel månad utan vin* så har jag sovit som en stock. Därmed även drömt så tusan.
***
En natt sprang jag ikapp med en främmande karl av orsaker som drömmen inte förtäljde, mot en parkeringsplats där min Volkswagen väntade. När jag nådde fram hade TRocen förvandlats till en Sunbeam. Nå, det brydde jag mig inte om och inte heller det faktum att min nyckel samtidigt öppnade dörrarna till fyra andra bilar däromkring på vid gavel. Körde iväg i Sunbeamen och lämnade den främmande mannen och de gapande bilarna på parkeringsplatsen.
En bit in på skogsvägen jag körde immade plötsligt alla fönster igen och airbagen aktiverades. Den var dock i trasor, så jag körde vidare med sjok av lakan flaxande kring öronen och såg därmed inte ett dyft. Det hela slutade ändå tryggt med att jag var ute på motorvägen och min Sunbeam hade förvandlats till en enorm lastbil. Jag hängde hack i häl på en ungersk långtradare som jag körde om precis innan vi svängde in på små, snöiga skogsvägar igen. Min glädje över att jag kört om ungraren dämpades av att min lastbil fastnade i första uppförsbacken och ungraren satt alltså också fast bakom mig. Uppe på toppen av backen låg av någon outgrundlig anledning ett litet flygplan utan pilot. Tillsammans med ungraren, som föga oväntat presenterade sig som Laszlo, kom vi fram till att vi båda kommer vidare om vi kan skuffa planet en bit åt sidan. Jag fick i uppdrag att fästa ett rep runt flygplanskroppen och dra allt vad jag orkade. Ungraren tittade på.
Efter en stunds kamp med repet rasade både jag, planet, lastbilen och långtradaren ner längs backen i en enda villervalla och allt hopp om att någon av oss någonsin skulle komma vidare var förlorat.
Vi ryckte på axlarna och Laszlo dukade upp en läcker måltid under trädkronorna i skenet av några stearinljus.
***
Lite fatigt att det enda jag kan komma med efter en månads skrivpaus är en dröm utan huvud och fötter. Men bättre det än ingenting. Kanske nästa gång något ur mitt riktiga liv.
* Detta ovanliga tillstånd åtgärdade jag igår kväll med att dricka champagne och äta blinier med kolleger ur mitt förflutna, numera vänner. Sov uruselt och drömlöst inatt.
