torsdag 24 september 2020

Den tröga återkomsten.

Ju längre jag är borta härifrån, desto svårare blir det att komma tillbaka.

Jag hade en vecka semster där jag tänkt hinna med tusen saker; bland annat uppdatera min blogg typ varje dag. Det hände inte. Jag spenderade hela veckan på landet och upplevde en sådan enorm motvilja mot alla elektroniska apparater att jag knappt kunde skriva ett whatsappmeddelande.  (Det var jag tvungen att göra i alla fall; bland annat för att utvärdera koronarisken med en Tallinnresa och avboka den för att ersätta den med en flick-kräftmiddag på stugan istället. Men you get the point.)

Nu har jag jobbat fyra dagar sedan semestern och inte är jag särskilt mycket mer förtjust i elektroniska mojänger efter arbetsdagen än efter en dag i skogen eller med målarpenseln i högsta hugg. I skrivande stund borde jag väl egentligen göra en ansökning om muddringstillstånd eller skriva ett styrelseprotokoll, men det får vänta (ytterligare.) Det förra kanske till ett annat år; det senare till en annan dag eller vecka.

Vad koronan anbelangar så har tjugoettåringen utsatts för viruset på olika festligheter han närvarat vid och är följaktligen i karantän tillsammans med sin tillfälliga rumskompis som han inkvarterat efter dennes breakup. Herrarna är ytterst samvetsgranna och har spelat fotboll på tomma planer på senkvällen men annars hållit sig inomhus och studerat på distans. Tjuogoettåringen borde ju förr eller senare flytta till Malmö, men att hitta lägenhet på distans är förhållandevis utmanande och i nuläget blir det knappast aktuellt med närstudier under den här hösten. Han bor i första våningen så jag dumpade två kassar med mat genom fönstret åt dem i måndags då jag annars också befann mig i Berghäll på en bolagsstämma. Artonåringen studerar på distans hemifrån mig och gillar läget. 




Nymålat golv på glasverandan.



Kolmörker. 





Då det blev färg över från golvmålandet fick sej badrumsskåpen också ett ansiktslyft.
De var tidigare mörkbruna. 




Svampskörd.



Svampplockaren iförd älgflugespärr (som inte fungerade; saldo kring tio).
Ögonpåsarna efter kräftskivan. Fast vi gick och lade oss vid midnatt! Åldern.....




Tillbaka i stan. Inte så dumt det heller. 



Om hösten kan jag säga: Helt bästa årstiden! Kvällsmörkret, nattmörkret ( - man kan sova! -), färgerna, den krispiga luften (som visserligen lyste med sin frånvaro idag när vi tog en tur till stan med artonåringen och blev helt svaga och dehydrerade p g a felberäknad klädsel i värmeböljan). 

P.S. Har gnavat på Kjell Westös nyaste, Tritonus, i över en vecka. Minns att jag tyckte jättemycket om Svavelgula Himlen, den förra, men den här är ofantligt tråkig. "Vad trodde du", sa artonåringen när jag beskrivit innehållet. "En medelålders dirigent i skärgården liksom, hur bra kan det vara?" Men det KUNDE det vara, om han  skulle skriva mindre "på näsan" eller ens sätta lite fjång på saker och ting.


torsdag 3 september 2020

Tillbaka till rutinerna

Hur svårt kan det vara att skriva en rad? Vansinnigt svårt tydligen!
Man får väl börja helt kravlöst. (My middle name.) 

Men har lyckats yoga tre gånger denna vecka och idag tog jag fram pennorna och skissade en skakidarrig bild. Är alltså på god väg.

Kom till landet igår; fantastisk solnedgång och fåglar och rådjur på alla håll och kanter. Sielu lepää.





lördag 22 augusti 2020

Åbäket

"Jag borde kanske tvätta det där åbäket", sa jag med en nick mot min vägdammiga Audi.
"Åbäket?" sa artonåringen.
"Du vet inte vad det betyder"
"Nej."
"Du borde läsa böcker nångång så skulle du veta."
"Hurså? Jag skulle ju bara läsa 'åbäke' och undra att vad betyder det. Är ju inte som att det skulle finnas en ordförklaring i boken."

Touché.

lördag 15 augusti 2020

Perkeleblommorna

När jag väl kom så långt att jag tog mig på blomuppköp efter att min Far byggt nya blomlådor så fanns det inte mycket kvar att välja på. Tog en twelvepack av något vi alltid kallat för Perkeleblommor. Trodde att det var ett vedertaget smeknamn på dem så jag googlade för att kolla vad de heter på riktigt, men fick inga träffar. 

(Google sa att management by Perkele är passé.)

Senare blev jag upplyst om att benämningen existerar bara inom vår familj och har sitt ursprung i när min Farfar köpte av dem och försäljaren sa att de blommar så perkele!

Det hade hen rätt i.


PS. På riktigt heter de sammetsblommor.

tisdag 11 augusti 2020

Spindelns öde

När jag i söndags körde från stugan till Borgå för att spela golf med tjugoåringen så upptäckte jag att en spindel byggt nät mellan backspegeln och dörren. När jag kurvade ut på motorvägen började nätet och spindeln fladdra så attan och vips så tog vinden dem och de virvlade iväg, troligen under lastbilen bakom mej.

Vad lära vi här av? Värre kunde man ha det, än lite koronarestriktioner.

***

För övrigt har Blogger gått och ändrat portalen och ingenting ser ut som förr.  Inte heller fonten. Mycket irriterande. (Men tänk på spindeln.)

***

Drabbas alltid då och då av hiskelig resfeber. Å andra sidan blir ribban lägre ju längre man hålls i knutarna. Förra veckan åt jag på Yes Yes Yes en kväll. Det kändes nästan som att vara utomlands, kanske för att jag var ensam och satt och läste i min bok mellan varven som jag brukar när jag reser och äter själv som det heter; kanske för att servitörerna endast talade engelska. (Eller låtsades att de endast talade engelska.)

***

Spenderade weekenden ensam på landet. Läste nästan ut två böcker parallellt - Samtal med vänner av Sally Rooney som jag sträckläste eftersom hon skriver så att det berör och jag fick boksmälla när den tog slut - det är något med hennes sätt att skriva som gör att det egentligen är betydelselöst vad hon skriver, författare också till Normala människor - och Någonstans nära lyckan av Anna Partlin som kanske inte är direkt dålig men känns som något vem som helst kunde skriva om hen bara fick ingredienserna.

***

Efter en ensam weekend på landet är jag mer avkopplad än efter min tvåveckors semester. Spelade en halva golf ensam på lördag och som sagt en runda med tjugoåringen och hans halvkusin på söndag ( - Borgå golf, äntligen 36 poäng, nu borde jag kanske avsluta säsongen? -), men annars bara bastubad, smått pynjande, böcker, gräsklippning, rosevin, tystnad. 

***

Men jag har glömt att yoga!

söndag 2 augusti 2020

"Awaken the Artist within"....

...hette dagens yogasession som var fyrtio minuter lång. Började igår med ett tjugominuters pass för att inte skrämma min vinimpregnerade semesterlekamen.  Dagens session var ytterst ansträngande; testa den som tror att yoga bara är "ooooommmm" och väsande andning. Meningen är att återgå till mina dagliga rutiner eftersom jobbet börjar imorgon SAMT väcka min inre konstnär till liv eftersom sommaren med sitt ljus och sina aktiviteter fullständigt tagit kål på kreativiteten.

Semestern började med tre avkopplande dagar med Syssling på Åland; god mat, cykeltur, strandliv, djupsömn på hotell Park och världsförbättrande över vin. 




Sedan en sväng via stadshemmet där jag pckade om, bunkrade upp mat åt artonåringen och åkte vidare till landet. Golf, bastubad, skumppa här och där, en minikräftskiva, utomhuspyssel och några böcker (innan det bar av på minigolfresa med Bror och Svägerska. Vi bodde i en nymodig lägenhet på Hotell Saimaa där vi badade bastu och åt chips och drack vin innanför regnet på vår glasade balkong. Första dagen golf på Etelä-Saimaa (Viipurin Golf) som var vacker och kuperad (25 poäng...) och dagen efter Imatra golf; halva backer och kantad av björkar (22 poäng....). Sista kvällen tog vi oss in till Imatra, med vad som kanske var stans enda taxi med tanke på hur länge det tog innan den anlände, där vi beundrade den stängda Imatraforsen, tog ett glas skumppa på en terrass och åt middag på Imatran Valtionhotelli. 



På vägen hem tog vi vad som skulle vara en bonusrunda på Iitti Golf, men tyvärr började regnet ösa ner precis när vi öppnade. Blöta, arga, hungriga och okoncentrerade på grund av hett-kallt-vått-paraply-stritt-jacka-på-jacka-av gav vi upp efter nio hål.

Bilderna är från Etelä-Saimaan golf.




Tillbaka på egen stuga sent torsdag kväll efter bastu och middag hos Mor. Ägnade resten av semestern - tre dagar närmare bestämt - åt fullständigt ingenting och introvert återhämtning. En halva golf, fyra liter blåbär, två reparerade myggnätsdörrar, liten storstädning, en list här, ett penseldrag där, två gånger bastu inklusive fyra dopp per bad, inte tillstymmelsen till kantarell på min tomt. 









Hem till stan ikväll söndag. Tog med mig artonåringen på sushi och matuppköp, betalade räkningar och tvättade byke. Ser fram emot augusti med mörka kvällar och nätter. Ser inte precis fram emot jobbet, men rutinerna nog. Hur den nu sen ser ut i The New Normal återstår att se.

tisdag 14 juli 2020

Bitarna som faller på plats.

Eftersom det tycks stört omöjligt att författa något efter arbetsdagen så gör jag ett försök så här innan. Är på landet och fördriver min sista arbetsvecka innan min två veckors megasemester, som jag är i ett skriande behov av. Visserligen är det ju lite som semester att sitta här och kliva ut i det gröna efter jobbet, men somnade nästan på verandan med Tove Janssons brev igår kväll när jag egentligen hade tänkt göra en massa nyttigt som att bygga myggnätsdörrar eller öva golfchippar. 

Tjugoåringen och hans kompis sover nere i bastun - de var och golfade igår och åker hem idag. Honom hade jag inte sett på en månad! Slog mig på natten att han rakat av sig sitt röda skägg. Han var lång som attan. För övrigt har han kommit in på universitetet i Malmö för att studera kriminologi* i höst; han köar ännu till Lund som låg högre på önskelistan, men Skåne ser det hursomhelst ut att bli. Mycket spännande, även detta med boende och när man ska fixa det om man får veta sin slutliga stuideplats en knapp månad innan flytten. Men de första månaderna blir väl distansstudier i alla fall på grund av koronan - återstår att se.

Artonåringen ringde häromdagen ( -redan detta är värt att nämna, men han gjorde det under påtryckning av sin Far med vilken han bogserat en segelbåt nångonstansifrån någon annanstans -) och nämnde i förbifarten att han kommit in på Arcadas IT-ingenjörslinje. Som om det inte skulle vara helt fantastiskt! Alla bitarna faller på plats, barnen flyger ut och placeras och hittar spår. Vad ska jag nu oroa mig för? (Att tjugoåringen ska bli nerskjuten av krimgängen i Malmö när han kliver omkring på taken i gryningen? Att Artonåringen inte ska klara finskakursen på Arcada? Någpt hittar jag nog på!)

I övrigt har jag spelat alldeles för lite golf, jobbat alldeles för mycket, varit på Olavi Uusivirtas konsert i Södervik ( - var tvungen att googla honom innan - ), gjort en utmattande runda i Mummotunneli där vakter i gula västar gick omkring och övervakade att ingen dansade annat än bredvid sin egen stol samt motade oss tillbaka till bordet om vi försökte annat, badat bastu, fått tillbaka min mönkijä som Far tuunat samt nya blomlådor som han byggt åt mig, planerat remppa i min lilla etta på Drumsö där det blir rörrenovering i augusti. Random mobilbilder följer.










*Wikipedia säger: Kriminologi = en tvärvetenskaplig samhällsvetenskap om brott, dess orsaker, omständigheter, samband och följder, samt samhällets reaktioner på brott.

PS När jag läser detta själv, inser jag nog också varför jag inte hunnit skriva. Allt har sin tid. En kväll var det regningt och mörkt - då fick jag nästan lust att skriva en rad och rita en bild. Men i solsken går det bara inte; livet tar över, så får det väl vara. 

måndag 22 juni 2020

Hallå, någon här?

Min Mor påpekade att jag inte varit här inne på en tid. Trodde själv att det rörde sig om ett par veckor, men det tycks ha gått nästan en månad. Egentligen är jag inte förvånad, för tiden har bara runnit iväg, men ändå.

Projektet jag skulle hålla på med "i några veckor" på jobbet drar ut till åtminstone slutet av sommaren. Mycket angenämt att jobba med grannarna i väster och känna sig behövd, men åtta till tio timmars dagar utan pauser, i månader, på sommaren...... Klagar inte, för det lovade jag att jag inte skulle göra, just saying. 

"Du kommer ju inte att komma ihåg vad du har gjort!" sa Mor, "när du ingenting skriver!"

Kanske har hon rätt, för under de senaste åren har jag inte bara en gång gått in här för att titta vart jag rest året innan, vem jag spenderat högtider med eller när jag haft semester. Därför nu en snabb recap av juni månad (om jag minns något). Inte i kronologisk ordning. 

  • Jobb. 
  • Mera jobb.
  • Ännu mera jobb.
  • Golf - mest små misslyckade halvor på hembanan och utöver det någon runda på Gumböle samt midsommargolf på Virvik och i Borgå med Bror och Svägerska. Varierande. 



  • Midsommarskumppa i olika vevor, hos Mor och hos Syster - "däcksskumppa" invid TigerLily of PikeBay - samt grillpartaj hos Mor. 
  • Besök på stugan av två gamla kollegor med vilka det blev en halv runda golf samt grillning, bastubad och dans i vardagsrummet.
  • Annat slags besök; sådant som inte skriver i gästboken.
  • Talgoxens bo i husväggen på verandan. Hiskeligt tajtter och trafik och mattillförsel. (Tragisk dag när en i syskonskaran hittades halvdöd under boet.)



  • En strandpipare/brunstare/braintrast har byggt bo på marken bredvid stigen till bryggan och ligger där och ruvar tre brunprickiga ägg. Ibland när man närmar sig ligger hon platt och osynlig kvar; ibland hukar hon och rinner iväg längs med stigen  i etukeno och tror att hon inte syns. 
  • Klippt gäset. 
  • Klippt gräset igen.
  • Klippt gräset igen.
  • Klippt gräset på vägen ner till bastun.
  • Kippt gräset på mitten av min lilla väg, efter att det vuxit sig till djungelhöjd så att till och med Systersonen d.y. påpekade det.
  • Badat bastu, nio kvällar av tio. Oftast lilla bastun, men efter att värmeböljan tog över också strandbastun mellan varven.
  • Läst några böcker; "Akvarelleja Engelin Kaupungista" (gäääsp), "Storfångaren" av Märta Tikkanen och snart också boken "Två" om hennes äktenskap med Henrik Tikkanen. (Herregud, dessa narcissistiska män, för att inte tala om kvinnorna som står ut/inte förmår gå.) 
  • Sett serien Normal People - minst lika bra som boken. Det sägs att den handlar om klasskillander och sex, men för mig handlade den om rädslor, försvarsmekanismer, beroendeförhållanden, oavsiktlig manipulation kanske - färgat av egna erfarenheter - men väl ändå mest om riktig kärlek. Rekommenderar varmt.
  • Artonåringen blev färdig datanom från  Prakticum och söker nu in till olika IT-linjer för att studera vidare. Åbo Akademi var han lycklig över att inte komma in på; Arcada återstår att se - urvalsprovets steg nummer två kvalade han vidare till vilket ju är en vinst i sig.
  • Tjugoåringen har sökt till olika linjer i psykologi och journalistik och väntar främst på resultat från landet i väster. För övrigt spelar han golf, jobbar vid trampolinen på Eirastranden och håller sig borta. ("När jobbar du?" frågade jag, "om jag skulle komma och hälsa på?". "Inte är det så speciellt", sa han. "Nä men vi skulle ses i alla fall?" "Overrated", svarade han. Jag skickade tre gråtande emojis. End of discussion.)
Igår kväll kom vi in till stan med artonåringen som faktiskt kom ut till landet över midsommaren. Mycket såg jag inte av honom då han mest låg på loftet och tittade på film, utom när han stack ut huvudet och frågade om det finns någon orsak till att luftvärmepumpen inte kan vara på kallblås hela tiden. Jag hänvisade till ekonomiska anledningar men förlorade debatten då jag inte kunde komma med kalla fakta. (No pun intended). Igår eftermiddag släpade han sig ut på verandan för att skjuta med luftgevär men fick ge upp då talgoxmamman inte vågade komma och mata sin resterande familj medan skottlossningen pågick, vilket man ju kan förstå.

Efter tio timmar jobb och sex Hangoutmöten stängde jag min laptop och vi tog en cykeltur till stranden inklusive glass. Imorgon blir det kontorsdag för omväxlingens skull. 

Och det tog en timme att skriva det här efter en månads skrivkramp!


onsdag 27 maj 2020

Tilt.

När mina nära och kära börjar undra om jag är vid liv är det kanske dags för en bloggpost. Men efter att man spenderat hela dagen framför datorn med Excelfiler och i möten påföljande varandra är tyvärr inte bloggen det första jag tänker på. Jobbet är intressant och utmanande men känner mig fullständigt otillräcklig och splittrad mellan en miljon uppgifter. Bara att ta en dag i taget och sätta gränsen någonstans. (Lättare sagt än gjort.)

Dagarna och veckorna flyter ihop till ett blur.  Är på landet, men när kom jag hit? För en vecka sedan? Utöver jobbet har jag hunnit golfa, bada bastu, grilla och spela Trivial Globetrotter och dricka vin med Bror ocn svägerska, klippa gräs, måla en bastudörr, fälla ett par småträd, samt joga nästan varje dag. 

Annars inte mycket att rapportera. Följer fascinerad med hur grönskan tilltar där ute. Mitt barkströ-experiment verkar tillsvidare lyckat. Klippte i höstas ner en massa oestetiska hallonbuskar och ryckte upp nässlor och ormbunkar och täckte övber det hela med diverse täckmaterial samt barkströ. Åtminstone än så länge har hallonbuskarna lyst med sin frånvaro medan rosenbusken och liljekonvaljerna får blomstra i lugn och ro.

Bild följer senare, för min {€€£{€$$@@$€ lånetelefon som jag fick efter att droppat min förra i backen och fört den på jobbets service för snart en månad sedan orkade inte ta fotografier eftersom den bara hade 62% batteri kvar..... Även denna apparat en orsak till min ringa kontakt med vänner och bekanta, eftersom ett Whatsappmeddelande är ibland för mycket.

Lite på samma sätt tiltade jag själv i måndags efter en galen arbetsdag då jag på syskonen uppmaning skulle göra uppdateringar på suomi.fi å familjeföretagets vägnar. Glömde mitt i processen mitt nätbanks-ID efter att jag parallellt jobbat med nummerserier i Excel.

"Idiot", skrev min bror.
"Scary", skrev min syster.
"Int hade jag alls glömt det!" skrev jag, "det bara låste sig!" 

Sanningen låg väl någonstans mitt emellan alla dessa.

Drömde inatt att jag surfade omking på gatorna på en grå yllemössa. Jag bara satte mig på den och så for den omkring av sig själv. What u say, Freud?

söndag 17 maj 2020

Glassdags

Förflyttningen från slow life till speed life var markant. Förra veckan satt jag i telefonmöten från morgon till kväll och bearbetade däremellan Excelfiler av olika slag.  Lunch intogs nästan på stående fot och däremellan hällde jag i mig smoothies eller tuggade russin och annat mellanmål med möteskameran och mikrofonen avstängd. På tisdag sprang jag till frissan klockan 18 rakt från ett möte, bara för att inse att hon och jag missförstått varandra i ett textmeddelande och min tid var på onsdag. 

Onsdag morgon släppte jag in min städare Sergej och körde till kontoret för att sätta mig ensam i ett bokat ett mötesrum inför förmiddagens möten. Vilken hemvan känsla att köra till kontoret, nästan som vanligt! Bortsett då från att jag inte längre har ett rum eller en plats, utan kommer i det nya normala att jobba mestadels distans och vid tillfälliga besök på kontoret får jag boka ett rum eller en sittplats. Detta i alla fall i nuläget; framtiden vet väl ingen mycket om.

Efter mina möten satte jag mig i bilen för att hinna hem och ta emot min nya säng från Unikulma mellan ett och fem. Jag satt i Sörnäs trafikljus 12.50 när de ringde och sa att de var utanför min dörr. Släppte in dem när jag kom fram och på nolltid hade de fått ut min gamla säng och in min nya. Lite tveksam till om den är värd sitt (skyhöga) pris, men med tanke på att min sömnkvalitet efter anskaffningen legat på 96-98% så måste jag väl tro att den duger. 

Weekenden har gått till återhämtning efter intensiv arbetsvecka. Lördag tog jag mig in till stan för att köpa kosmetik och böcker. Har laddat appen Goodreads (finns också på nätet https://www.goodreads.com/) där jag lägger in böcker som jag vill läsa och såklart också vilka jag läst. Lade som mål att läsa femtio böcker under 2020 - vilket ju inte ens är en bok i veckan men nog så utmanande - och är nu uppe i 16. Igår plockade jag med mig Ångestgudinnan av Sofia Torvalds (den här jag nästan läst ut och den gav mig nästan lite ångest som råga på hormonångesten jag redan drabbats av, men det var ju bara att vänta) och Perintötekijät av Vigdis Hjort. Lite synd att den senare blev på finska; originalet är på norska och jag skulle ju gärna läsa skandinaviska böcker på svenska, men den fanns inte att få.



Idag cyklade jag knappa tjugo kilometer, hälften av dessa tillsammans med en bekant. Längs Norra kajen till Arabiastranden och Gammelstaden - fina trakter! - och hem via Vallgård och Tölö. Där solen sken var det varmt och jag råkade bara ut för en mindre regnskur på hemvägen. Härligt att cykla! Sedan dagens yogasession och avrundade dagen med en promenad till stranden med artonåringen där vi fick oss årets första kioskglass.

För övrigt har jag totalt tappat lusten att tillreda mat, så i fredags när artonåringen fick bestämma så beställde vi hem pizza, och igår när det var min tur blev det sushi. Inte så dumt med hemleverans av mat. Idag kände jag mig tvungen att "tillreda" något. Det blev färdigköpta fiskfärsbiffar med potatismos, och detta kommer aldrig att upprepas. 




Tjugoåringen å sin sida gladdes igår åt att han fått lön från ett av tidiga vårens jobb, att hans futsalsäsong snart börjar och att det börjat dyka upp endel arbetsturer på diverse dagisar och att han är behörig att söka till de olika studielinjer han sökt till på andra sidan Bottenviken. 

Lite ljus i olika tunnlar med andra ord.

måndag 11 maj 2020

In The Office eller Be Careful What You Wish For

Trots att permitteringar berör var och varannan i dagens läge så måste det medges att jag inte hade helt lätt med att ta in nyheten om att jag ska sitta vid sidan om allt i två månader. På torsdag morgon gick jag in på jobbmejlen för att avboka möten som jag glömt och ögnade samtidigt igenom allt det där som händer som jag inte får vara med om. 

Bedrövad gick jag ut i skogen och fortsatte med alla de projekt jag listat upp i mitt lilla huvud för att få tiden att gå. När jag stod och hällde olja i min nya akkumotorsåg ringde plötsligt min chef. Min första tanke var att hur har de mage att ringa och be om råd när de just har sparkat ut mig! men lyfte ändå luren och det visade sig att hen ringde för att be mig tillbaka på jobb. 

"Grattis!" sa de som känner  mig. 
"Törkeetä; ethän mene!" sa de som kanske inte känner mig fullt så bra.

Så idag har jag då suttit i min cityhomeoffice i möten från morgon till kväll och är plötsligt med på så mycket och har pratat med så många och med så få pauser att jag är helt slut efter en enda dag. 

"Påminn mej sedan, när jag sitter med jobb upp till halsen och börjar klaga", sa jag åt dem som känner mig, "att den lyckligaste dagen under koronatiden var dagen då jag blev kallad tillbaka på jobb."

Så det ska jag kanske spara som min screensaver. (Som jag aldrig kommer att se, för den kommer aldrig att aktiveras på basen av dagens arbetstakt.... Men ändå.)

***

För övrigt använde jag de sista dagarna av min från-två-månader-till-en-vecka-krympta-semester till att spela en asdålig golfrunda med Mor, fälla småträd med min nya akkumotorsåg och såga dem till miniklabbar med hjälp av sågbock hoprafsad av gamla stolar, ringa hälften av de samtal jag planerat för permitteringen, bygga en bastupall till min lilla bastu för att också de bastugäster som inte idkar yoga ska komma upp på laven, olja några terasser, äta lövbiff med rödvin samt se den svenska ungdomsserien Eagles på Arenan. 






***

Det är aldrig lätt att åka hem från landet, i synnerhet när solen skiner som igår kväll. Men idag har det SNÖAT (!) så kunde väl inte ha fått en bättre dag att återvända till jobbet. Jag beställde dessutom hem sushi till middag. Vilken lyx! Och här finns tvätt- och diskmaskin. 

Är helt överväldigad av min anpassningsförmåga. 

Drömde om att jag simmade med älgar. Vad månne Freud skulle säga om det?

måndag 4 maj 2020

Out of Office eller Pensionärslivet

Första permitteringsdagen. Nå, i praktiken är jag på semester i tre veckor och därefter permitterad i fem veckor, men goes without saying att semestern inte är självvald i ett läge där man inte kan resa, gå på krog eller umgås. 

Faktum är att jag under min sommarsemester högst antagligt suttit på stugan och pyniat precis som nu -  återvände hit för en dryg vecka sen, vill jag minnas, utan artonåringen denna gång -  men med en valmöjlighet och vid valfri tidpunkt, vilka man hittills tagit för givna. 

Dethär vardagslivet på landet för med sig det tveksamt goda att man plötsligt ser allt slitage och alla skavanker och brister och därför äntligen tvingas åtgärda dem. Har därför målat ett par bord, pika-slipat en arbetsbänk och oljat den med föga lyckat resultat, putsat luftvärmepumpen, skruvat handtag på en byrå, städat skåp och lådor samt skurat golv med föga lyckat resultat. Utemålfärger och terrassolja väntar på ännu lite varmare väder. 

På dagens agenda står bland annat att göra anmälan till TE-centralen. Detta medan förmiddagens mulväder pågår, för nör solen tittar fram tror jag inte jag hålls framflör datorn. 

För övrigt känns detta lite som pensionärsliv kan jag tro. Igår städförmiddag, en runda golf med Mor samt bykdag. Det blev så mycket på en dag att jag kom ihåg att hänga byket på tork först när jag snubblade på det klockan elva på kvällen. 

Koronan eller något annat har fått mig att läsa mest olika överlevnadshistorier. Den senaste veckan har det blivit "Toinen Silmä kiinni" om att bearbeta trauma från barndomen, "Jalat Ilmassa" om sviterna efter år av mobbning samt "Mercedes Bentso" om att hamna i  en knark- och våldsspiral och ta sig upp därifrån. Nästa i kön är Viimeinen Tyttö om Nadia Murad som hölls fången hos ISIS. Efter detta kanske jag hittar på något lättsammare. (Troligen inte.)

I övrigt består livet av bastubad, morgondopp, yoga, diverse gårdsarbete samt fågelskådning. Vid stranden har jag åtminstone ett stort gäng svanar, en häger, kanadagäss, måsar, änder och då och då även ett par tranor. 



onsdag 22 april 2020

Domen och paradoxen

Domen: Permitterad från 4 maj till sista juni (förutsatt att jag inte blir kallad tillbaka innan dess, vilket är högst osannolikt.)

Paradoxen: Ju mer tid man har, dess mindre får man gjort. Inte en bild har jag ritat, knappt en text har jag skrivit fast distansarbetet och den märkbart minskade arbetsmängden har lett till massvis mer fritid redan nu innan permitteringen. 

En orsak till oföretagsamheten kan ju ha varit den överhängande osäkerheten visavi både permitteringar och hela undantagstillståndet som sådant. Få se hur det går med företagsamheten och kreativiteten nu när det blev fastslaget att jag har två hela månader enbart tid. (I wouldn't hold my breath.)

Något har jag i alla fall fått gjort under den här underliga tiden. 

1. Läst boken om Jonas Gardell och hans mamma, boken om tatueraren i Auschwitz och snart även uppföljaren om Cilka. Den första av dessa tre blev bättre mot slutet - eller kanske jag bara vande mig? - och de två senare är fascinerande berättelser men tyvärr väldigt dåligt skrivna. Tror till exempel inte författaren hört om begreppet gestaltning (= show, don't tell, dvs "hennes läppar var blå och hon skakade som ett asplöv" gestaltar "hon frös fruktansvärt", och då använder sig Heather Morris sig huvudsakligen av det senare, vilket gör storyn ganska platt och färglösMen det kan bero på att hon väl före romanerna snarast skrivit filmmanus, vilket säkert är en helt annan teknik än romanförfattande, då gestaltingen görs av skådelspelarna och regissören, kan jag tänka).

Hursomhelt, härligt att komma in i läs-flow och använda kvällen till läsning i stället för huvudlöst surfande eller frossande i sjuhundra motstridiga koronanyheter.

2. Återvänt från landet till stan. Detta skedde faktiskt redan för över en vecka sedan på påskmåndagen. Artonåringen påbörjade förra tisdagen sin praktik, vilken inte är riktig arbetspraktik för sådan fanns inte att finna, men som kompensation deltar han i ett projekt för skolan. Han ska tydligen skapa en virtuell tredimensionell karta över Prakticum för nya elever. Detta sker till 90% på distans, vilket oroade mig en del, men helt i onödan. Visserligen har han sovit halva dagen och spelat halva natten, men också använt halva dagen till att programmera, forografera och bekanta sig med appen och programmen genom att göra kartor över vårt hem. Denna vecka börjar projektet på riktigt. 

3. Dragit en lättnades suck över ovan beskrivna plötsliga initiativförmåga hos artonåringen. Även över det att han efter två månader under samma tak nu flyttade till sin Far på obestämd tid. Jag kommer antagligen att sakna honom redan imorgon - (nåja, i övermorgon) - men säkert bra för oss båda. 

4. Cyklat! Vilken lycka! (Kan hända att detta föregicks av en incident där däcken tömdes på luft i stället för fylldes och undertecknad satt sig på tamburmattan och grät för att dagen varit full av mindre upplyftande händelser och jag mitt uppe i hormonell obalans och under ständigt permitteringshot upplevde att jag var ändan på en nedåtgående spiral och det var så synd om mig och fanns ingen som brydde sig. Och att jag dagen efter detta ledde min cykel till Fillarikellari precis som förra året och sa tämä on tosi noloa och fick dem att fylla mina däck på nolltid. Men detta är inte relevant.)



5. Jogat varje dag. Finns liksom ingen ursäkt. Man hittar alltid 20-40 minuter i vardagen, i synnerhet om man jobbar hemifrån och inte har fullt upp. Okej, någon enstaka dag har blivit emellan när jag spelade golf, men i princip har jag jogat alla dagar sedan januari. Och det känns, i kropp och huvud! (Utom på måndag då, jfr cykelpumpsepisoden.)

6. Köpt nya kökshanddukar i stället för dem som tjugoåringen meddelat att han och hans vänner använt till att torka upp rödvin med på landet. 





7. Beställt en ny säng. Varje gång jag återvänt från landet till stan har det känts som att lägga sig på en fängelsebrits och jag vaknar var och varannan natt av att armarna domnat från armbågarna neråt. Klev in i Unikulma idag 18.45 och när jag betalade (minus permitterings-, singel- och koronarabatt) klockan sju då butiken stängde sa försäljaren att "oli kyllä nopeimpia ikinä tekemiäni kauppoja". Trodde han ja; jag har ju funderat på en ny säng i flera år. Men jo, besluten jag fattar brukar tyvärr (?) vara av den här kalibern. Först en evighet av enten tenten, ältan tältan och sen nä satan, nu tar jag bara någå!

Återkommer, men när, det kan man inte veta.

lördag 11 april 2020

The Easy Life

Jag har tappat räkningen, är det tredje veckan vi är här?

Någon lördag åkte vi in till Borgå Jysk och köpte en ny stol och nytt bord åt artonåringen för hans "studier" (= läs spelande). Där sitter han mest hela eftermiddagen och kvällen och gastar åt sina medspelare i Skype-lurarana efter att han kravlat sig upp vid lunchdags. (Förutom de sällsynta stunder då han är ute på sin dagliga promenad eller försenar sig från diverse onlinetimmar och -prov eller använder fyra minuter till att slänga i sig mat som jag har tillrett med stor kärlek.) 



Ni kan kanske läsa mellan raderna att min medkänsla ganska snart efter hans tillfrisknande övergick i en gryende irritation över utebliven initiativförmåga och oförmåga att strukturera dagen. Själv är han av annan åsikt och häromdagen stod jag igen i dörröppningen till hans rum och skrek som en hyena. Han bara skakade på huvudet och undrade om jag är bipolär.

Till bipolariteten bidrar en smärre stress över läget på jobbet. Utan att gå in på detaljer kan jag berätta att cyberattacken i kombination med coronakrisen hade en ganska fatal inverkan på funktionerna och att arbeta i sviterna av detta har inte varit någon njutning. Utöver detta har vi då samarbetsförhandlinhar på g. Inväntar beslut om min egen permittering och borde få detta inom två veckor. Är inte en vän av mellanlägen. Anpassar mig nog till det mesta, men att bara vänta och inte kunna påverka, not my thing. Återigen en lektion i medveten närvaro. "Oooo-mmmmmm, everything is as it should be".

Men bortser man från allt detta är ju livet i sin enkelhet rätt så härligt. Att stiga upp med natur i alla riktningar och äta morgonmål och vara färdigt på jobb. (Så länge man har ett.) Att inte behöva mejka sig eller föna håret. Att varva mellan två par trikåer, två par långärmade t-skjortor och en huppare. Att dagen består av simpla rutiner med yoga, måltider, disk och bastu. Mellan varven en runda golf (om det inte blåser för mycket, vilket det gör mest hela tiden.)


Igår var det ovanligt nog lä på min farstuveranda och i och med påskledigheten behövde jag inte sitta inne och stirra håglöst på min datorskärm, så jag satt ute och läste i över en timme. (Om Jonas Gardells mamma, lite utdraget och inte alls så bra som jag hoppats, men plöjer mig igenom den och hans i humor rätt dåligt höljda självupptagenhet). Resten av dagen var det yoga, fönstertvätt, krattning och påskpyssel påföljt av bastubad och en sen middag. 




Hur man någonsin i ett framtida liv igen ska klara av att stiga upp före sju, klä sig representabelt eller börja använda behå är för mig ett mysterium. Ser dock inte ut som om jag behöver ta ställning till detta på några månader, så vi fortsätter vår bipolära lunk tillsvidare.

söndag 29 mars 2020

Typ aldrig.

"När kommer ni rikit hem därifrån?" undrade tjugoåringen.
"Typ aldrig", svarade jag, "hurså?"
"Nå du sa att ni e där i början av veckan."
"Planerna ändrades."
"Märkte de."


På tisdag var jag av och an på jobbet för uppdatering av virusskydd: det finns andra virus därute än Covid_19 och ett av dem drabbade nätverket på jobbet; the rest is history. I samma veva plockade jag med mig artonåringens speldator till landet. 


Så nu har vi faktiskt ingen orsak att komma hem härifrån. Här kan man röra sig fritt, bada bastu, spela golf (tillsvidare åtminstone, vem vet hur reglerna uppdateras) och sova som en stock och vakna med naturen runtomkring, vilket räcker för att man ska uppnå sinnesfrid i dessa hotfulla tider. Pyssel och fix finns vid behov mer än man hinner med. Sådan lyx att se naturen vakna och för en gångs skull få njuta av sin stuga också efter att man städat, krattat, tvättat fönster och you name it, när jag i vanliga fall måste skynda hem till stan när allt detta gjorts. 



Saker man kan fundera på om man hinner och vill (inte i prioritetsordning):
  • Hur lång blir permitteringen? Samarbetsförhandlingarna börjar imorgon och max-tiden är tre månader.
  • Kan artonåringen få en praktikplats från mitten av april? Är det fiffigt i så fall? Om inte, blir han färdig och i så fall hur och när?
  • Kan man gå till frissan fortfarande? Om inte, är det tryggare i maj? Eller ännu värre? Hur långt är mitt hår i juni eller juli?
  • Kan man fortsätta träffa folk utomhus på lämpligt avstånd? Eller inte?
  • Har jag ett jobb att gå tillbaka till efter krisen? Om inte, vad gör jag då?
  • Kan jag träffa min äldre son som jobbat på dagis tills jobbet tog slut och hängt med sina kompisar hela tiden? Eller ska vi vänta till maj? Eller juli? Eller tills vi alla insjuknat?
  • Hur länge orkar man dansa ensam i sitt eget vardagsrum?


Artonåringen  har tillfrisknat tillräckligt för att bli sitt forna jag som hellre spelar än lagar middag med mig. Har trots detta försökt involvera honom ( - "FATTAR DU ATT DET HÄR INTE ÄR ETT HOTELL!" -) och igår choppade han faktiskt grönsaker till hönsgrytan och idag fick jag honom att diska.


"Hur går det?" frågade jag.
"Bra, men om du fotar mig nu så går ett glas sönder."

(I krig, kärlek och koronakarantän är dock allt tillåtet.)