fredag 26 maj 2017

"Fear is obviously not a factor for you."

Fick för några veckor sedan nog av allt "roina" på stugan och beställde ett flak (eller vad nu vaihtolava heter på svenska) nu till helgen. Bokade in semester till fredagen, det vill säga idag, för att kunna städa i lugn och ro. 

Igår tömde jag skjul, stuga och knutar på större prylar; gamla bord, bänkar, tillplattade katsor, barnsängar, gamla fönster och en massa annat som jag under senaste storstädning tänkte att jag kanske skulle behöva eller fixa i skick någon gång. Detta har inte förverkligats, alltså är det dags för soptippen. 



Efter och under detta dök min Far upp för att försöka reparera fyrhjulingen som sjuttonåringen dragit av en backvajer på. Jag lämnade honom i fred att svära med kadavret och inte dröjde det länge så var den fixad.




Fortsatte  mitt arbete sen eftermiddag med att hissa ner en resårsäng från loftet, börja snickra ihop ett nattduksbord åt femtonåringen, bära upp soffmaddrasser från bastukammaren och planera nya. Innan jag visste ordet av hade jag ett begynnande ryggskott och klockan var halv nio. 

Bastubad, te, bok....snark.



Idag upp med tuppen för att möta snickaren som renoverat här i tiderna och som nu hoppeligen kan hjälpa mig med loftbygge, trappor och fönsterrestaurering. Blev efter detta planerande galet hungrig och slängde i mej en halva youghurt med mysli tills jag insåg att portionen kryllade av sockermyror som invaderat mysliasken. Spottade min sista tugga på gräsmattan och försökte förgäves hosta upp en myra som kravlade omkring i högersidan av min hals.

Dess öde trots allt värre än mitt.

Sedan en sväng till blomgården med Mor för att införskaffa sommarblommor. 


Planterade dem efter lunch och fick sedan för mig att kvickt tömma skåpen uppe på loftet. Kvickt var ju lite av en utopi, för det här var skåpen där mössen valt att dansa alla de år katten varit borta. Föreställ er förvaringsskåp med mattor, julprydnader, hushållspapper, handdukar och påskpynt och en enorm mus-klan med hoarding-syndrom och ingen tillgång till klosett. (Vid något tillfälle hade de vallfärdat till kylskåpet ute i mitt skjul för att proviantera; tji fick de.)



Jag spenderade timmar på loftet med Tolu, rotborste, sopskyffel, pripelhandskar och do-it-and-it's-done-mentalitet.

Efter allt detta öppnade jag fönster och dörrar för att vädra och slog mig ner i en solstol på verandan för sträcka på benen och surfa på nätet. Stötte på en artikel som påstod att det är rädsla för förändring som får folk att krampaktigt hålla i saker, prylar och relationer. Artikeln uppmanade till att fråga sig: 
"Vad är det värsta som kan hända om jag gör mig av med den här?"

Mycket användbart.

Skönt efter allt detta att landa vid färdigeldad bastu och ett dukat bord hos Mor. 

Kan också säga mig själv som de säger åt vinnaren i tv-serien Fear Factor där gästerna tvingas inmundiga insekter, klättra på otillgängliga platser och vänslas med skadedjur i små utrymmen: "Congratulations! Fear is obvioulsy not a factor for you."

Avslutar detta milslånga inlägg med det senast fyndet till min Spotify-lista.  

Ben Howard - The Fear. 
"I've been worrying, that we all live our lives in the confines of Fear...."


onsdag 24 maj 2017

Kyllä routa porsaan kotiin ajaa.

"Vill ni komma till landet?" frågade jag mina söner. "Det skulle vara kiva."
"Nå kanske kiva fö DIG", skrev sjuttonåringen. "Men ja ha iaf planera att planera någo."
"Ja ha kanske LAN-party", skrev femtonåringen. "Soooo...." 

Senare på kvällen när jag badar bastu tänker jag att detta skede måtte var mycket svårare för fulltidsföräldrar än för oss halvtidsföräldrar som övat på denhär lösgörningprocessen redan i åratal. Det kommer att finnas år, inom en väldigt snar framtid, då jag knappast ser röken av de här två. 

Jag minns själv - vagt - min studietid, där mina föräldrar knappast såg mycket av mig och det de såg, hade de väl knappast velat se. Men minns också helger där jag kanske gått hem med fel kille i fel stund för att rätt kille* hade ringt och meddelat att "vi kanske ses någon gång, ha det bra" och svårmodet fick mig att sätta mig i Fiaten och köra österut till stugan och föräldrarna för någon form av trygghetstankning. (På vägen var jag också oftast tvungen att tanka vatten i kylaren då Fiaten, "ATA", kokade, vanligtvis ungefär vid Borgå.) 

När jag kom fram lagade min Mor säkert mat åt mig medan min Far - som kanske förstod mer än man trodde - höjde ett ögonbryn och frågade vad som nu hade hänt, när jag plötsligt bevärdigade dem med ett besök.

(Minns för övrigt den första gången jag körde till landet själv när jag nyss fått körkort. Mitt lokalsinne är och har alltid varit uselt och min yngre son - som inte hittar från Kaserngatan till Femkanten - har tyvärr ärvt det av mig. Hursomhelst, jag körde gladeligen mot Lahtis i stället för Kotka/Kouvola och stannade till slut på en bensinstation i Mäntsälä och köpte en vägkarta, med vilken jag navigerade ner till stugan via Monninkylä. 

One of those Moments worth sharing.)

* som också var fel, givetvis

måndag 22 maj 2017

Om våren och vädret och fågellivet och tålamodet

"Varför jagar inte DU?" blev jag tillfrågad idag.
"Jag vet faktiskt inte", sa jag, "kanske jag inte har tålamodet?"

Men det är eventuellt en trosföreställning jag har om mig själv, som inte är sann, för hur länge kan jag inte sitta och titta på fågellivet i mitt vasshelvete eller klippa gräs och buskar eller sortera fotografier eller bära ved till bastun. När man vet vad man vill och behöver göra, så har man tålamodet till det också.

Vem hade trott det, om mig, den besvärliga och argsinta. Att jag skulle sitta ensam här dag ut och dag in och se och höra allt detta härliga som grönskar och kvittrar och plaskar och pynja och läsa och fixa och njuta och inte vara det minsta arg och besvärlig eller ens särskilt otålig. 
 
(Okej, okej, det är väl just för att jag är själv, som de säger i Sverige. Men i alla fall. Bara man hittar sig själv och sitt element, så.)


(Alltså JAG tycker ju inte jag är det minsta besvärlig. Tvärtom jättefoglig. Jag gör ju nästan hela tiden som jag vill ju!)

Och nej, inte helt ensam ändå. Jag har tärnor och gräsänder (utöver skrakarna) och nu är också hägern tillbaka. Den är skygg av sig så jag får knappast några riktiga närbilder ens med min zoom, men den är fin och mäktig och tyst när den flyger. Och så har jag hackspetten som krafsar sig upp längs trädstammarna och så var det en hare som knallade över backen och en annan framför bilen i två kilometer i full paniksprång, men dem hann jag inte få på bild.







Vädret har varit fantastiskt och solnedgångarna likaså. Blir helt enkelt inte mätt på det här stället.


Har nog jobbat också, men ett styrelsemöte här runt hörnet gjorde att det blev distansarbete idag. Vilken lycka, det också. 

Solnedgången är från i förrgår. Färgerna!


lördag 20 maj 2017

Det glamorösa strandlivet på Östra Rivieran.


Det finns folk som badar i isvakar och tror sig vara något.




Sen finns det de som är ett strå vassare.



De badar i vassvakar.



fredag 19 maj 2017

The Bucket List

Elämä on kyllä eriskummallinen. En nyt tarkoita mitään tiettyä, vaan kaiken kaikkiaan. Ne kaikki pienet ja suuret asiat joista päivät ja elämä rakentuu.

Kuten se, että tämä kirjoitus jyskytti päähäni suomeksi vaikka en ole kirjoittanut kuukausiin toisella kotimaisella. Ylipäätään se, että tulin saunasta ja tuli niin pakottava tarve kirjoittaa; jotain, tätä, mitä tahansa - että kompastuin ovimattoon kiirehtiessäni.

Kaikkeen on syynsä; joskus tiedän, usein en. 

Eräänä iltana juuri ennen nukahtamistani näin edessäni oman piirrustukseni, jota en ole koskaan kyllä piirtänyt: Muodoton, ruma, harmaa otilus kulki vähän sivuttain, panta roikkuen kaulasta pitkin jalkakäytävää. Alla oli teksti "Tänään kadulla tuli vastaan lihava, hymyilevä koira joka oli kadottanut isäntänsä."

Joskus, kun suunta on hukassa, rakennan elämälleni kehykset. Harvemmin pysyn niiden sisällä, mutta kuvitelma antaa minulle sisäistä rauhaa. Sitten herään jonakin kauniina päivänä siihen että kaikki on loksahtanut kohdilleen, kuin huomaamatta, ja kehykset unohtuneet. Ehkä tämä on juuri se, mikä kutsutaan elämäksi.

Tänään yllättäen mieleeni tullut kehyksen tapainen oli oman elämäni bucket list. Tosin bucket listin ei tarvitse olla mahtipontinen: nyt siihen ei laiteta kirjan kirjoittamista tai lastenkirjan kuvittamista tai pientä takorautaparvekkeellistä asuntoa eteläaurinkoon päin, vaikka sellaiset kenties löytyvätkin salaisista haaveistani. 

Tämä bucket list on sellainen, johon kirjaan ne pienet arkeen mahtuvat haaveet; paikat joissa käydä, elokuvat joita katsoa, kirjat joita lukea, ravintolat joissa syödä. Nämä jotka tulevat vastaan päivittäisissä dialogeissa tai somevirrassa mutta unohtuvat helposti samantien. Jos kirjaan ne ylös, voin aina klikata itseni omaan bucket listiin ja poimia siitä jonkun kohdan toteutettavaksi.

Tämän päivän bucketlist bongaus on kirja, joka tuli netissä vastaan: Geir Gulliksen: Kertomus eräästä avioliitosta.

Mutta ennen sitä luen loppuun tarinan Ernest ja Hadley Hemingwaysta. Nyt se on vasta aluillaan; vain kutkuttavaa ihanuutta; mikään ei ole heidän väliltään ehtinyt vielä kuolla.

måndag 15 maj 2017

Doing the multitasking Mom-thing.

Igår, på morsdag, väckte jag min femtonåring med morgonmål på sängen. Detta för att överhuvudtaget få honom att vakna i tid till tennistalkot.

"Kan jag få en kram på morsdagen?" tiggde jag senare.
"Nej."
"Hej på riktigt", sa jag. "Jag har faktiskt fött dej!"
"Eget fel", sa han och duckade.

Väl tillbaka i stan påminde jag sönerna om att de skulle till sin far på måndagen.
"Jag sticker ingenstans imorgon", meddelade sjuttonåringen. 
"Nehe, och varför det?"
"För att jag ska vara här och göra min spanska presentation." 

Jaha?

Min far (- som upplyste mig om att vattenfåglarna jag fotograferade igår är skrakar, inte gräsänder, som jag själv hade trott, genant.... -) tyckte att jag borde ha kört iväg sönerna med citatet: "Är ni här fortfarande, era jävla lorvar!" Men hur kör man iväg någon som man har fött? Eget fel. I stället dammsög jag argt och ställde dammsugaren utanför pojkarnas rum och gav dem i uppdrag att städa under kvällens lopp. Sedan gav jag mig av för att springa ett varv runt Brunnsparken och sprang på hemvägen via matbutiken och köpte en låda hönsben. 

Nu står en parkourad femtonåring i duschen sedan närmare trettio minuter, ett matbord står belamrat med tallrikar och fat, på soffan ligger en hög nytvättat byke, en dammsugare står fortfarande utanför sönernas rum och en sjuttonåring skriver presentation om Ecuador.

Joder que pena. Nytt försök imorgon.

På vägen hem från jobbet stannade jag för rött ljus och passade på att läsa den finska översättningen av dikt av Edith Södergran som av en anledning som gick mig förbi hängde på en kvartersvägg i Sandviken. Såpass berörd blev jag - här i mitt eget, självbyggda och välbevakade lilla torn - att jag googlade fram den svenska ursprungsversionen.

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.


Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

torsdag 11 maj 2017

OTTO-automaten checkar ut.

Trots missvisande väder går våren faktiskt mot sitt slut. Vad min femtonåring och hans skolgång anbelangar betyder det i praktiken att my job is done here. (För detta skolår, red. anm.)

När insikten slog mig började jag längta helt vansinnigt mycket efter detta:

Att om morgnarna slippa lyssna på en väckarklocka som ringer i en halvtimme i ett sträck med signalen hos en skadad glassbil och väcker hela hemmet, huset och kvarteret men inte dess ägare.
Att komma från jobbet till ett väldoftande, städigt och tyst hem utan att bli kallad retard eller försöka ha diskussioner med någon som bara säger "mhm" eller "Vad fi---n, ut ur mitt rum!".
Att slippa laga mat, att äta vad jag vill, var jag vill och när jag vill.
Att slippa påminna om provläsning, läxor, läggdags.
Att tupplocket skulle vara nerfällt när jag kommer in i badrummet.
Att leva ens en vecka så som jag brukade leva varannan vecka innan jag vid årsskiftet (i en stund av tillfällig sinnesförvirring?) fick för mig att femtonåringens skolgång, framtid och liv hänger på mig, mig, mig och ingen annan.
Att slippa känna mig som en OTTO-automat som spottar ut pengar på löpande band medan hundar och pultsare pissar på mig.

Lade in en beställning hos sönernas far om en hel tonåringsledig vecka för första gången sedan årsskiftet. Fick grönt ljus.


"Vad ska du göra?" frågade en kollega.

DET känns ganska sekundärt, faktiskt.

(Börja med att städa, dock.)

PS Jag älskar mina barn. Men ändå. 

PPS Berättade åt sjuttonåringen att femtonåringen också kommer till sin far nästa vecka. "Nej VADFAN, jag ORKAR INTE!" stönade han uppgivet.
"Hej hördu", sa jag. "Tänk på mej då?"
"Jo, jo, jag fattar."

måndag 8 maj 2017

Digitaliseringen

Förra veckan köpte jag ett par skor i ett medelstort klädvaruhus i centrum. Hemma igen insåg jag att de var för små men hittade inte kvittot någonstans. Lyckligtvis hade skorna prislappen kvar och jag gjorde ett försök att byta ut dem igår.

"Ei, me tarvitaan kuitti."
Jag öppnade min nätbank på telefonen och visade upp köpet.
"No periaatteessa joo, mutta me tarvitaan siitä paperituloste."
"Jos lähetän teille screenshotin sähköpostitse ja tulostatte sen?" 
 "No kun ei se käy."

No eipä tietenkään.

lördag 6 maj 2017

Om lyckan var en plats (eller Naked Gardening Day)

Lämnade femtonåringen ensam med glass och makaronilåda i stan och körde österut från jobbet på fredag. Stannade i Borgå och fyllde bilen med utemöbler. Köpte en hel grillad höna och lite gravlax, sparris och mozzarellasalladsingredienser och när jag var framme på stugan vid sexsnåret var det blåsigt men soligt och varmt. Vrålhungrig slängde jag i mig några bitar höna med mozzarellasallad dränkt i olivolja som jag först efteråt märkte att korken var öppen på inte på grund av mitt vanliga slarv, utan för att mössen gnagat upp den. 

Urk.

Slog mig ner på verandan med möbelpaket och ett glas rosévin. När möblerna var uppackade och hoppusslade fick jag efterlängtat bastubad. Dock utan sim, eftersom min strand bäst kan beskrivas som ett vasshelvete, eller en tillsvidare oupptäckt halvö.


Får väl hoppas att vinden vänder och tuppen gal, eller något.

Underbar solnedgång, men svalt så jag tände en brasa. Den knastrade fortfarande vänligt när jag kröp i säng, oförmögen att hålla mig vaken tills den slocknade. 


Sov utan att röra en fena till klockan åtta men drömde om små möss som blev större möss och sedan råttor och ännu senare förvandlades till hårlösa katter i olika storlekar. En nattlig reflektion om mina stugumöss eller om livets katt- och råttalekar; vem vet.  



Varvade dagen idag med att läsa på terrassen, äta på terrassen, dricka kaffe på terrassen, tassa i skogen med kameran, klippa hallonbuskar, klippa torkade blommor, fotografera blommor, ta av mig kläder och ta på mig kläder. Det var först långt efter att jag klampat omkring halvnaken med busksax i näven som jag hörde av syster att idag var Naked Gardening Day. Nejmen se, så lämpligt.



Boken jag läser - Flickorna av Emma Cline, min Mor att tacka - är medryckande och nästan hypnotisk. En bok som får mig att vilja läsa mera och skriva mera. Välkommet, efter en lång period av ordlöshet. 





Flera gånger under dagen slog det mig, att om lyckan var en plats, så är den här. Kanske är det malmen i berget, kanske höjden över havet eller formen på udden, kanske bara avskildheten; för mig är det här stället magiskt.



Å andra sidan lika lycklig när tillbaka i stan. Go figure.



tisdag 2 maj 2017

Post-Valborg



Valborgsmässoaftonens värsta: Vädret. (Men skumppa.)




Gårdagens konstigaste: Filmen Song To Song. (Men vackra människor.)




Dagens bästa: Löprunda runt Brunnsparken. (Men för mycket kläder.)

lördag 29 april 2017

Shhh.

"Jag sa inte mommo!" försvarade sig sjuttonåringen. "Jag sa tant."

Jamen dåså.

Lycka är: pennor, papper, rödvin, tystnad.

torsdag 27 april 2017

"Va f...n, en mommo!"

Den äldre av mina söner är hemkommen från sin kulturresa i förintelsens Europa; Polen, Tjeckien och Tyskland. Lyckligtvis (för honom) innehöll den i övrigt tunga resan som motvikt både fotbollsmatch och öl. Fick under veckan bland annat ett meddelande som löd:

"Pengana förvinne fö helvete. '10EUR per dag räcker', jöö vitut. Vi e alla helt i penningkris här."

Avhämtade honom på flygfältet i går kväll vid tiosnåret. 
Lång dag? undrade jag. 
Inte alls; bara vakat till halv tre på natten varpå två koncentrationslägerbesök och en hemresa. 

Idag låg han dock med pannan på matbordet och gnydde. Jag knackade på hos den yngre och berättade att maten var klar. "Vad fi..n!" fick jag som svar. 

Senare mumlade jag något om att jag varit hos frissan och det blev alldeles för kort igen. Sjuttonåringen lyfte pannan från bordet och sa:  
"Jag såg det."
"Att jag varit hos frissan eller att det blev för kort?"
"Nå att du ser ut som en mommo." 

Tror jag behöver en barnfri helg. 

Kan ju alltid sätta mig i fåtöljen och sticka ett par yllesockor. 

Muaahhaahhaa!


PS 10EUR/dag var tydligen skolans rekommendation men beloppet barnet fick med sig var nog tresiffrigt redan från början. 

PPS Mycket angenämt att få hem honom trots allt och jag fick till och med en kram, på flygfältet, mitt bland alla <3

PPPS Men ändå.