söndag 23 juli 2017

Tourette's

En bekant på en terrasslunch häromdagen frågade mig vad jag egentligen gör när jag är på stugan. Hur jag få tiden att gå, måtte han ha menat. Jag försökte förklara, att jag ju inte gör något utöver det vanliga, men att tiden bara går. Blev sedermera själv lite konfunderad, så kanske bäst att dokumentera.

På vägen hit på fredagen köpte jag en ny gräsklippare för att ersätta den som körde i sten för en vecka sedan samt en ny akku till mönkijän som bara hyder hela tiden. (Eller på svenska: ett nytt batteri till fyrhjulingen som slocknar med jämna mellanrum.) 

På lördag förmiddag packade jag upp gräsklipparen bara för att inse att det INTE var den modell jag avsett att köpa. Insåg även att mönkijäakkun hade fel mått. Packade dito i bakluckan och körde till Borgå för byte. Beslöt att Mikrokulma inte är det rätta stället för fyrhjulingsbatterier utan styrde kosan mot Motonet där jag måtte ha varit den enda kunden utan något som dinglade mellan benen. Men karln vid disken förklarade tålmodigt och snällt hur jag fyller på vätska i akkun.

Tillbaka på stugan pärklade jag över att man måste frysa som en hund på sin semester. Väckte vid fyratiden diverse tonåringar som under natten vandrat omkring i dimmiga landskap och krampaktigt hållit sig vakna till morgonkvisten. När bastun var varm tittade solen fram igen. Kvällen gick i gemytlig anda hos syster med nyfamilj och kräftor. 


Idag förmiddag fick jag äntligen klippa gräset med min nya klippare av rätt modell. Hoppade sedan på cykeln i gassande sol för att köpa kaffe och bakverk av sysslingsbarn i grannskapet. Blev tillfrågad av utländsk halvsläkting om jag eventuellt vill göra honom sällskap på någon cykeltur i faggorna. "Nothing personal, but I rather bike alone", sa jag och hans hustru slätade över; "you have to understand; this is Finland." Jag tryckte hörlurarna i öronen och trampade vidare.

Hemma igen regnade och solade det samtidigt och vid tresnåret väckte jag diverse tonåringar som tittat på film och eldat papperstallrikar halva natten och krampaktigt hållit sig vakna till morgonkvisten. De slängde i sig det mesta jag hade i kylskåpet till eftermiddagsmål och bestämde sedan att det var dags att spela golf. Alltså körde vi till närliggande golfbana och spelade nio hål. (Tjugotvå poäng inklusive birdie.)

Medan jag tvättade potatis, dukade fram middag och värmde bastun installerade sjuttonåringen den nya akkun och ta-daa, mönkijän går igen som smord.


Vid middagsbordet hade jag djupsinniga diskussioner med sönerna. Lyssnade på Petri Nygårds "Paska maailma" och asgarvade. 

"Det här är livet", sa jag, "äta ute och solen värmer. Är det inte härligt?"
"Nej", sa femtonåringen.
"MÅSTE du vara så negativ?" undrade jag
"Jag har Tourette's", sa han. "Kan bara säga nej."


Medan sönerna fiskade abborre vid vasskanten hos kusinen badade jag bastu. Klockan är tjugotre trettio och det känns om att dagen tar slut på hälft. Inga problem att få tiden att gå, inte, tackar som frågar.


Men en sak måste jag säga: yötön yö i all sin ära, jag värdesätter ändå stort att mörkret är tillbaka. Har alltid funnit ett stort lugn i själen och någon form av trygghet i att mörkret faller till kvällen.



fredag 21 juli 2017

The Bopo-move

Skulle ju gärna intala er att en Bopo-move är den jag gör när jag trycker hörlurarna i öronen och sätter på min Spotify-lista och dansar omkring i stugan och sjunger medan tre tonåringar är nerfösta i bastun försedda med varsin cider, men tyvärr.

Kvällens Bopo-moves:
- öppna kylskåpet och rada in prylarna och på någon vänster lyckas spreja ut en öppnad tomatsoppa över hela mig
- välta ut ett glas rosévin över köksbord och stolar
- stjälpa ut en flaska tyskt bubbelvatten över tår och sovrumsgolv
 - rulla ut alla luftgevärsskott över verandan

Min semester började med ösregn men Pernåviken levererade och klarnade upp till kvällen. I bastun suckade jag av djup lycka och läste en artikel om hur man bekantar sig med nya människor och behärskar small talk. Artikeln vid detta laget för skrynklig att spara, men jag sparar ju texter i huvudet ändå.

Och skippar small talken hursomhelst. 




tisdag 18 juli 2017

Livet har sin gång eller Be careful what you wish for.

För några veckor sedan klagade sommarhjälpen och jag på att vi intet hade att göra på arbetsplatsen.

Efter det har vi inte behövt klaga. (På det.)

Jag njuter av att ha händerna fulla från morgon till kväll, det är väl ingen nyhet. Men visst blir det skönt med semester och att inte behöva ha hjärtat i halsgropen hela tiden av en eller annan anledning.

För övrigt kan jag berätta om mina senaste Shazam-fynd! Jag förstår att ni knappt kan vänta på denna höjdpunkt bland veckans blogginlägg.

Hos frissan förra veckan lystrade jag till en chill-låt som man bevisligen kan småjamma till, till exempel i smyg på gymet, väl beprövat ikväll.

Och imorse i radion en låt man kan bildansa och vrålsjunga till och som får en att längta till varma terrasskvällar i augusti månad. 

Annat jag kan berätta är att stugan var välbevarad och full av rufsiga ynglingar när jag klev in där i lördags förmiddag innan släktfestligheterna. Okej, de var bara tre, men de var skrymmande som sjuttonåringar är. Jag körde dem till en buss och tackade dem för exemplariskt beteende. Att de hade druckit upp mina cider ingick i förhandsavtalet.

Tillbaka i stan tog jag min femtonåring på promenad till närmaste sushirestaurang. Han var sitt vanliga, kärvänliga jag. 
"Jösses villken fet tax", sa jag, "såg du!"
"Som du då?" sa han. 

Hemskt mycket mer än så kommunicerade vi inte, förutom att han sa: "NÅ? Vad väntar vi på?" när han slängt i sig sina sushin och jag ännu lapade på mitt vittvin.

torsdag 13 juli 2017

SINK

Sjuttonåringen klev in här igår och skulle ta sig en munsbit.

"Det har ju inte hänt någonting i det här kylskåpet på två veckor!" utbrast han.
"Det är inte sant! Jag har köpt kaffemjölk."

Men varför laga mat åt en person? Jag har ätit ute alla dagar eller hämtmat från salladsbaren i K-market. 

Följde sedan sjuttonåringen till bussen som han tog till stugan tillsammans med två kompisar och några burkar öl har jag på känn. Min snälla Mor plockade upp dem vid bussen och nu är de rätt strandade där på min udde. Men visst blir jag lite glad av att stället duger att hänga på. (Då jag inte är där.)

En galen dag idag, hann inte med lunch ("Ei mitään linedownmeilejä tänään!" hann jag redan utbrista, men tji fick jag. Avlägsnade mig med ett "Huomiseen. Paitsi etten tule huomenna, jos en ole paremmalla tuulella. Säästän teidät mun kiukuttelulta. Kiitos. Anteeks."). Hemma på eftermiddagen efter sjukt dåligt tajmad frissa öppnade jag kylskåpsdörren och fann inte ens kaffemjölk. 

Jobbat vidare med hjälp av tre ostskivor. Går nu ut och äter. Och köper kaffemjölk.

SINK. Single Income, No Kids.

fredag 7 juli 2017

the soft spot

När jag kommer hit är det som att allt annat än nuet förlorar betydelse. Glömda är alla linestops och missöden och sömnlösa nätter. Plötsligt blir jag trädgårdsmästare, fotograf, ornitolog och grillmästare och blir tvungen att ta klockan med till bastun för att inte tappa bort mej i tiden i timmar.

"Skönt på landet eller hur", säjer jag åt sönerna över hamburgarna. "Blir inte ni också lyckliga här?"
"NEJ", svarar de unisont, men de är karlar och kan bara inte medge att det är något här som lockar fram en soft spot i oss alla. 













onsdag 5 juli 2017

Hip & Cool

Inatt kändes det som att jag inte sov just alls, men måtte ha gjort det i alla fall för drömde om ett störtat flygplan samt om hundar och hästar med felfria, bländvita tandrader som bet mig i armarna.

Efter en förhållandevis kaotisk arbetsdag släpade jag mig  motvilligt på avtalad golfrunda västerut. Den gjorde susen; tröttheten försvann nästan så fort jag greppade drivern. På vägen hem pratade jag om lifvet med min lånte sjuttonåring óch släppte av honom vid ett omtalat varuhus där han skulle köpa nya hörlurar som jag lovat betala.

När jag senare whatsappade honom att jag flyttat pengarna till hans konto frågade jag samtidigt vad förkortningen nvm som han använt tidigare betyder.

"Nevermind", svarade han. "Och tack för pengarna."
"OFC", svarade jag. "NP"
"Vilken cool och hip mamma jag har!"

måndag 3 juli 2017

"The web just ain't the same without you"

När jag öppnade min dator efter en sväng på gymet ( - first things first -) hälsade den mig med frasen:

"Your are not connected ... (bild av brustet hjärta) ....the web just ain't the same without you."

Det fick mig att le. Är saknad! How sad is that? ;)

Hursomhelst, helgen var ett virrvarr av vänner och skumpa, dans till dåligt band, chips, cola och burgare och teveserier och lifvet.

På dagen på kontoret i mulväder och efter dålig sömn var jag melankolisk, nedstämd, tafatt och misslyckad. Men har nu efter promenad, mat och gym så mycket energi och är så inspirerad att skulle vilja skriva en bok ikväll, rita en karta, fotografera ett album, springa ett varv (fast var ju just på gymet), dansa lite (nej mycket) samt inreda ett hem.

Måste eventuellt välja lite. Verkligheten blir antagligen mat (igen) och byktvätt.

(Skrev till mina long-lost söner idag: "När kommer ni till mej?" Den ene svarade ingenting och den andre svarade: "Vet ikke".)

Otippat, detta. Lugnet, tystnaden, friheten, tiden, konstigheten, saknaden, pre-semestern. 


torsdag 29 juni 2017

Fynd.

Musikfynd: Lady Wray, vars låt Guilty jag snappade upp i någon klädbutik för en tid sedan. Senare fyndade favoriter av densamma bland annat Underneath My Feet och Get Ready.

Och James Blunt är tillbaka! Med låten OK. Han står fortfarande för mitt livs bästa och mest överraskande konsertupplevelse, på Hartwall Arenan för åratal sedan. (Detta trots att han får mig att tänka på min Fars beskrivning av Billy Idol på åttiotalet: "Han låter som om han fastnat med rövhåren i honung och någon står på en planka på hans mage." Eller något ditåt.)

Tavelfynd: Promenerade längs Nylandsgatan en dag och klev in i ett galleri och ut med ett verk av Frits Soetmann.


Ett mindre lyckat fynd: En cyklist på min motorhuv i eftermiddag när jag körde ut ur garaget på jobbet. Gick inte så illa som det kunde ha gjort, men skulle ha klarat mig utan den upplevelsen. (Den tillknycklade cyklisten säkert också.) 

Guilty as charged försökte jag ruska av mig upplevelsen på gymet, med måttlig framgång. Tar mig en kopp te och kryper under täcket. 

Var försiktiga(re) därute.

söndag 25 juni 2017

"Skriv opp, skriv opp!" brukar min Mor säga.

Bäst att genast anteckna vad som gjordes på midsommaren. Detta eftersom vi försökte minnas vad vi gjort tidigare midsomrar och de som inte dokumenterats i någon form på nätet eller i gästböcker förblev svarta hål i våra minnen.

Midsommarhelgen i år:
- spenderade sjuttonåringen på olika adertonårsfester och MiFo*-turneringar i stan
- spelade undertecknad två usla rundor golf på Gumböle och HillSide i mycket varierande väder. Ena sekunden tryckande solvärme, nästa kallblåst påföljd av regn. Klä-av-klä-på-bli-argsint-klä-av-klä-på-slå-boll-missa-boll-klä-av-rädda-stjälpande-paraply-klä-på. You get the drill. (Rundan på HillSide innefattade åtminstone några små flaskor skumppa, så den vann i gemytlighet trots regnskurarna)
- firade undertecknad och femtonåringen på Brors och Svägerskas stuga - eller kanske snarare huvila - i Lojo
- badades det bastu och grillades diverse läckerheter
- spelades för första gånger på evigheter brädspel (Menolippu) där också tonåring och pre-tonåring deltog och känslorna svallade

När vi återvände till stan gav vi oss iväg på sushijakt. Sushi-n-Roll stängt, Itamae stängt, Hanko Forum stängt, Hanko Kluuvi stängt. DEtta trots att alla lyste gröna och öppna på Eat.fi. What a scam! Uppgivna och skakiga av hunger promenerade vi hem mot en långsam och smärtsam svältdöd när femtonåringen plötsligt föreslog: "Kolla Foodoora."

OFC! Dagen är räddad. Men vilken tur att vi inte kom på detta tidigare; nu fick vi oss en långpromenad i solblåst på köpet.


* Mini-Fotis

måndag 19 juni 2017

Fönster, tjära och vidgade vyer

Mina söner var häromveckan hos sin Farmor på sommarjobb och fick bland annat tjära en brygga. Gjorde misstaget att lämna deras tjärkläder i bykkorgen med mina egna favoritplagg. ALLT luktar nu tjära. Jag tvättade alltihop förstås, men det luktade ändå tjära. Sprang till butiken efter superstarkdoftande tvättmedel. Tvättade allt igen och det luktar ändå tjära. 

En av mina nya fritidssysselsättningar är att gå på lägenhetsvisningar. Jag började i väster med Drumsö, har arbetat mig genom Rödbergen och Tölö och nu har jag hamnat i Berghäll. Kräver ju lite mod av den som aldrig satt sin fot norr om Esplanaden, men idag vågade jag mig ända dit och tog en promenad längs Vasagatan och drack en kaffe bland bohemerna på Åstorget. 


När jag kom hem sprang jag ett varv runt Brunnsparken i en topp som luktar tjära. När jag stannade i butiken och köpte mjölk kan ni föreställa er att jag fick stå ensam i kassakön.

Multitasking-Moving-Monday-Mom. På grund av detta spring hinner jag inte hålla ordning på mitt hem. Mina söner lever ett eget liv och rör sig långsamt som i tjära. Sjuttonåringen sover till eftermiddagen, hälsar vid sjusnåret innan han dunstar och kommer hem på morgonnatten. 

"Du kan inte komma hem mittinatten och kola när andra ska jobba", chattar jag.
"Int kolaa ja", skriver han. "Calma calma. Gonatt."

Inatt hade han promenerat hem större delen av vägen från Brändö och fått snålskjuts med en taxi resten. "Ei meil oo rahaa", hade han och hans vän förklarat åt den invandrade chauffören som plockade upp dem i alla fall. 
Trots fattigdomen nappade han inte på det lysande erbjudande jag lämnade i köket imorse. Han får väl promenera hem inatt igen.


Nu ska jag tvätta lite kläder. Igen.

söndag 18 juni 2017

Sunday after sun-day

Igår härlig sommarkväll med nära och kära med skumppa på Allas och middag på Shelter; vi skrattade så vi nästan trillade av stolarna. Efter detta en sväng via den berömda pumatunneln men denna gång blev jag mest skräckslagen av trängseln och den lystna stämningen. Promenerade hem med skavsår, köpte en påse chips i närbutiken och lade mig på soffan för att se senaste avsnittet av Skam.

Hur gammal och tråkig kan man bli? Men herregud så skönt idag. 

Chattade till femtonåringen som befunnit sig på LAN-party i östra Helsingfors. 

"Vaken?"
"Jo."
"Hela natten?"
"Jo." 

Tror det är bäst att jag hoppar i bilen och avhämtar honom .





Happy Sunday!

fredag 16 juni 2017

out there

Sommaren och värmen kom och jag har inte hunnit titta in här. Förra helgen spenderade jag med att hjälpa till med restaureringen av släktingarnas gemensamma tennisplan på stugan. Det var varma och tryckande dagar och något av en utmaning att släpa omkring på konstgräsmattor och krypa på alla fyra för att skära till dem. Men hoppeligen blir det bra till sist. Stannade på stugan till måndagen för att förlänga helgen och inte behöva trängas med sommarfirande tonåringar i stan.

Vart veckans kvällar sedan gick har jag inte riktigt koll på, men vill minnas att jag besökt gymet två gånger, druckit kaffe i systers kvällsol, spelat en 35-poängs golfrunda på Gumböle samt läst i min bok om en australiensisk fyrvaktare och hans hustru. Utöver detta finns det ungefär åttahundra saker jag skulle vilja göra, men få se nu.

Viktigast av allt som skedde denna vecka var att femtonåringen kom in på Prakticums ICT-montörslinje där han börjar i slutet av augusti. Jag fällde en lättnadens tår i min morgonkaffe när detta gick upp för mig eftersom oroat mig för hans framtid mest hela våren. Nu får han nystart bland likasinnade och det känns skönt.

Tar själv också lite nystart. Våren tycks ha passerat utan att jag riktigt förstår hur och med ett förhållandevis minimalt socialt liv och leverne. Allt har sin tid, antar jag. Nu skiner solen, terrasserna har öppnat och jag återknyter kontakt med nära och kära och försöker bena ut i vilken ordning jag gör det där åttahundra sakerna som väntar. Men först en distansarbetsdag medan femtonåringen sover som en stock och sjuttonåringen övernattar med vänner på Lekholmen. 


fredag 9 juni 2017

"Allt ordnar sig nog"

Min käre ex-make hade den irriterande vanan att - medan jag sprang omkring med håret på ända och "vauhko" - luta sig tillbaka och säga "Allt ordnar sig nog".

Det gjorde mig rabiat, för jag upplevde att ingenting ordnade sig av sig självt, utan det var jag (den oumbärliga martyren) som ordnade allting.

Senare, när jag vid rara tillfällen lärt mig att bara luta mig tillbaka och låta saker ske, så märker jag till min stora överraskning att saker och ting faktiskt bara ordnar sig.*



*Vissa saker. Ibland. Men minns även dagen då min ex-make klev in i mitt nya hem och spärrade upp ögonen: "Hur kan det alltid vara så STÄDIGT här?"  

Ja-a du, det kanske bara "ordnade sig"?