Back on track

Tillbaka hemma efter en lång weekend i London med sönerna* och en dryg solovecka på Gran Canaria och Teneriffa.  Planerade en bloggpost med grundläggande reserapport med massvis med bilder, men det får bli till en annan dag, om det ens blir av. Tiden rinner iväg som den brukar. Kan summera att det var en härlig resa med massvis av nya intryck; fotbollsmatch, tunnelbanor, museer, bonding med och mellan sönerna, sol, vin, cava, skrynkliga potatisar, gambas al ajillo, sand, saltvatten, långa promenader och lite trevande övning av spanska. 

Hem kom jag tidig onsdag morgon och har sedan haft butiksjobb torsdag-lördag och försökt acklimatisera mig i samråd med min post-travel-blues. Igår tog jag mig till mitt nya gym för andra gången i år - gör vågen - och har nu ont i varenda muskel i hela kroppen.

Eftersom jag inte tidigade hade tillräckligt att göra (krhm) så anmälde jag mig i en svag stund innan resan till en foto-instagram-brand-kurs som jag nu försökt komma ikapp med. Har ju även en illustrationskurs på gång och min spanska (som förresten börjar om en halvtimme, måste hinna äta också, så det här blir kort.)

Bilden från Santa Cruz får illustrera mitt liv som halvalkoholiserad singelpensionär på Teneriffa om tio år eller så.

*23-åringens resa blev lite kortare än våra andras, då han på Arlanda insåg att hans pass trillat ur väskan hemma i Örebro. Som den fyndige unge man han är, bokade han om sitt flyg och körde hem till Örebro efter passet och dök upp i London sju timmar efter mig och tjugoettåringen.

Tjugoettåringen å sin sida flög ensam hem från London - första ensamflyget. Hur det nu kom sig så blev hans dator i säkerhetskontrollen på Gatwick. Detta trots att vi alla checkade in samtidigt och allt gick lugnt till. Som den fyndige unge man han är hade han kontaktat fältets hittegodsbyrå och fått hem sin dator med kurir några dagar senare. Det kostade honom nittio pund, men slutet gott allting gott.

Att leta efter Wally

Idag på min spanskatimme fick jag leta efter Wally och samtidigt försöka berätta allt som händer på bilden.

För övrigt försökte jag berätta för min spanskalärare att jag under helgen varit på en konsert med den svenska country-folk-duon First Aid Kit, träffat mina söner och tjugotreåringens svenska flickvän över en italiensk middag på restaurang Olivia Centra Station, druckit skumppa på kvarterskrogen med Syster och Sambo samt badat bastu och simmat i vak.

Nu har jag berättat det för er också. 

TV-middagen och överraskningen i kylskåpet

Mitt "försvunna" ägg hittade jag aldrig, så utgår från att jag ätit upp det trots allt. Tankspriddheten uppenbarar sig även på andra sätt. Idag hittade jag i kylskåpet de nyckelknippor jag köpte häromdagen för att hålla ordning på nycklarna till olika hyreslägenheter, men som försvann spårlöst medan jag packade upp mina inköp.

Mycket annat fanns det inte i kylskåpet, men i bakgrunden skymtar stommen för min middag, fajitas-kycklingbitar. (Och en av kallsan skrämd eller sällan-defrostad kylskåpsvägg.)

Middagen inmundigade jag framför TVn för att hänga med i nyhetssvängarna. 

Tyvärr blev jag avbruten av WOLT-chauffören som hämtade min matleverans, trots att jag just svurit på att jag skulle sluta med att beställa hem mina matvaror och i stället göra välplanerade en-gång-i-veckan-stötar till någon lågprisaffär i utkanten av stan efter att jag sett mina matutgifter för den gångna månaden. Nå, den goda avsikten sket sig, kan man konstatera.

Men jag woltade åtminstone inte hem färdigmat! (Bloggaren klappar sig själv på huvudet.)

Det försvunna ägget

Imorse kokade jag två ägg till mitt morgonmål, och så slängde jag i mig det ena medan jag läste mina jobbmejl. Sedan steg jag upp för att ta det andra ägget ur kastrullen, men då var det borta. Det är ju möjligt att jag ätit båda utan att tänka på saken, men jag hittade bara skalet av det ena.

Den illvilliga förkylningen börjar äntligen vara förbi. Nå forfarande låter jag som om jag pratar ur en källare och då och då drabbas jag av torrhosteskov och är helt och håller rätt så kraftlös, men voiton puolella! Då är det femton dagar sedan jag blev sjuk och tjugo sedan de första känningarna. Vansinne! Kanske kan jag gå till gymet igen i april?

Rosorna köpte jag åt mig själv lämpligt till vändagen.

Choosing my battles.

"Det är sjukt hur snabbt tiden går", skrev tjugotreåringen när vi chattade idag. Tycks vara ett allmänvärldsligt fenomen. 

Hemma från jobbet åt jag middag och drack en kopp kaffe. Tittade på sista kvarten av sista avsnittet av en serie som blev på hälft igår kväll - The Liar på HBO Max - varefter jag knäppte på min dator för att ta mig en titt på IKEAs klädförvaringssystem med tanke på om mitt Rummet Detta skulle bli en walk-in-closet i stället. Medan jag höll på mindes jag illustrationskursens uppgift som lagts upp imorse, och tänkte att jag påbörjar den. 

Veckans uppgift var en redaktionell illustration till en artikel med rubriken "Neandertalaren lever vidare i oss". Innan jag ens läst klart artikeln började jag skissa och två timmar senare var bilden klar. Inte så genomtänkt och inget tekniskt eller konstnärligt mästerverk, men do it and it's done.

När jag var klar med detta visade det sig att klockan var 22.30 och jag hade missat tians nyheter. Igen. (Mer en regel än ett undantag är jag rädd.)

Happy Valentine's Day!

 

Att "göra ingenting".

Den här förkylningen är en seglivad jevfel. Har nog tillfrisknat såtipass att jag jobbade hela slutet av förra veckan och körde ut till landet på lördagen. Det var vackert, soligt och vintrigt väder och The Wizard of Oz skötte sig utmärkt.

Hade planerat att göra ingenting (= studera spanska, rita, läsa, bada bastu och planera renovering) men blev ex-tempore inbjuden till Mor på blinier och några glas vin. 

Det var mycket angenämt men i kombination med att jag städat och möblerat om i tre timmar efter att jag anlänt så kände jag mig på söndagen som om jag sprungit en maraton dagen innan. Låg med andra ord ganska lågt, tittade på diverse serier och ritade klart veckans uppgift för illustrationskursen samt tillredde en potatisgryta med oliver, feta, höna och tomat och avrundade dagen med bastubad.

Inatt sov jag nio timmar (!) och startade mot stan tidig förmiddag för att hinna till illustrationskursens gruppmöte klockan två (online, alltså.) På vägen stannade jag i två större järnaffärer för att välja kakel och badrumsmöbler; det börjar bli lite bråttom då renoveringen börjar imorgon. Efter illustrationskursen var det spanskaläxor och spanskatimme. Fy fasen så det var knaggligt efter två veckors paus! 

Imorgon står det främst renoveringsplanering på agendan och resten av veckan är jag i butiken, så nog skulle jag gärna snart få tillbaka min vanliga energi och sluta låta som om jag pratade ur en burk. 

Skrivkvarten

Ska stänga butiken om en kvart, så få se vad jag hinner plita ner innan dess.

Är alltså på benen igen, om än inte fullt frisk. Den här sjukan har varit allt annat än tråkig! Varje dag någon ny överraskning! Ett par kvällar redigt över trettioåttagraders feber, vilket betydde att jag frös som en hund och inte kunde läsa eller se på tv, så det var bara att ge upp och krypa under täcket. En dag hade jag så ont i nacken att det knappt gick att vrida på huvudet. I något skede tappade jag luktsinnet (Måste testa om det har återvänt, ett ögonblick - jo, nu känner jag en svag doft av kaffe när jag sticker näsan i espressomaskinen.) 

Imorse var mitt ena öga igenmurat och jag mindes att aj jo, ögoninflammationen saknas ännu! Men det verkar som att det bara var ett resultat av allt innehåll i mitt huvud på morgonen (och då menar jag inte den enastående IQn).

Mina fellow kollegor är någon dag före mig i sjukdomsbilden men är inte närapå återställda de heller. 

Till mer än detta räcker inte fantasin idag, fastän det återstår åtta minuter av kvarten. Jag kan avsluta med en bild jag ritade igår i min illustrationsworkshop som började med en "Draw-this-in-your-style"-kvart.

Minions (/ˈmɪnjənz/) are a male species of fictional yellow creatures that appear in Illumination's Despicable Me franchise. They are characterized by their childlike behavior and their language, which is largely unintelligible. ( WIKIPEDIA)

Hälsningar från sjukstugan

Efter sådär fyra fem nätters galen torrhosta och med tanke på att alla mina tre kolleger insjuknat i fasansfulla förkylningar unde den gånga veckan, så borde jag ju inte ha blivit överraskad när näsan började rinna igår. Men jag hade ju inte ens träffat dem på evigheter! Trodde ju dessutom att jag redan var på bättringsvägen och skulle klara mig med endast lite kråkel i halsen, nå det gjorde jag inte.

Använde i natt fyrtio näsdukar och måste sova (nåja, "sova"), med en i handen, för att undvika obehagliga överraskningar. Utöver den fasliga snuvan så värkte hela ansiktet, huvudet, ögonen och käkarna. Äter burana som godis.

Lite olägligt då jag har en miljon projekt på gång och var så full av inspiration på alla fronter och fick nya gymkläder på posten igår, så typiskt! Men kan inte hjälpas. Borde ha haft träff med en låsfirma i Vallgård idag, men flyttade det i sista sekund igår när jag insåg vartåt det här barkade. Ny hyresgäst í en av familjeföretagets lägenheter fick avhämta nyckeln vid min ytterdörr imorse, med tre meters avstånd.

Har i alla fall tid att läsa alla mina inredningstidningar, för en gångs skull.

Och solen skiner såklart....

The Wizard of Oz

När jag beställt min bil, som alltså fanns på lager och var halvvägs in i registret, undrade jag vad jag skulle få för registernummer. Ville ju gärna kolla att det inte var något helt fruktansvärt, som FIS eller MUS. Det visade sig att den hette OZT och den första tanken som dök upp i mitt huvud var The Wizard of Oz, så nu heter hen så. Litet av en wizard behöver hen väl vara, för att komma upp för backen på landet.

Själva filmen har jag inget annat minne av än att jag eventuellt sett versionen från 1978 för att Michael Jackson (som jag fanittade så till den grad att jag knallade runt med näthandskar och glitterscarfar halva åttiotalet) var med i den som Scarecrow. Men när jag nu läste en synopsis av intrigen, visar det sig att the Wizard of Oz var den enda som kunde visa filmens huvudperson Dorothy vägen hem.

Vad bättre namn kunde man ha på sin bil? <3 Jag hämtade hem hen på fredagen och passade i samma veva på att luncha sushi med en väninna i Sello.

Igår eftermiddag tog The Wizard of Oz mig till Mattby för träff med annan väninna vid Löylykonttin, där vi utbytte senaste nytt, badade bastu och hoppade i plurret tre gånger. Mycket angenämt, och under det att började det lagom snöa, så att jag fick pröva att köra hem i snöglopp med fyrhjulsdrift och köra om små Polon och annat där nere. I min Audi halvlåg jag ju praktiskt taget längs med landsvägen, så känns nu som att jag sitter väldigt högt uppe. Att ta sig in genom portgången är förvånansvärt utmanande - T-Rocen är enligt alla sites knappa 4 cm bredare än Audin, så det borde ju vara en bit av en kaka. Lyckligtvis har den ju kameror och radar och så vänjer man väl sig.

Idag lyckades jag äntligen ta mig till mitt nya gym, på andra sidan Kaserntorget. Utmärkte mig naturligtvis genast genom att inte ha ett lås till skåpet, så fick köpa ett i lobbyn. Därefter ställde jag mig på den enda lediga löpmattan av ca 20 och började springa, tills en instruktör kom  fram och bad mig avlägsna mig eftersom det var en ledd löptimme på gång. (Jag hade missat skylten.) Satt mig argt på en cykel och blev efter 12 minuters infernalsikt pedande så svettig att jag måste torka av mig med papper, varefter jag gick till lobbyn - igen - och köpte en liten handduk att torka mig med. Dessutom vara alla andra typ tjugoåringar med getingmidjor, svarta trikåer och airpods, där jag hade gredelin topp, klimakteriemage, spräckliga trikåer och enorma hörlurar. 

Annars gick allt bra och lyckligtvis skiter man blankt i sådana bagateller så här efter femtio. Nu gäller det bara att hålla ångan uppe, men med tanke på jobb, illustrationskurs, remppa och skriverier och vänner som man ska hinna träffa och serier man ska hinna se och böcker man borde hinna läsa, så kan det bli en utmaning. 

"Hela världen luktar skit", sa han som hade skit i mustaschen.

Igår kväll tillredde jag pasta bolognese för flera dagar framåt. Annars allt bra, men trots att fläkten var på för fulla muggar ( - även om jag AVSKYR ljudet och helst skulle strunta i den - ) och jag hade dörren stängd till tamburen och sovrummet så luktade alla mina kläder och hela mitt hem matos så till den grad att jag vaknade av det på natten. När jag kom hem från jobbet ikväll var det som att kliva in i ett italienskt restaurangkök under rush hour.

Tar gärna emot tips. (WOLT känner jag redan till.)

På tal om att vakna på natten, så hade jag på morgonen en så spännade dröm när väckarklockan ringde att jag ställde den en halv timme framåt för att få se hur det gick. Tills min stora förargelse har jag nu inget som helst minne av drömmens innehåll, eller om den fortsatte när jag somnat om.

Använde arbetsdagen främst till att försöka komma underfund med nya verktyg för web och sociala medier, bland annat Bitly och Google Analytics. En djungel, och jag är lite för gammal för att svinga mig i lianer. Men skam den som ger sig.

Väl hemma lyssnade jag på ett webinar med Hanna Brotherus om hennes skrivande. Det var så där lagom inspirerande, men jag var kanske inte i rätt sinnesstämning. Slängde mig sedan på yogamattan - dag 20 av 30 stod i turen. Det var en mycket kort och avkopplande Restore-session, till skillnad från många andra. Det känns nästan som att det hänt något positivt med huvud och kropp under de här tjugo dagarna, men kanske jag inbillar mig. Tjugo minuter yoga per dag kan väl knappast räcka för att hålla en i form? Men skadar gör det ju knappast heller och till min  stora förvåning har jag ofta börjat dagen med yogasessionen redan innan morgonmålet. Vem skulle ha trott det? De dagarna har blivit de allra bästa, känns det som.

Hämtade förresten mina ungerska tavlor från inramningen. Jag måtte snart vara stamkund hos Life Art på Fredriksgatan. När jag förde de här senaste fick till min stora fasa ett mummukuume-skov av värsta sorten precis när jag klev in genom dörren och måste klä av mig alla ytterkläder och stå och torka mig i fejan med en näsduk samtidigt som jag vände försäljaren ryggen och låtsades titta på hans tavlor för att tillståndet skulle undgå honom. I samma ögonblick som jag fick en känsla av att exakt samma sak hände senast jag var där, så utbrast han: 

"Taisit käydä tässä jokin aikaa sitten?"

Min tavla fick sin plats i arbetsrummet. Beklagar den dåliga bildkvalitén, men det var lite mörkt när jag knäppte den och jag orkar inte fixa till den.

Pojkarnas tavlor ser ut så här:

Den vänstra "Digital Comedy of the Universe" är åt tjugoettåringen - tyckte den var precis han - och den högra är åt tjugotreåringen, som var i Budapest för några år sedan.

Nu ska jag gå och sätta min huppare från igår i tvättmaskinen, för får kväljningar av att sitta här med den på mig.

När tiden gick snabbare än vanligt.

Tappade lite greppet om skrivandet häremellan, då veckan gick med en omåttlig fart. (Minns min exmakes utsago när han återigen blev försenad från någon mer eller mindre viktig tillställning, och påstod att "tiden plötsligt gick mycket snabbare än vanligt". Det gjorde den naturligvis inte, men jag inser hur det kan kännas så.) 

Minns inte riktigt vart min tid har gått, men åtminstone har jag yogat varje morgon innan jobbet för att jag inte varit säker på att hinna efter jobbet. En kväll var jag och två väninnor och åt blinier och drack vittvin på Saslik där jag nog inte varit på över tjugo år - still going strong. En hel del butiksjobb har det också blivit och en dag roadade svägerskan och jag möbler mellan olika lager, butiker och kunder. På lördagen blev det att byta om till åttiotalsmode och närvara vid 51-årsfest på NJK på Björkholmen. Supergod mat, gäster på gott humör och vildsint dansande till bandet som naturligtvis spelade åttiotalsmusik. Hemma vid halvtresnåret beställde jag burgare som nattmat med WOLT, tänk så praktiskt att beställa hem sin snägäre!

Igår en sväng på resemässan med Bror och Svägerska. Det var ganska meningslöst, för ingen vill sälja oss någonting verkade det som och annars också en högst oinspirerande tillställning. Efter detta tog jag mig till Kinopalatsi i Kajsaniemi där jag såg filmen "Bränn alla mina brev" om Alex Schulmans släkthistoria. Det var en fin film i vackra miljöer och personporträtten mitt i prick.

Och vart i all världen gick den här dagen? Har sorterat Mors post på Drumsö, köpt fyra kassar mat när jag för en gångs skull var i rörelse med bil, inhandlat en ny ritpenna på Verkkokauppa för att eventuellt börja illustrera digitalt igen efter en lång paus, avhämtat ett paket på posten, vikt byke, tvättat mera byke, försökt föra en lampa på reparation men butiken var stängd och pratat om spanska matseder och Shakira med min mexikanska spanskalärare. Nu är jag vrålhugrig och ska tillreda middag.

Regn & rusk

Tredje dagen på landet. Det har blåsregnsnöslaskat från morgon till kväll, och bortsett från bastueldandet och besök på utetuppen har jag inte satt min fot utomhus. Idag var det ljust en stund på dagen tycker jag mig minnas, men det gick om ganska snabbt; jag satt i möte. Igår regnade det in så mycket genom taket på utetuppen att man borde ha haft paraply när man satt där.

Annars är här hur mysigt som helst.

Lite nervös var jag över att ta mig hit utan fyrhjulsdrift eftersom Ringvägen var huvudsakligen glanskis ännu på lördag, men i min backe hade det lyckligtvis smultit så mycket att man fick fäste i sanden. Nu lär resten av isen ha smultit. Det klarnar när jag kör iväg på styrelsemöte senare ikväll.

Senaste gäster här var tjugotreåringen och sex eller sju av hans vänner precis innan jul. De hade lämnat väldigt snyggt efter sig; det behövdes bara lite dynskak så var allt sig likt. Och en tom chipspåse hittade jag under soffan. 

Korvsoppa och renoveringsplanering

Igår kväll bjöd jag hem tjugoettåringen på korvsoppa och jobbsök. Närmare bestämt lagade vi tillsammans korvsoppa och så hjälpte jag honom att skapa en LinkedIn-profil så att han ska kunna söka sommarjobb inom IT-branschen. Inte så att han inte skulle klara av de här sakerna själv, men en spark i röven är väl aldrig fel. 

För att förnedringen skulle vara ömsesidig tvingade han mig att göra ett test i snabbskrivning på datorn. Eftersom jag använder två fingrar och inte kan titta på skärmen samtidigt som jag skriver så kan ni gissa hur det gick.

"Det är helt okej om du ger upp", sa han till sist. Då övergick vi till olika Wordle-och andra gåtor, som jag naturligtvis inte heller kunde lösa.

Sen skickade jag hem honom.

***

Imorse ringde klockan redan sju - jag undrar när det hänt senast? Kanske när jag flög någonstans. Jag hade stämt träff med renoveringsentreprenören i Vallgård klockan nio, och man vet ju nuförtiden aldrig vad ADHD-vädret har att hämta, så måste vara på den säkra sidan. Idag var det endast lite blötsnö på biltaket. Körde genom beckmörker och slask och parkerade i trä-Vallgård och steg ut i en vattenpöl. 

Den förra ägaren hade gjort en söt liten lösning med en dusch inne i en kaklad garderob, med dushdraperi och trädörr.  Ni kan ju tänka er hur det ser ut när hyresgästen duschat där inne i tre års tid. Tillsammans med entreprenören  kom vi fram till en lite modifierad bottenplan som jag ikväll har ritat och skickat till husbolaget för godkännande. Få se hur det går och hur länge det tar. Det kommer att stå mig dyrt, men hellre det, än att upprepa gamla misstag.

Att kanske ha tagit sig vatten över huvudet.

Nu kan det hända att jag har varit litet av en tidsoptimist. 

Men jag hittade någonstans mina egna anteckningar om att Det Nya Livet utöver det nya jobbet skulle innebära mera resor, mera ritande och mera skrivande. Av dessa tre har endast resandet förverkligats under det gångna året - där kan jag verkligen inte klaga. Under 2022 besökte jag Teneriffa, Tallinn, Örebro, Santorini, Nådendal, Tavastehus, Mariehamn, New York, Paris och Budapest. Nästan så jag klimatskäms när jag ser listan!  

Hursomhelst, fick för mig att detta är året då jag tar itu även med den kreativa sidan. Utöver skrivklubben tycks jag också ha anmält mig till en illustrationskurs på distans. Den är svensk, alltså Sverige-svensk, och jag hade första sammankomsten idag. Vi kommer att bli indelade i grupper och träffas online i gensomsnitt en gång i veckan under vårterminen och jobba på något projekt som vi själva definierar. (Ännu något oklart vad mitt eget kommer att vara - har nog en gryende idé.) 

Till saken hur ju att jag också har en timme spanska i veckan. Och ett jobb, där jag hela tiden bara ber om mera jobb. Och en hyreslägenhet att renovera. Och en stuga som ska tas om hand. Och så ska jag ju läsa femtio böcker!

Har eventuellt överskattat mina superkrafter.

Hade förresten min första spanskalektion efter tre veckor paus för en stund sen. Är helt kallsvettig fortfarande, men man vänjer sig väl. Min spanskalärarinna är i trettioårsåldern och hemma från Andalusien, men bor på mexicanska västkusten. För en vecka sedan hade hon vurpat med sin skateboard och brutit armen, men var inte särskilt dyster trots det. Om ett par veckor ska hon flytta till Colombia på några månader, och jobba därifrån istället, så mina lektioner fortsätter, om jag bara hinner och orkar. Men trots kallsvetten är jag efter varje timme så energiserad och nöjd att jag överlevde, så det är definitivt värt det.

Hann idag även med ett bankbesök och ett apoteksbesök varefter jag slirade ut till Volkswagen i Esbo för att dumpa mina sommardäck, som jag avhämtade för länge sen i tron att jag skulle få min "nopean toimituksen 4WD T-Roc" vid årsskiftet och ge min Audi i utbyte. Senare visade det sig att T-Rocen ingalunda var i Jyväskylä, som jag lät mig berättas, utan på ett lastfartyg från Portugal. Jag får den tydligen i mitten av februari, så innan dess är det bara att slira omkring med framhjulsdrift.