söndag 21 oktober 2018

Elfte timmen.

Arbetsveckan avrundades med styrelsemöte på fredag klockan fem, icke att rekommendera. Natten mot lördag sov jag elva timmar nästan i ett sträck och vaknade även då till min väckarklocka (!). När jag fick upp ögonen på lördag fick jag syn på dammhundarna som samlats under veckornas lopp (eller månadernas, när vi talar om nittonåringens rum). Tog till dammsugaren och golvmoppen och utförde en frenetisk storstädning. Den blev jag lycklig av. Drog iväg på fest i förorterna där jag lyckligtvis tog mitt förnuft till fånga och klev på sista tåget 01.35 i stället för att börja sjunga i karaokebaren. Tåget gjorde en liten lov via flygfältet så jag klev in på McDonald's först vid halv tresnåret och köpte mig ett nattmål.

Idag avslutade jag storstädningen med att tvätta fönstren i nittonåringens rum och städa hans klädskåp. Normalt utanför mitt ansvarsområde men nu kunde jag inte längre titta på röran och riskera att det som snart skulle börja leva där bland soporna skulle komma vandrande ut i övriga hemmet.  Själv är nittonåringen i Uppsala och skriver högskoleprovet och i övrigt är han ju en arbetande ung man, så jag tyckte jag kunde ge honom en hjälpande hand. (Han kanske inte ser det så, men.) Min förhoppning är att han nu kan upprätthålla någon form av ordning tills han rycker in i armén efter årsskiftet.

Promenerade efter detta ut på stan, åt lite sushi, shoppade ditt och datt,  vadade i lövhögar och gick och såg Bradley Coopers film med Lady Gaga. Fin musik, perfekt söndagsunderhållning. 

Lyssna....
I'll Never Love Again
I'll Always Remember Us this Way
Shallow 

För att inte denna skrivelse ska bli alltför smörig så avslutar jag med hälsningen jag fick från nittonåringen igår. 



torsdag 18 oktober 2018

Återhämtad

Avhämtat min bil som fått några tilläggsinstallationer, varit hos frissan, tvättat byke och badrum inklusive duschskåp och toaletter, betalat alla mina räkningar på hög, sorterat papper och prylar. Vad ska jag nu hitta på?

Tycks ha tillfrisknat. 

måndag 15 oktober 2018

The End of an Era...

...kunde man tro, vad gäller mitt bloggande. Men jag hoppas fortfarande att det bara är en tillfällig svacka, liksom i mitt ritande, där oktober månads kalenderbild fortfarande lyser med sin frånvaro.

Påbörjade helgen med att bekämpa en annalkande förkylning med hjälp av ex-kollegas farewell-party inklusive shots med rötterna i nittiotalet samt musik som jag själv valde på Pub Gaselli genom att skriva långa önskelistor som jag överräckte vid bardisken i samband med varje beställning, eftersom bartendrarna annars envisades med att spela Kirka och annat outhärdligt. 

Var lite som att dansa i sitt vardagsrum alltså, fast med shottar, och sällskap.

Sov långt in på lördagen varefter jag tog min yngste son på sushi och ännu senare på filmen om den första månvandringen. En smått ångestskapande film. 

På söndag stämde jag ex tempore träff med god vän på IKEA. Vi chattade när vi kom fram, tycks ha kurvat in på parkeringen precis samtidigt och stämde träff vid restaurangen. En stund senare ringde jag henne.

"Oon nyt tässä, mutten näe sua. Missä oot?"
"Tässä ravintolan edustalla, miss on ne vessat."
"Niin minäkin."
"...."
"Oothan sä Vantaalla?"
"En...vaan Espoossa."

Åt ensam köttbullar och potatismos med lingonröra och gjorde en runda bland fåtöljerna jag spanat in, bara för att konstatera att jag inte ville ha dem. Köpte för syns skull några paket servietter och en grönväxt innan jag körde hem igen. Kände mig ensammast i världen; ibland blir det så. Funderade var jag ska söka tröst och fann den i Georgsgatans simhall i form av långa, trygga simtag och ett efterlängtat bastubad. 

Den sorgsna läggningen fick sin förklaring senast idag då förkylningen äntligen bröt ut. Får väl bara se sanningen i vitögat och medge att längst in i den här tuffa singelkvinnan som inte behöver något, än mindre någon, bor ett litet knytt som gärna skulle bli omhändertaget. Ens någon enstaka gång. 

Men nu kan man inte få allt här i livet, och väljer man att leva så här så får man nöja sig med bastubad. Sluta gnöla kvinna, titta i spegeln.

(Okej okej, det hänger inte BARA på mej att jag lever ensam, men tror i mitt förkylda övermod att jag nog kunde hitta någon att hålla hand med på söndagarna, om jag riktigt försökte.)

Till råga på allt fick jag sent igår kväll perspektiv på saker och ting på ett abrupt vis, men det hör inte hit för det gäller inte mig. Slutsatsen i alla fall; bäst att vara tacksam över det man har, så länge man har det.

(Utom då jeansen jag beställde från nelly.com som luktar skit. Bokstavligen. Skit. Hade dem en dag på jobbet och let me put it this way; det blev inte en av de dagar då jag sjöng i bilen av lycka och framgång på hemvägen.)

Med skrifter som denna är det vid närmare eftertanke kanske bättre om jag pausar från bloggandet?

onsdag 10 oktober 2018

Mörbultad och utsvulten.

Började gårdagen med ett bodypump-pass med kollegorna mellan sju och åtta på morgonen. Kanske inte helt min grej? Var helt utmattad och svag och förstörd resten av dagen, men kanske var det inte alls morgonträningen utan vädret, vem vet. Idag så ont i alla muskler att kan knappast gå, än mindre resa mig från en stol. Släpade mig ändå till det gula varuhuset och tröstade mig med nya skor, för har bara ett fyrtiotal par från tidigare.  

Två barn bor hos mig, men mycket ser man inte av dem. Den ene jobbar och kommer hem och säger att han verkligen inte orkar gå och shoppa parkkläder eller prata eller ens delta i middagen genast efter jobbet. Den andre är oftast mitt i ett spel när maten blir klar så jag äter ensam.

På tal om äta, måste snart ta mitt kvällsmål eftersom ska på työhöntulotarkastus-labaratorieprov imorgon bitti och borde fasta i 10-12 timmar. Kommer antagligen att dö svältdöden på morgonnatten. Mitt kvällsmål infaller normalt efter klockan tio. Säkert helt regelvidrigt, men funkar för mig. 

söndag 7 oktober 2018

Helgen i en blinkning

Har...

- deltagit i talko där vi packade ihop en herrgård inför vintern
- badat bastu, druckit skumppa, förbättrat världen och spelat ordspel med god vän
- doppat mig i ett kallt och ovanligt vattenrikt hav 
- läst ut en bok (Doften av en Man, Agneta Pleijel) och köpt en annan (Rouva C, Minna Rytisalo)
- trampat i ett jordgetingsbo och sprungit över stock och sten med svampkorgen i näven (primitivreaktion) för att sedan plocka getingar i halvdvala ur ärm och huva och blivit stungen av endast en (i handleden, det kliar nu infernaliskt)
- bevittnat gässenas årsmöte i min vik där de kontemplerar när de ska resa söderut, kan jag tänka mig
- troligen fått fortkörningsböter med min nya bil på Sörnäs strandväg, men hej, kan ju glädja mig åt att någon blinkar öga åt mig ännu i den här åldern
- sett filmen om den unga Astrid Lindgren med annan god vän och gråtit så tårarna rann

(Detta är inte någondera av nämnda vänner.)







onsdag 3 oktober 2018

Fniss

Äntligen börjar livet te sig lite normalare. 

Arbetsdagarna är fortfarande minst sagt intensiva men åtminstone orkar jag ta mig för saker efter jobbet. Samtidigt börjar det äntligen dyka upp kvällar där jag inte har förpliktelser eller förbokade planer eller styrelsemöten eller självpåtvingad motion eller andra oundvikliga måsten, typ matlagning och annan markservice. Följaktligen tog jag mig ikväll till närliggande varuhus på shopping genast efter jobbet. Var vrålhungrig redan från början och stack mig därför på hemvägen in efter takeway sushi, på ett nytt ställe dock eftersom knappast täcks visa mig på mina kvarterssushihak längre eftersom de hälsar mig med fniss och välkomnande utrop.

Nå, inte blev det mycket bättre på det nya stället där den lilla damen i kassan med ett fniss konstaterade att "Eating sushi alone can be vely dly". Jag var nära att ta illa upp av att hon kritiserade mitt liv, tills jag insåg att hon syftade på misosoppan som hon övertalat mig att ta som tilltugg till den ensamma sushin.

Resten av hösten tränar jag med jobbet en gång i veckan - på tisdag morgnar mellan sju och åtta. Första gången var igår, då jag typiskt nog av olika anledningar sovit uruselt tre nätter i rad trots att jag annars sovit som en stock efter höstens och nya jobbets början. Körde korsögd och dimmig till gymet i ottan och svor över att jag gått med på den här urusla idén. Men mot alla odds var det ypperligt att börja dagen med Body Balance - vi har olika tema varje gång - och dessutom frigör det en kväll i veckan i stället.

Kan dock inte för mitt liv föreställa mig att ta mig till ett gym till klockan sju på morgonen utan grupptryck. Men vem vet, kanske tre månaders milt tvång leder till överraskande resultat. (Yea right.)

söndag 30 september 2018

Diverse anskaffningar och sånt

Min Far ringde och undrade hur det står till med min Writer's Block, jo tack bra, den är i toppform. Fast en annan anledning till min långa frånvaro har varit att jag glömde strömkabeln till min dator på landet förra helgen. Har undvikit att öppna min jobbdator hemma och använder inte den till privatpyssel hursom. Mor hämtade min strömkabel häromdagen - trodde hon, det vill säga. I verkligheten var det strömkabeln till min Tivoli radio.....

Tog mig alltså till Clas Ohlson och köpte en ny kabel. Igen. (Den förrförra blev på Kreta.)

Annars har jag under den gångna veckan mest jobbat och sprungit i bilaffärer. Försäkringsbolaget tog min tillknycklade bil för en vecka sedan och gav mig en tillfällig Ford som de betalar för i två veckor, men nästa fredag borde jag ha nya hjul under mig. Två veckor är inte tillräckligt lång tid för att kartlägga hela bilmarknaden, men deadlines driver ju oundvikligen till beslut förr eller senare. 

Igår middag, bastu, rödvin och dylikt med goda vänner, idag mindre effektiv men avrundade eftermiddagen med promenad, sushi och sen en och en halv minut av plankan med sönerna. 

Nittonåringen har fast anställning som ambullerande dagisfarbror fram till jul och efter årsskiftet ska han iväg till Obbnäs. Han har jobbat fulla dagar på närliggande förskola och dagisar ända sedan han började och trivs utmärkt i synnerhet med de äldre barnen, medan blöjbyten och tultande ettåringar kanske inte är hans favoriter. 

Mycket mer än så har jag inte att rapportera, men ska försöka skärpa mig på den här fronten. Nu har jag åtminstone lite mera energi efter arbetsdagarna än jag hade i början när allt och alla var nytt och obegripligt.

På återskrivande!

lördag 22 september 2018

Writer's block

Helt tom på ord. Just nu drömmer jag fanatiskt mycket och ser världen i bilder. Skulle gärna författa långa historier, men det tycks omöjligt just nu. Bäst att bara gilla läget.
 



lördag 15 september 2018

Flashbacks

Barnens far skickade dessa bilder från fem år tillbaka som han tydligen hittat i sin telefon.

Så här såg alltså mina drasuter ut år 2013 på någon solig alport. En cool stonefeja och en....tja?


Tänk vad tiden går, snart flyttar de ju hemifrån, typ!

***

För övrigt? All energi tycks gå till jobbet. Igår helt fullständigt kollapsad vid midnatt, krockade med nittonåringen i tamburen när han kom hem och jag var på väg i säng. Han undrade om jag kan köra honom till Fiskehamnen på jobbkeikka till åtta tretti lördag morgon. Jag flippade ur och sa att jag ska hämta sextonåringen vid tiosnåret, redan detta känns som ett omöjligt uppdrag, nej nej och åter nej, det går metro!

Vaknade med ett ryck vid sjusnåret efter hemska mardrömmar och fick halv åtta ett chat av sextonåringen som skrev att jag nog gärna får hämta honom fån BootCampen (där han vakat ett dygn) innan tio. Klev upp, drack en kopp kaffe, satte håret på snodd och körde den ena till Fiskehamnen och avhämtade den andre vid Arabiastranden där gänget glesnat och endel sov med pannan i bordet.




Var själv för trött för att fungera så lade mej på soffan för att ta en tupplur på förmiddagen, det gick sådär, för tänkte mest hela tiden "du måste skriva ett protokoll, när tänker du skriva ditt protokoll, skriv protokoll, skriv protokoll!".

Slumrade väl en stund men steg sedan upp och skrev det %¤¤#%%/#%¤ protokollet. Kan äntligen koppla av. 

Tvätta fönster, kanske?
 

torsdag 13 september 2018

Motsatserna

Vilken tur att man haft lyckan att få två barn, i motsats till bara ett (eller inget, men detta alternativ inte relevant för just den här iakttagelsen).

Hade man "bara" ett barn så kunde man ju leva i tron att man lyckats utomordentligt i sin uppfostran:





Eller...misslyckats fatalt:



Skickade bilderna åt barnens Far eftersom det i söndags råkade vara tal om våra söners olika städpersonligheter. Fadern svarte: "Skicka genast hit den rödhårige. Den där andra typen får du behålla."

(Luv them both.) 

Med facit (= två barn) på hand, vet man att de mestadels bara är en oförutsägbar mix av gener och personlighet; en eventuell effekt av försök till uppfostran omöjlig att urskilja.

Sextonåringen ska imorgon spendera natten på LAN-Party-Bootcamp* med fyrtiofem andra E-Sportare på Prakticum, så vi förde hans dator, kablar och monitor till skolan ikväll. Han fick alltså för sig att städa sitt rum när ytorna en gång var frigjorda. I mean, really?

Jag följde hans exempel och städade hela hemmet i en handvändning. När jag förde upp golfbägar och gamla mattor på vinden fick jag syn på denna solnedgång. Finns väl knappast något som går upp mot höst? Är så lycklig av hösten - svalkan, mörkret, sömnen, nystarten, rutinerna, luften, färgerna - att jag sjunger i bilen om morgnarna.




* Urban Dictionary om LAN-Party: A LAN party is where a large number of albinos, almost always male, gather in darkened rooms to protect them from the harshness of the sun and the corrosive effects of oxygen, and the bears, which as we all know, live "outside", and can only be guarded against by being inside. They engage in various mental exercises, most often simulated battle, to prepare them for any possible future hostile action taken by "others". These simulations are loaded into computers, which are usually owned and brought by the participants. There is often a small supply of sustenance available at the start, though it is ignored by most of the participants for the first many hours. In fact, many of the participants subsit solely on the copious amounts of stimulants that are available, usually dissolved into liquids with ahigh energy content. The event usually occurs until the participants are drawn away to other pursuits, most often infiltration missions into the general population.

måndag 10 september 2018

Natural selection

Begav mig ut på stan med sextonåringen för att få hans hår klippt och skaffa en femton meter lång ethernetkabel för hans spelande som laggar för mycket med wifin. (Har läst "Föräldrar och ESport" och beslutat slash uppmanats förhålla mig positivt till hans hobby.)

På vägen började det dugga och jag undrade om han äger en jacka. Nej, den är för liten - inget under, då han vuxit tio centimeter sen senaste säsong.

"Borde vi köpa en jacka medsamma?" undrade jag. "För snart blir det kallare och då..."
"...dör jag?"
kontrade han. "So what? Natural selection, ju. Det är därför världen är så retarded, för att typer som jag överlever vintern."

***

Nittonåringen stortrivs med dagisjobbet men sa att han behöver lugn och ro när han kommer hem från arbetet. No shit Sherlock! säger den som under åratal överösts med krav, överkörda telefoner, kraschade bilar, blanketter att fylla i, ethernetkablar att köpa, långhåriga vrålhungriga urvuxna drasuter (som gör kväljreflexer vid matbordet),  högar av skitigt byke, Skype-gastande och fan och hans mormor i slutändan av arbetsdagen.

Förra veckan hade dagisbarnen på Albert berättat om sin tidigare assistent som hette Bacon. När nittonåringen idag infann sig på Cygnaeus berättade också förskolebarnen om denne ökände Bacon. 

Efter lite detektivarbete visade det sig att det handlade om nittonåringens goda vän Veikko som jobbat där året innan.

***

P. S. Vi trotsade darwinismen och köpte en ny jacka. 

söndag 9 september 2018

"No more kissing frogs"

Lite sent ute med september månads kalenderbild; har haft en del annat att göra på sistone men med hösten och mörkret hinner jag hoppeligen rita lite mer igen.



lördag 8 september 2018

Ett varv i Lingonskogen

Tog idag min skrotade bil och körde ut till Nupurböle nygallrade skogar - mer familjärt Lingonskogen eller "Lingarn" - där jag vandrade omkring med syskonen och Far en timme innan vi blev bjudna på köttbullsgryta och kaffe. 












Bastubåten Neputun:




Nedan Fars helt sjukt imponerande miniatyrmodell av Norra Esbos framtidsplaner inklusive järnvägen som ska susa förbi hans fritidshus i framtiden.



Sedan via Kusins terrass till Design Market på Kabelfabriken dä Syster och jag gjorde diverse mer eller mindre onödiga fynd. 


Hade efterd etta storsinta planer på att gå ut och äta och sedan städa alla hemmets vrår men fann mig i stället ätande salladsrester och ligga platt på soffan. Det lär vara en dag imorgon också.

torsdag 6 september 2018

Hajanaisia Havaintoja

Kolmatta viikkoa töissä ja sellaiset käsitteet kuin "loma" ja "oma aika" ovat hepreaa. Ei millään pahalla, hyvinkin mielenkiintoista ja mukaansatempaavaa, mutta kun myös vapaa-aika täyttyy kaikenlaisesta puuhasta, niin... on ollut intensiivistä.

Hajanaisia havaintoja ja niihin täysin liittymättömiä kuvia menneen viikon tapahtumista:

Oli yhdet rapujuhlat, yhden nurmikon leikkuu ja mökin kaikkien ikkunoiden pesu.


Kahdeksantoistavuotiaasta tuli yhdeksäntoistavuotias ja sai kakuksi kaksi mokkapalaa ja kaapista löytyneen tuoksukynttilän jonka sytytin kakun viereen. Kassillisen lahjoja joista puolet menee vaihtoon.


Osallistuin hallituksen kokoukseen jota onneksi seurasi oma hetki saunassa ja yöpyminen mökillä ennen saapumista kiharatukkaisena toimistolle keskiviikkoaamuna koska hiusharja jäänyt kaupunkiin.


Yhdeksäntoistavuotiaasta tuli uuden iän myötä kunnollinen kansalainen joka työskentelee nyt assistenttina Etelä-Helsingin eri päiväkodeissa ja esikouluissa. Olen erittäin ylpeä ja kertomansa tarinat aivan hilpeitä. (Joskin aikamoisia Anna-selityksiä, no offense, Sis.)




Kävin katsomassa Mamma Mia kakkosen ja selvisin tällä kertaa ilman suuria henkisiä traumoja Pierce Brosnanin laulusta, luultavasi siksi että suurin osa siitä oli leikattu elokuvasta pois.

Palattuani elokuvista sain viestin yhdeksäntoistavuotiaalta jossa hän kertoi jääneensä minun autoni kanssa jumiin isänsä porttigongiin koska pihassa yllätti huonoon kohtaan pinottu lautaläjä ja autossa kuulemma nyt ihan hirveät naarmut ja kolhut molemmin puolin. ("Helt förfärlit".) Purskahdin itkuun - olin ihan hivenen väsynyt - ja menin nukkumaan.

Vein tänään auton korjaamoon näytille ja sain alustavan laskun joka oli suuruudessaan samankokoinen kuin jo seitsemän vuotta vanhan autoni arvo. Tämä tarkoittanee että se menee lunastukseen. Nauroin epäuskoista naurua - muutama hassu naarmu! - mutta sopeuduin ajatukseen jo kotimatkalla. Vakuutusyhtiön päätöstä odotellessa surffailen nyt netissä uusia autoja. Auton vaihdon mietintäprosessi oli jo meneillään mutta tarvitsi pienen tönäisyn. (Pun intended.)



PS Ja jos nyt tässä jotain hyvää (mahdollisen uuden auton lisäksi) niin onhan se helpottavaa, että vaikka auto on lunastuskunnossa niin kukaan ei ole loukkaantunut ja itse omassa porttigongissa aiheuttamani naarmut eivät enää näy.

Öitä!