onsdag 22 november 2017

50 shades of grey

Veckan har varit olika nyanser av grått. Söndagen inspirerade till denna skiss:

 
Idag började jag morgonen hos tandläkaren och promenerade sedan från Skillnadsbacken till metrostationen för att inviga rutten till jobbet. Mycket smidigt om man bortser från att resan tog dubbelt så länge som med bil och kostade flerdubbelt mer. Någon rusning kan man inte tala om i alla fall på Kägeluddens station, där det såg ut så här när jag åkte hemåt i eftermiddag:


Medan jag företog mig irrfärder i underjorden tog sig artonåringen till Braheplan på uppbåd. Om lite på ett år rycker han in:



(P.S. Och innan min Far - som igår skrev ett blogginlägg om fyrtio nyanser av grått - anmäler mig för plagiat, så kan jag dels säga som han brukar; great minds think alike och dels att jag faktiskt publicerade bilden överst på sociala medier med rubriken "50 shades of grey" redan i söndags; bara att klicka på Instagramikonen till höger för bevis.)

fredag 17 november 2017

den satans pälsjanarin

Igår eftermiddag stod jag i tamburen iklädd min fuskpälsjacka och drack upp min vinglögg innan jag drog iväg på jobbets lillajulsfest. Under tiden hade artonåringen hittat min i Prag köpta fuskpälsväst så han kom släntrande runt hörnet iklädd den och ett spretigt Movemberskägg. Han lutade sig lojt mot dörrposten.

"Vad har du blivit för en satans pälsjanari?" frågade han roat. 
"De är fake!" sa jag. "Och vad vet jag, kanske jag blivit mjukare i själen?"

Fick inget samtycke där. 

Senare under kvällen fick laget där undertecknad medverkade silver i en frågesport. Mitt bidrag bestod väl mest av att skriva ner svaren med proper handstil samt minnas namnet på tidningen Playgirl och filmen Mies ja Alaston Ase. Kanske inget att stoltsera över men hjälpte i alla fall till att vinna dessa sjukt coola brillor som kom väl till pass så här dagen efter.



En läjäplänkkäre, tack.

Stora Robertsgatan har väl under de senaste årtiondena kunnat beskrivas bäst som Rödbergens pissoar. Den surluktande gågatan befolkades av mer eller mindre udda individer och den ena baren var skummare och hemligare än den andra. Ville man förr ta sig något att äta där så kunde man på sin höjd beställa en läjäplänkkäre* i Tuomaksen Grilli. 

Nu har gatan fått ny stenbeläggning och med ens ser den både bredare och lyxigare ut än tidigare. På noll tid har det dykt upp små, gemytliga kaffeshoppar, en barber shop, Espresso House, vin- och tapasbarer samt restauranger och lifestylebutiker. 




Jag åt min middag på en ny sushirestaurang där ikväll.  Moshi Moshi kanske? En hyfsad buffet och lugnt och trevligt.


McDonald's på hörnet har ersatts av McCormick's vegerestaurang Yes Yes Yes. Är rätt så nyfiken på denna.


Är mycket glad över detta gemytlighetstillskott i mina kvarter; hoppas gatans ansiktslyftning håller i sig.

*på nittiotalet gick jag hem från krogen med en kompis som tagit sig en eller två för mycket. Hen försökte beställa en lihis kahdella nakilla hos Tuomaksen Grilli men det blev "yks läjäplänkkäri, kiitos".

tisdag 14 november 2017

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut*

Inatt drömde jag inte bilder, utan i text, i tredje person. Som att läsa en bok. Jag har inget minne av något visuellt, och det var så märkligt att jag minns att jag ännu inne i drömmen tänkte att jag borde vakna och stiga upp och skriva ner alltihop, men det gjorde jag ju inte. Jag vaknade sent omsider av att jag torrhostade så jag steg upp och drack ett glas vatten, tog en halstablett och somnade om. 

Imorse kom jag ihåg en endaste mening ur drömmen, som under det att den pågick kändes väldigt lång.

"Hon hann aldrig ens märka, att kärleken redan tagit slut."

Kanske drömmer jag så här för att jag läst Kjell Westös Den svavelgula himlen om kvällarna innan jag somnat. Det är en bok som jag inte vill att ska ta slut och som dessutom får mig att vilja skriva en själv. En del böcker bara är sådana. 

***

Vet ni vad man blir lycklig av? 

Av att få svaret "jo" (helt utan tvekan) av sin sextonåring när man frågar 1) om parkouren varit rolig och 2) om finska undervisningen känns bra. Och av att han när man frågar vad som varit det roligaste med dagen inte med mörk uppsyn svarar "att komma hem" utan säger: "Hmmm, låt mej fundera. Det var nog när vi gjorde nåt slags kretslopp och det blev kortslutning och började ryka."

Man blir också lycklig av att det ser ut så här när man kör upp ur garaget från matbutiken i Sandviken. Typ tiden-stannar-lycklig.



***
Om jag fick önska mig något idag? Det skulle vara två timmar till i dygnet och de skulle få infalla efter klockan elva på kvällen, när jag precis börjar bli inspirerad men vet att jag borde gå och lägga mig.

Jag skulle skriva och läsa och rita och ordna papper och städa garderoben och elda brasa och dricka glögg medan det är knäpptyst och kolmörkt. Så skulle jag liksom kunna gå och lägga mig klockan ett och stiga upp klockan sju och ändå ha sovit åtta timmar. Tänk er det, ni.

***

*Cornelis Vreeswijk sjöng:

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut

Jag drömde om en jätte sal där stadsmän satt i rad
Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa

"Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär
Och ingen känner längre till, det ordet militär"

På gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog
Och alla drack varandra till, och dansade och log

söndag 12 november 2017

Fattiga riddare

Fredag kväll sökte syskonen och jag oss via Kämps terrass till Riddarhuset för att fira släktens trehundratrettioårsdag med pompa och ståt. Fint värre. Efter en stunds minglande blev jag placerad i bortre ändan av ett bord i bortre ändan av salongen med andra udda individer. Det var riktigt trevligt. Efteråt blev det mera mingel och dans och ginen var slut långt innan bandet - Spruce, varm rekommendation - slutade spela. 





Man uppmanades ta med sig av blomsterdekorationerna hem och även om jag var sent ute lyckades jag mygla till mig en bukett. Syskonskaran och några av våra nyfunna släktingar klämde in oss i en taxi som jag tror att ingen av oss beställt.

"Heität meidät nyt vaan äkkiä Teatteriin, voit sitten hakea ne alkuperäiset tilaajat", tror jag att jag sa. Ber härmed om ursäkt av de släktingar som eventuellt måste ta nattbussen hem. I kön till Teatteri blev vi plötsligt oroliga att våra buketter - som redan i taxin lämnat efter sig högar av kvistar och kronblad - inte skulle komma in på krogen. Vi skapade en sorglig separationshistoria som vi levde oss in i till fullo och jag vill minnas att vi kom in utan motstånd. "Nämä ovat meidän erokimppuja", grät vi i garderoben och buketterna lyftes med stort medlidande upp på hatthyllan.

Inne på krogen frågade folk varför vi var så fint klädda och vi spärrade upp ögonen och sa "Mitä, eikö tänään olekaan perjantai?" och andra dumheter. Det var långa och mångsidiga timmar på Teatteri och när valomerkki kom traskade jag hem med mina blommor och lade dem i diskhon innan jag kröp i säng.

(Sain kun sainkin kukat vietyä ehjinä kotiin, skulle man säga på finska.)


På detta vis fick jag mig en födelsedagsbukett då herrarna i mitt hus inte hade förstånd att uppvakta mig - eller ens komma ihåg mig - på min stora dag. Den firade jag med att via diverse gallerier promenera till min Far i Gräsviken på farsdagkaffe och åka gratis spårvagn hem eftersom biljettautomaten var sönder. 

onsdag 8 november 2017

Sökes: mysig lägenhet för en med västerbalkong och närliggande snabbmatsrestauranger.

Kom hem sent ikväll, vrålhungrig och med huvudvärk. Fixade snabbt till någon form av pasta med broiler, bacon och spenat.

Sextonåringen dök aldrig upp till middagen p g a mitt i ett spel. 

Artonåringen slog sig ner iklädd sina blodstänkta Halloween-pyjamasbyxor och med början till ett Movemberskägg och åt under tystnad. Halvvägs in i portionen sa han äcklad:

"Pasta carbonara är nog så jävla fett och mättande." 
"Jaha? Är det här pasta carbonara?" frågade jag.

Han ryckte på axlarna.

"Alltså det här med pasta carbonaras äcklighet tog du bara upp i förbifarten, har ingenting med min mat att göra?"
"Jag sa bara."

"Borde väl vara smickrad av att du kallar det carbonara", sa jag. "Jag trodde det var höna, bacon och grädde. Men jättekul att komma hem och laga mat och bara få klagomål. Nå nämn tre rätter som jag lagar som går att äta?"
"Mamma, du lagar bara tre rätter."
"Jag lagar bara tre rätter?"
"Ja.... alltså ibland är hönan strimlad, ibland är det en biff. Men du kan ju inte kalla det olika rätter."
".....vafan! Alltså du är arton år, du bor gratis hemma, DU får börja laga mat åt oss alla en gång i veckan! Hörde du!"
"Jag kommer inte att vara hemma."
"Du kommer inte att vara hemma?"
"När det är min tur att laga mat."
"Nehe."
"Du kan ju ta samma taktik."
"Det menar du? Och var ska jag bo då har du tänkt?" 

Tjugo minuter senare knackade jag på hos sextonåringen och berättade att maten fortfarande står på bordet, nu kall. Ännu mitt i ett spel?

"Nej, aj jo. Jag glömde. Att det var mat."

söndag 5 november 2017

...vad tror du att det hände sen?


Bortsett från denna strössel-fadäs var födelsedagen lyckad och sextonåringen myste: "Jag tror jag fick allt jag hade önskat mig." Bland annat led-lampor i olika färger att belysa datorbordet med.


Lördagen spenderade jag med syskonskaran i Lojo där vi gick igenom förförra generationens prylar. Fast jag svurit på att inte bära hem mer grejer fastnade jag för några. En Billnäs stol som passar perfekt med skrivbordet jag bar med mig från samma ställe för några år sedan. 


Den här FaberCastell-pennvässaren kunde jag inte låta bli. Tror inte jag har använt en sådan sedan Bemböle lågstadium och dessutom går den ju ton i ton med min kakelugn.

 
 Och så har vi Helsingfors 1837 där våra hemknutar ännu var rena rama bondvischan.


Att ha en sextonåring.




 

söndag 29 oktober 2017

Fifty-sixty

Inspirerad av någon av intervjuerna jag hörde på bokmässan frågade jag mina söner ikväll om jag har tryckt ner deras självkänsla under deras uppväxt.

"Nej", sa artonåringen. 
"Jo", sa femtonåringen.

No comment. 

"Vill du ha din grönväxt tillbaka?" frågade jag artonåringen och viftade med penningträdet jag lånat för att vattna.
"Jag bryr mej inte."
"Men det behövs för att det ska vara feng shui i ditt rum!"
"Det blir feng shui i mitt rum av att JAG är där."



Bilden var mitt bidrag för kampanjbild till bokmässan. Den nådde ingen framgång (vinnaren finns här) men gav mig åtminstone gratis inträde. Jag borde kanske idag ha gått på föreläsningen om hur man motiverar unga till att läsa, men valde i stället en intervju med Sanna Wikstöm där hon berättade hur man förverkligar sina drömmar. 

Aldrig försent? 

(Trots att min mor brukade säga att "nå nu är det försent att stiga tidigt opp!").

lördag 28 oktober 2017

"You're only ever as happy as your least happy child."

Häromdagen körde vi förbi Svenska Handelshögskolan.

"Där är Hanken", nickade jag åt femtonåringen. "Tänk om jag i tiderna vågat välja något annat...."
"Liksom vadå, något artsy-fartsy?"
"Kanske det", sa jag. "Undrar bara ibland hur livet blivit då?"
"Då skulle jag inte ha funnits!" sa femtonåringen med spelat darr på rösten. 

Och det har han ju så rätt i.

Håller förresten med Sting som i en intervju citerade någon klok person som sagt: "You're only ever as happy as your least happy child." Lyckan och lättnaden i att min femtonåring äntligen hittat ett spår som tycks motivera honom? Obeskrivlig. Jag sa det åt honom igår kväll, att jag är så glad över att han äntligen verkar nöjd och glad, att det är det enda som betyder något.

"Jaha-ja", sa han i det obekväma och ovana strålkastarljuset (ändå märkbart nöjd). "Bryr du dej inte alls om min bror?"

Av vem har han lärt sig att ta allt så bokstavligt? (Krhm.)

Hans bror? Ränner omkring mellan körlektioner, studentskrivningar, Halloweenfester, fotbollsmatcher, Londonresor, FIFA-turneringar, etkot, jatkot och futsalmatcher. Imorse hade jag den sällsamma lyckan att ha en pratstund med honom - (iklädd en hos Lidl inhandlad Halloweendräkt bestående av en bloddränkt operationssalsdräkt som han nu tar i bruk som pyjamas) - medan han slängde i sig några mandariner och berättade om gårdagskvällen. "Sjukt gott med kall rostbiff på natten, förresten", sa han innan han gav mig en kram och försvann mot nästa programpunkt. 


torsdag 26 oktober 2017

Här går det vilt till.

För någon tid sen ringde Far och berättade att han har typ hundra kilo älgkött han vill bli av med. (Han sa inte typ, men ni förstår vad jag menar.) Detta triggade mig att gå igenom vår frys och börja tömma den på förra årets vilt. Alltså gjorde jag i början av veckan en maletköttsoppa på älg och bacon som vi åt på i dagarna två och efter det hjortstek med svampstuvning, potatismos och lingonsylt som idag blev hjortstek med ris, skysås och rucola.

Jag som på jobbet i augusti sade att jag vägrar laga mat koska koko ajatus ruuanlaitosta tuntuu niin vastenmieliseltä. Vad kan jag säga? Lyckan i att ha årstider! På sommaren golf och stugliv, grillning och rosévin, på hösten strumpbyxor, böcker, gym, illustration och vilt och rödvin, på vintern pilates, glögg, film och stearinljus och på våren jogging, vittvin, fotografering i nyfunnet ljus och torka damm av hyllorna.

Jag menar, tänk om man skulle bo i Florida? Hur tråkigt?


 

måndag 23 oktober 2017

En riktig karl.

Även den andra förlorade sonen dök upp. Han förevisade stolt sin första senior-medalj någonsin. Grenen är futsal och laget FCSungKwanCho och dess framgångar kan följas på Twitter och Instagram.


Loving my life a little bit right now (and the people in it).

Plockade upp min femtonåring efter jobbet. Han såg ut att ha vuxit flera centimeter sen senast och var dessutom iklädd snygg tröja och chinos i stället för sin sedvanliga munkjacka (om du är finlandssvensk, läs: huppare).

"Du ser mycket äldre ut än när jag såg dig för en vecka sen!" utbrast jag.
"Du också", sa han.

Fällde instinktivt ner spegeln i bilens solskydd och försökte släta ut påsarna under ögonen; de bredde bara ut sig. 

"Snygg i håret är du också", fortsatte jag.
"Inte du", sa han.

Han hade glimten i ögat trots allt och förhörde sig senare - efter läkargranskingen där det visade sig att han vuxit åtta centimeter på ungefär lika många månader -  om en massa saker som jag inte kunde svara på; googla det, sa jag. Och lite svårt att tro att denna leende, närapå pratsamma kille är den samma som bodde här i våras. Häromveckan överhörde jag en diskussion han hade med sin bror när de var på väg ut för att köpa kvällsglass. 

"Vi måste gå nu", sa femtonåringen, "för jag ska hinna se en serie och då måste jag börja i tid för att kunna gå och sova klockan elva."

Jag kunde inte tro mina öron. Och om morgnarna - förutom några enstaka - står ögonen som tappar i huvudet på mig när jag möts av femtonåringen i köket klockan sju dit han tagit sig helt själv, efter en väckarklockssignal. EN! Detta efter att halva grannskapet i våras var här och stängde hans klockor (i pluralis) medan han själv sov som en stock.

Idag kom han dessutom hem och suckade över dammlagret i sitt rum; torkade och sprejade och putsade och blåste dammhundar ur datorn innan han slog sig ner, tryckte på sig hörlurarna, drog igång spelet och sa med sin Skype-röst; "Hey guys, I eat people for breakfast."

fredag 20 oktober 2017

Nu.

Jag lever så i nuet nuförtiden att jag knappt kan tro det själv. Det resulterar i att jag inte just planerar längre, nej, det är en lögn; jag har mina rutiner och mina fasta punkter - konserter och resor och bastuturer och morgongröten och kulturevenemang och fester i kalendern - men utöver det? Kliver in i en stad utan att veta vad jag ska göra där. Lägger mig på bastulaven utan att minnas vad som hände dagen innan eller vad som ska hända dagen efter. Svarar jo när någon föreslår träff samma dag, ändrar planen som inte fanns för att göra det som dyker upp.

Det låter kanske inte så konstigt, men själv blir jag förvånad varje gång. Det fanns en tid när jag oroade mig konstant. För det som varit och det som komma skulle. Nuet hade jag ingen aning om; det gick mig förbi. Livet var planerat i minsta detalj och när man avvek från planen var jag förstörd; allt var förstört. Ju sämre jag mår, dess mera kontroll försöker jag ha. Ju mer jag försöker, dess värre blir det.

Hösten passar mig, det har den alltid gjort. Luften är lätt att andas, solen ligger så lågt att belysningen skriker fotografera, mörkret lägger sig som en trygg filt om kvällarna, jag önskar att kvällarna aldrig tog slut men när de gör det sover jag så djupt som jag inte trott var möjligt. Får lust att drämma till alla klagoandar som vill skippa de här månaderna; jag vill bara svepa in mig i dem.

 

torsdag 19 oktober 2017

Oh my, how time goes by

Har inte varit här inne på en vecka, kan inte tro att det är sant. Vart har tiden gått?

Jag har shoppat galenskaper, varit på stugan och talko, jag har träffat nära och kära, läst ut Elena Ferrante och Ennen kuin mieheni katoaa av Seija Ahava och påbörjat Störst av allt av Malin Persson, ätit sushi och annat på olika restauranger, diskuterat #metoo med artonåringen, fört min femtonåring till bland annat barberaren samt gömt allt mitt rena byke i IKEA kassar på hans säng medan han bor hos sin far.

I euforin över mina egna veckor igen efter att ha haft huset fullt av tonåring hela våren bokar jag min vana trogen in för mycket. Backade därför idag ekonomseminariet jag tänkte gå på imorgon kväll. Det finns gränser för hur mycket mingel Ms Introvert klarar av på en fredag kväll i oktober; bastun och böckerna och pennorna och pappren och mörkret lockar mer.


Bilden är från blåklocksrummet i den Stora Byggningen i öst.

När jag promenerade hem från restaurang Corso ikväll var det rått i luften; ett kallväder är på väg och jag var iklädd endast min lilla konstläderjacka för solen sken ju idag men skenet bedrog. Jag sneglar på min kakelugn och mina sista vedklabbar från förra vintern; kanske fötterna upp, en sprakande brasa, en bok och ett glas rödvin?