måndag 18 september 2017

Paparazzimaterial.

Otippat nog gick artonåringen med på att promenera i mitt sällskap till barberaren och på lite klädshopping. Efteråt skrattade vi åt att man alltid när man kommer ut från frissan känner sig så förändrad att man typ förväntar sig horder med paparazzi och wow-rop utanför, men i själv verket är det ingen annan som ens märker att man blivit klippt.

En trevlig kväll.

Hemma hittade jag mina pennor. Skissade försiktigt; lite som att cykla första gången efter vintern.

söndag 17 september 2017

writer's block, painter's block, kids on the block

Helgen rann som sand genom mina fingrar. Varför det känns så; jo för att jag inget fick gjort. Det är inte ens sant! Jag var på gymet i fredags, jag har läst i stearinljusens sken, jag träffade en väninna i lördags i några vevor över några glas vin, jag köpte nyttiga kläder åt min femtonåring och mindre nyttiga åt mig själv och ikväll sprang jag runt Brunnsparken i blå höstbelysning.

Men ändå. Jag ville rita och skriva, men därav blev intet. Totalblockerad. Kanske sedan om och när mina kvällar och dagar blir ensammare och längre och innehåller lite mindre byke och matlagning och vinsessioner och tonårsmobbning. ("Lyssna hur du andas! Förstår du inte att om du går omkring på gatan med en tom Sodastream-gasflaska och dessutom låter sådär så tror ju fan folk att du är helt psycho!" Efter detta fick femtonåringen bära gasflaskan helt själv och jag hasade efter, svimfärdig i mina försök att andas ljudlöst.)







torsdag 14 september 2017

Kirja vieköön

Eilen kävin ruokkimassa luovuusvajettani Baba Lybeckin vetämässä kirjallisuusillassa Savoyssa. Kirja Vieköön-tapahtumassa haastatellaan ajankohtaisia kirjailijoita ja jutustelun välissä näyttelijät esittävät kirjoista valittuja kappaleita.

Vaikka koin että juontaja oli yllättävän hermostunut eikä ihan saanut toivomaansa otetta kirjalijoista tai keskustelusta, oli ilta tunnelmallinen, mielenkiintoinen, antoisa ja hauskakin sekä välillä jopa henkeäsalpaavan koskettava. Minuun teki odotetusti syvän vaikutuksen Selja Ahava, joka oli silminnähden järkyttynyt ja kenties traumatisoitunut kokemastaan. Kirjansa käsittelee miehensä sukupuolenvaihdosta ja sitä seuraavaa eroa ja tuntemansa ihmisen ja todellisuuden menetystä. Vaikkei moni ole joutunut ihan sellaista järktystä läpikäymään, uskon että moni meistä on menettänyt kuvittelemansa totuuden ja ehkä siinä yhteydessä myös tuntemansa läheisen sellaisena kuin häntä tunsimme. Tunnistin myös itse sen kauhun ja ehkä häpeänkin jota kokee, kun joutuu uudestaan ja uudestaan kertomaan kokemastaan järkytyksestä ääneen. Kuitenkin joka kertomalla tuska hälvenee ja lopulta siitä tulee osa omaa menneisyyttä ja persoonaa. Ahavan kirja tarttui tietysti mukaan, mutta saa nyt odottaa hyllyssä kunnes saan Ferranten sarjan loppuun.

Hieman yllättäen myös piispa Eero Huovinen teki suuren vaikutuksen minuun. Kaikessa miltei ärsyttävässä hitaudessaan hän laukoi nasevia ja yllättäviä kommentteja ja sain jopa sen käsityksen, ettei hän edes usko Jumalaan. Ehkä hän liioitteli kun sanoi, että elämä on lähinnä jatkuvaa painia ja kärsimystä, mutta siihen yhdyn että ilman näitä ei kehitystä tai kasvua tapahdu. (Tapahtuuko sittenkään, mutta ilman vastoinkäymisiä ei ainakaan.) Ja vaikka hän kärjisti että lukeminen voittaa elämisen anytime, en sanoisi niinkään, mutta kylläpä kirjat toimivat itsetutkiskelun ja itsetuntemuksen työkaluina - ainakin minulle. 

Illan ehkä tärkein anti oli jonkinlainen oivallus siitä, ettei elämää tai tapahtumaketjuja voi aina jäsennellä tai ymmärtää, vaikka kuinka niin haluaisimme. Mutta voimme hyväksyä että näin on ja yrittää hellittää otetta siitä tarpeesta ja saavuttaa sillä jonkinlaista rauhaa. Jäin myös pohtimaan anteeksiantoa ja armoa ja sitä, miten paljon kevyempi kantaa on anteeksianto kuin viha ja kauna. Entä onko toisen petos sittenkän sitä, vai onko olemassa toisenlainen totuus. 

Tässä ei sinänsä mitään uutta, mutta jälleenherätys. 

Tapahtuman aikana heräsi myös nukuksissa ollut luovuus; olisin piirtänyt ja kirjoittanut heti kotiin päästyäni, jos olisi vain ollut aikaa. Luovuutta pitää muistaa ruokkia. Syksy vie minua tässä aina oikeaan suuntaan.

Ja taas jäivät uutiset katsomatta, kun piti näköjään kirjoittaa. Siitä - kirjoittamisesta - voisin kirjoittaa paljonkin lisää, mutta ehkä joskus toiste.

En ole muuten pitkään aikaan kirjoittanut suomeksi, enkä tiedä oliko tämäkään sitä. Kirjain vieköön.





tisdag 12 september 2017

Streckgumman som löpte runt parken.

Det var ett konstigt väder idag. På vägen till jobbet kom det sådana kaskader med vatten att jag tvingades tvärbromsa eftersom osäker på huruvida jag alls befann mig på vägen. 

Efter jobbet och kaffeträff på stan sprang jag ett varv runt Brunnsparken i ljummet soldis och hade fruktansvärt varmt pga mössa som jag måste ha för att hörlurarna - som är ett lappverk av olika funna i hemmet - ska hållas i öronen. Ikväll skonade jag ändå grannarna i kvarteret genom att inte gå genomsvettig till matbutiken vilket jag gjorde igår i slutändan av min löprunda. Då är det bara att glida fram sakta längsmed väggarna och se ursäktande ut.

Jag har inte ritat ett streck på flera månader, slog det mig idag.

Men läst har jag. Inga enorma mängder, men tillräckligt för att minnas att det är det jag ska göra om kvällarna innan läggdags i stället för att panikartat scrolla upp och ner längs facebookväggen. 


 

måndag 11 september 2017

who would have thought och den som lever får se

Femtonåringen flyttade tillbaka in idag efter en helg hos sin far. Mycket har han inte berättat om sin skolgång men förra veckan fick de sina verktygsbackar och utöver teori - ICT, elteknik, datasystem, material, verktyg, förbindninglära m m på läsordningen - hade de fått löda, kom det fram när jag nyfiknades.

"Hur var det i skolan?" frågade jag idag.
"Helt bra."
"Vad gjorde ni?"
"Vi koda."

"Aj ja? Var det kiva?"
"Jo."

Detta är ett utmärkt betyg från denna kille. Plus att jag hörde honom skryta på Skype förra veckan; "Let me help you, I am an ICT, well only five days so far, but anyway". Liksom det faktum att han åtminstone tillsvidare tagit sitt eget ansvar för läggdags om kvällarna och vaknandet på morgnarna. ("Han var uppe före sju imorse 😵!" skrev hans far). 

Hösten för säkert med sig skoltrötthet och motgångar av olika slag, men just nu kan jag bara lättat konstatera: tänk att saker och ting alltid ordnar sig; att det går som det ska.

Artonåringen stack sig in och hämtade "sin" mjölk och annat ur kylskåpet och stannar hos sin far några dagar. Imorse började hans skrivningar med hörförståelse i engelska och i eftermiddag var han på sin första körlektion. Mitt kylskåp är fullt av hans och hans vänners olika alkoholhaltiga drycker och han hade spenderat större delen av helgen här medan jag var på stugan.

"Du är alldeles för stor för att bo hemma", suckade jag halvt på skoj. 
"I know", sa han.
"Flyttar du hit nån dag denhär veckan?"
Han ryckte på axlarna: "Få se".
 

söndag 10 september 2017

Hösthelg

Skränande tranor, otaliga älgflugor, gräsklippning, timtals bastubad, rödvin, knastrande brasa, regnsmatter, stearinljusens sken.


Sin söndagskväll kan man lämpligtvis spendera med att dansa omkring på stugan till reggae medan mörkret faller.

måndag 4 september 2017

When some things never change.

Klev in genom dörren idag och sa åt den andra vuxna i hemmet, det vill säga artonåringen:

"Jag är helt satans hungrig. När blir det mat?"

Han bara skakade på huvudet och gick ut för att äta med en kompis. Jag insåg att mitt liv trots allt fortsätter som förr och slängde ihop en makaronilåda. 

Tidigare under dagen hade jag meddelat sönernas far att hans avkomma valt att stanna en natt till hos mig innan de byter hem. "Du är väl hemma denna vecka?" tillade jag som en pur artighetsfras eftersom veckan är hans. Han svarade sent omsider att han är på resa tills fredag. Mina söner klarar sig (numera) utmärkt oberoende av deras föräldrars varande eller icke-varande. Men ändå. Detta med kommunikation, alltså? 

Livets fråga: Are my expectations really too high? 

"Jaha, ok", svarade jag och sprang ut i blåsten. Detsamma gjorde jag igår kväll eftersom höstluften har så mycket syre att jag bara måste. Huvudbonaderna främst till för att hörlurarna ska hållas i öronen, men var ganska tacksam över dem i blåsten nere vid havet där det gick gäss på vågorna.


lördag 2 september 2017

Tidens gång, äpplet och trädet.

"När vi ses nästa gång är jag aderton", sa sjuttonåringen med en kram när han klev ut genom dörren nyss. 

Hans plan är att grunda med några kompisar hos far sin där det är KäTy (Kämppä Tyhjänä, lärde jag mig idag) och därefter ta sig till Brunnshuset vid tolvsnåret då han fyllt år. Hans efterforskningar visar att chansen att han blir insläppt är fifty-fifty eftersom "bardagen" fortfarande är 2.9. även efter midnatt. Jag sa att nog vore det lite helvetes småpetigt att inte släppa in honom och sa att han kan berätta åt portsaren att han gick tio dagar över beräknad tid så egentligen är han nog redan långt över aderton.

Tidigare ikväll när vi åt pre-födelsedagsiddag på Central frågade jag om hans studieplaner. "Vad som helst utom Hanken", sa han först, varefter hans specificerade att det nog lutar mot psykologi eller journalistik. 

Jag drog en nostalgisk suck.

Få saker ångrar jag. Det är ju inte lönt, gjort är gjort och hänt är hänt och man gjorde väl sitt bästa i stunden då, precis som nu. Men detta tänker jag på ibland - tänk om jag valt helt annorlunda inrikting då, hur skulle livet se ut? Tänk om jag lyssnat på den i mig som använde dagar, timmar, veckor och år till att rita och skriva och fundera över människans nycker, i stället för att välja den "vettiga och trygga" vägen? Fast detta lönar sig knappast att älta. Hellre fundera vad jag kan göra idag, för att slippa ångersucka i framtiden.

Och framförallt hoppas jag ju att sönerna hittar sitt, så att de slipper titta tillbaka och undra.

fredag 1 september 2017

Livet är en fest....

...eller som min exmake hade för vana att säga: "Livet är inte bara en dans på rosor, ibland måste man också supa och knulla."

Tiden har gått med rasande fart, jag tycks inte ha varit här inne på över en vecka. Förra torsdagen blev jag utlurad av gamla kollegor till Löyly på konsert och burgare och skumppa och en nostalgitrippad senkväll på Kalle. Det var så fullt med folk i baren att mina ljusa mockastövletter var närapå förstörda av öl, vin och fotspår. Desperat tvättade jag dem med Fairy och tvättsvamp och fönade dem torra; de blev så gott som nya. Dagen efter var det drinks och middag med ännu äldre kollegor på Sköne och Shelter. Undertecknad som knappast repat mig från förkylningen använde därefter helgen till att återsamla mina krafter samt mundera femtonåringen inför tisdagens skolstart på Prakticum.

Själv reste jag på arbetsresa till Tyskland måndag morgon. Trettio grader varmt, evigt bilande, tyska och engelska men inte enbart tungt.




Sönerna valde att inkvartera sig hos mig på tumis medan jag var borta. Jag oroade mig i onödan för att femtonåringen skulle försova sig från skolstarten; han tycks äntligen ta sitt ansvar, åtminstone tillsvidare. Hur studierna känns har jag inte riktigt ännu lyckats lista ut, svaren efter tre dagar är mest i stilen jo-nej-farfars byxor, men början verkar bra. 

Tillbaka från Tyskland sent onsdag kväll kunde jag konstatera att sönernas matvanor under min frånvaro kanske kan ifrågasättas och de hade inte heller fyllt diskmaskinen ("Vad är felet med diskmaskinen när ni inte kunnat fylla den?" - "Nå den är ju full med ren disk.") men annars klarade de sig självklart bra. 



Igår morse körde jag sjuttonåringen till Noux för en friluftskurs i form av vandring och två nätters tältning.  (För "vitut att jag börjaa ta någå tåg och bussar me den hä rinkkan").


Själv till kontoret varefter hem för att delta i husbolagets gårdsfest; en gemytlig tradition med mat och vin och grannar medan regnet smattrade på tälttaket. Vid tiotiden bytte jag sällskap och anslöt mig till jobbteamet som firade sommarhjälpens sista dag. Vi hamnade på Kalle, igen, och där trivdes vi tills småtimmarna, igen.



Mycket händer här i trakten, som vi brukar säga. Har troligen haft min mest sociala sensommar i mannaminne. Angenämt. Välkommen höst.

Och dagens bästa:
 
1) Jag skrev till Prakticum och undrade om det finns något alternativ till den vanliga finskaundervisiningen för femtonåringen, så att han äntligen skulle ha möjlighet att komma ikapp eller ens lära sig något. Redan samma dag fick jag svar och förslag på specialundevisning i minimal grupp och med anpassat innehåll. Detta efter att i tre år förgäves ha försökt få högstadiet att engagera sig i detta problem. Döm och min lycka och lättnad?

2) Femtonåringen hittade tjugofem euro på gatan.

onsdag 23 augusti 2017

Om att nysa på möten

Vilken tur att femtonåringen och hans nys-kritik flyttade till sin far. I måndags drabbades jag nämligen av en plötslig förkylning och var helt nere för räkning igår. Jag bara nös och nös och nös, typ serier av åtta nysningar var femte minut. It was not beautiful.

Höll mig i min home office men lyckades med det klassiska att jag ringde ett Skype-samtal till en kollega i Europa, med håret på ända och iklädd någon form av urvuxen pyjamas.

"I hope you don't see me now", skojade jag.
"Actually I do", sa han beklämt.

Sillä lailla.

Bättre idag, men höll mig  fortfarande på avstånd från folk. Smög nog till frissan på lunchrasten och ikväll känner jag mig så gott som normal och spenderade två timmar på styrelsemöte. Glad och lugn i själen dessutom, som en konstig känsla av att förkylningen fördrivit en massa gammalt själabråte medsamma.

söndag 20 augusti 2017

Dingoed and teen-bullied

Började helgen med nostalgitripp med Dingo på Allas. Torsdagskvällen hade varit augustivarm och perfekt för en utekonsert men på fredag drog det ihop sig och precis när vi kom till terrassen började det regna och blåsa och vi svepte in oss i sjalar och engångsregnkappor och frös som hundar. Det gjorde dock inte så mycket; vi värmde oss med gin tonic och en bricka med shots och genom att dansa som besatta. Fortsatte med detta även efter konserten på krog lämplig för kvinnfolk i vår ålder. Mycket trevlig kväll.






Lördagen använde jag mot alla odds till storstädning och ett varv på stan. Sjuttonåringen åkte iväg till en kompis stuga på bastukväll och kräftskiva.

Idag blev det femtonåringsdag. Först klev vi på sexans spårvagn och åkte till Arabiastranden för att pröva hans kommande skolrutt. Tillbaka i centrum shoppade vi honom nya skor och åt varsin Poke Bowl innan vi körde iväg till Verkkokauppa för att inhandla nya möss och annat viktigt.

Någon form av positiv utveckling har definitivt hänt hos femtonåringen under det senaste halvåret. Han har koll på var hans grejer finns och vad han ska göra, han pratar och deltar mera och är närvarande och började idag till och med förhöra sig om hur man tar en dubbelexamen. Mycket trevligt att se och följa med efter det gångna, förhållandevis kämpiga året.

Men.... med denna utveckling kommer även en sedvanlig tonårskriticism. (Är kriticism ett ord?). Jag har idag fått höra bland annat att jag låter som en blåsbälg när jag går och andas samtidigt, att jag låter heko-heko när jag skrattar, att jag nyser för högljutt, att jag pekar för mycket och att jag sticker ut huvudet som en sköldpadda när jag är nyfiken.

"Constructive criticism", sa han med en axelryckning när jag undrade varför han måste dissa mig hela tiden. "Jag menar, vad gör du om du måste nysa på ett möte? Låter du sådär?"

Tål att tänkas på.

Allt detta - samt insikten att jag spenderat de senaste fyra veckorna med tonåringarna - fick mig att whatsappa sönernas far och få bekräftat att han kan kan inkvartera dem från och med imorgon. 

Ensamvecka. Hur ska jag klara det? 

Heko-heko.

tisdag 15 augusti 2017

wasABI

Den här "lille" killen spenderade natten i ett tält på skolgården. Tycks vara någon form av nygammal tradition att resa upp tält runt skolan och bli omkringföst av humorlösa poliser under nattens lopp. När han kom hem efter sin första skoldag på det sista året sov han i flera timmar.


Trots en lyckad semester som kändes ofattbart lång är jag nöjd över vardagens återkomst och framförallt lycklig över de mörkare kvällarna. Mörker är kravlöst och varvlöst och därför välkommet.

Femtonåringen har ännu två veckor sommarlov innan han börjar ICT-linjen på Prakticum. Om jag inte misstar mig skönjer jag en viss nyfikenhet och iver under den blaserade ytan hos den lille. 

söndag 13 augusti 2017

Miami med mera

Använde min sista semesterhelg till olika former av verklighetsflykt. 

Jag var helt ensam på gymet på lördag eftermiddag och fick därmed dansa ostörd mellan träningspassen. Overkligt. Senare drack jag skumppa i mitt vardagsrum i sällskap av god vän plus hennes vän medan stormen och blixtrarna härjade utanför. När ovädret bedarrat lite promenerade vi gatan ner till Mummotunneli där vi fick dansa och avvärja gifta lystna män ( - "kiitos, mutta ei kiitos; been there, done that and it hurt like hell" - ) och prata strunt till höger och vänster in på småtimmarna. 

Söndagen avslutade jag med att äntligen gå på bio. Miami får kanske inte pris för sin lysande intrig, men Krista Kosonen är helt enkelt hänförande, lumoava och en helt oemotståndlig katastrof och lillasystern gör också en fin roll. Massor med bra musik men jag fattade bara att smyg-Shazamma ett par gånger. (Niki & The Dove: Tomorrow och Say Lou Lou: Nothing but a Heartbeat.)

Pigg som en lärka. Hur i all världen ska det gå att vakna och gå på jobb?

torsdag 10 augusti 2017

Högt och lågt

Det här med att resa på tremanhand.... mycket angenämt, men också tre viljor.  (Eller den yngsta utrycker inte sin särkilt klart, förutom då den är nej. Vilket den är rätt ofta.)

Detta har vi dock hunnit med, kompromisser av tre viljor:

Linbaneåkning i Pazin i norra delen av Istria. Banan lågt sjukt högt över marken och bestod av fyra delar à 80+80+220+280 meter. Med tanke på att jag lider av höjdskräck är jag ganska stolt. Det konstiga är dessutom att jag inte var det minsta rädd under-det-att, utan bara före. En minnesvärd upplevelse.



Efter höjderna följden en droppstensgrotta på sextio meters djup. Den erbjöd välkommen svalka då det var endast fjorton grader i kontrast till trettiofem uppe över marken.



Följande dag körde vi ner till Premantura där vi blev tilltalade på tyska av en kypare och vidare till naturparken Kamenjak där vi tog oss ett dopp.




Tycker det är rörande at se dessa brorsor tillsammans. Den äldre blir myndig om mindre än en månad. De kommer fortfarande bra överens trots att de på hemmaplan knappt umgås alls. 

(För att inte tala om underläget jag ligger i. Jag är det mest cringe* på hela jorden, allt jag gör är fel, allt jag säger är genant och fullständig idioti eller mitt beteende allt för uppseendeväckande. I dessa stunder saknar jag ibland lite flankstöd. Tänk att jag tills jag var sådär trettiofem ägnade majoriteten av mitt liv åt att undra varför jag sagt si eller varför jag gjort så. Nu, när jag äntligen struntar blankt i vad folk tycker och tänker om mig så får jag denna feedback av min avkomma. The irony, liksom?)

Idag klev vi i bilen och körde till grannlandet Slovenien. Skulle gärna säga att det var en idyllisk tripp men det var det inte. Vi köade i ca en timme vid gränsen och någon - jag säger inte vem - flippade ur pga värmeslag, hunger, hormonstorm och överdos av ansvar och betedde sig eventuellt som en tvååring tills vi äntligen kom över gränsen. Där kunde vi konstatera att naturen som i ett trollslag bytte från gul, låg och torr till grön och varierande med palmer och pinjeträd. Vi åt lunch i skuggan i trettiåtta grader i Portoroz och körde sedan till Izola för snabbt dopp, glass och jakt på ett shotglas åt sjuttonåringen som ska ha ett sådant ur varje land han besöker. 

Hemresan tog bara lite på en timme i motsats till två och en halv på vägen dit. Tonåringarna slocknade som ljus i den luftkonditionerade Opeln medan jag rattade mellan olika kroatiska musikkanaler. Ikväll efter middagen vann jag dem båda i biljard.

When someone acts/ or is so embarrassing or awkward , it makes you feel extemely ashamed and/or embarrassed.