söndag 9 december 2018

På äventyr österut.

Hoppade på metron österut för att besöka Teurastamos jultorg för att insupa julstämning och köpa en dörrkrans, bara för att upptäcka att det infaller först nästa veckoslut.

Beslöt bekanta mig med köpcentret Redi i stället. Att hitta runt var inte svårt som jag låtit mig berättas, men medger att jag tog mobilen till hjälp eftersom skyltningen var usel. Det som dock var värst med stället var det orange färgtemat. Köpcentrets logo är något av det fulaste jag sett. Jag antar att den orange färgen har med närheten till metron att göra, men det är en totalmiss. Orange signalerar billigt och dessutom försvinner ju metrologot i havet av annan orange skyltning. Förstår inte heller varför inte de två sidorna av centret (Sköne och Stadi) har fått sina egna färger så man alltid skulle veta på vilken sida man irrar omkring. Tvärtom, allt är identiskt och synnerligen otrivsamt. Eller nej, inte allt - restaurangerna och caféerna är mysiga och utbudet så bra att det överskrider all eventuell efterfrågan i alla fall tillsvidare. De låga taken kunde ha tillfört mera mysfaktor, men eftersom de är vita blir intrycket bara asigt och halvfärdigt. Helt och hållet verkade allting halvfärdigt; alla butiker ser ut som pop-ups eller lagerutförsäljning, oberoende om de är det eller inte.

Inte förtjust med andra ord och inget särskilt imponerande utbud av butiker, men tillgängligheten är toppklass; man är ju där med metron på två orange sekunder och bara att kliva rakt in i centret.

 

lördag 8 december 2018

Inbromsning.

Natten till fredag drabbades jag av en lindrigare sortens förkylning. Klarade trots det arbetsdagen med galans men var helt slut på kvällskvisten och släckte lampan innan elva. Drömde att jag hängde på en bergsvägg med en turkos swimmingpool under mig. Hann tänka att det är bäst att inte ramla i eftersom jag var på väg på möte, men så öppnade sig min handväska och allt innehåll trillade ner i bassängen. Jag klättrade ner iförd min vidkjolade sommarklänning och vadade ut med vattnet till midjan. Mitt puder var förstört, men den lilla gåvan inpaketerad i blommigt papper jag hade haft i väskan var oskadd. 

En kanske tioårig lockig flicka iförd baddräkt stod i vattenbrynet och iakttog mig. 
"Min klänning är genomvåt", sa jag, "och jag som ska på möte."
"Men det gör ingenting", sa flickan, "det är ju så varmt!"

Jag vinkade hej och sprang mot mitt möte. Kände hur kjolen torkade efter bara femtio eller hundra meter. När jag kom fram var jag en kvart försenad. 
"Jag ber om ursäkt", sa jag. "Jag föreställde mej att jag kunde springa genom halva ert land på sju minuter."

Vaknade sträv i halsen och med igenmurade ögon. Hade tänkt mig ett må-bra-veckoslut med pilates och bodybalance och träffa bortglömda vänner. Fick avboka pilatesen jag bokat till i förmiddag och använde i stället morgonen till att telefonledes catch up med bortglömda föräldrar. Efter lunch hade jag samlat på mig tillräckligt med krafter och gick ut på stan. Svängde in på en fotoutställning som inte var den jag trott. Köpte glittriga trikåer och stämde ex-temporeträff med ex-kollega för kaffe, glögg och jultårta. Senare promenerade jag hem via Tuomaan markkinat och matbutiken. Mina papperskassar regnade sönder i bitar så jag måste bära dem i famnen.

När rostbiffen nästan var klar klädde nittonåringen på sig och sa att han går ut och äter med sina vänner. Sjuttonåringen och jag åt tillsammans och det tog tio minuter i jämförelse med tillredningen som tog nittio. Vi håller oss kanske till hämtsushi i fortsättningen också.

Alla klagar på mörkret och regnet. Jag njuter av kravlösheten. 

torsdag 6 december 2018

Random stuff

Några random bilder från ett dimmigt Köpenhamn:









Och några random plock från en välkommen ledig dag:
  • Drömde för n:te gången under den senaste månaden att flygplanet jag reste med nästan störtade. Det sicksackade till sist skickligt mellan hus och träd precis över marknivå. Kändes vådligt, men allt gick bra.
  • Drömde vidare att jag sällade mig till ett större främmande sällskap på flygplanet som plötsligt var enormt och fullt med rum och salar. "Jag kan bara inte sitta ensam i mitt rum längre", ursäktade jag mig.
  • Sov trots det rikliga drömmandet som en stock och vaknade med ett ryck halv nio och trodde jag försovit mig från jobbet. 
  • När jag gick ut på stan hittade jag utanför grannens dörr Ben & Jerry's glassen som nittonåringen ätit av på vägen hem från krogen klockan fem. Jag förde ut den men hade så mycket annat att balansera med att jag spillde ut den på innergården. Det blev en stor, brun chokladpöl.
  • Gick omkring och drömde om lägenheten jag ska bo i när mina barn flyttar ut; den har sydvästbalkong, bastu och ateljé. Tre år kvar kanske? Då börjar ett nytt livsskede. Livet är spännande, skulle vilja leva minst ett till. Då skulle jag vara modigare, ända från början.
  • Klev in på Galleri Piirto och köpte nästan en målning av Tapani Piirto för massor med pengar, men tog mitt förnuft till fånga. 

(Inte denna målning, men en motsvarande.)


Glad Självständighetsdag!


måndag 3 december 2018

Let it snow, let it snow, let it snow ...

I samband med jobbresa i slutet av förra veckan övergav jag alla mina förpliktelser och stannade i Köpenhamn över weekenden. Lördagen var dimmig och kall och på söndag hävde regnet ner, men jag hann under två dagar glömma allt vad jobb och barn och tydligen också bloggande heter.

När jag igår vid midnatt klev in i mitt av Sergej på onsdag nystädade hem möttes jag av nittonåringen skor i tamburen, kassar med tomflaskor på dörrhandtaget, disk i diskhon och dryckesklibb på golvet. Kan hända flippade jag ur lite i stället för att krama om honom (som jag trodde var i det andra hemmet). Han hade nog städat mycket fint, det såg jag redan innan han försvarade sig med "du skulle bara veta hur här såg ut innan jag städade", men kanske var allt ändå inte precis som jag hoppats på när jag klev in. I avresande stund hade jag dessutom två lite kaffemjölk och vid hemkomsten noll. Började alltså min måndag med att med håret på ända knalla iväg efter mjölk för att överleva min distansförmiddag. Sedan iväg till fysioterapeuten som gav mig mera övningar för ryggen innan jag klev in på kontoret efter lunchdags.

(Hittade förresten äntligen mina ryggutlåtanden från 2011. Med en förskjuten kota, lindrig skolios, ödem, stressfraktur och början till diskbråck och vadalltdetnuvar redan för sju år sedan så är det kanske inte så konstigt om ryggen säjer ifrån ibland. Bara att göra vad man kan och se vart det leder.)

Efter jobbet körde jag ut till stugan där jag nu sitter med mössa och vantar och har slängt i mig två flottiga köttpiroger. På vägen hit snöade det något kolossalt, så till den grad att jag trodde jag skulle bli på Ollasrakan där det yrt igen så att man knappt såg var vägen gick. Denna till synes huvudlösa logistiska gärning mitt mellan resa och en stympad arbetsvecka utfördes för att jag ska hinna närvara vid lokalt styrelsemöte imorgon efter arbetsdagen. Ettei vaan olisi liikaa ohjelmaa 😂, skrev Syster häromveckan när hon försökte få in en träff och jag beskrev min kalender. 

Never a dull moment.

söndag 25 november 2018

Förödelsen

Inatt drömde jag att jag plötsligt tappade synen medan jag körde; allt blev kolsvart. Jag försökte stanna men hade ingen aning om det lyckades. Till sist kände jag att bilen träffade något, inte hårt och inte mycket, en refug kanske. Bilen stannade och efter vad som kändes som en evighet fick jag tillbaka synen. Först trodde jag att allt var som det skulle, men insåg sedan att jag var omringad av bråte; plåtar och kraschade bilar så långt ögat nådde. Lutade pannan mot ratten och inväntade polis och ambulans. Men när inget hördes klev jag försiktigt ur bilen. Det var totalt tyst och stilla omkring mig och jag såg med ens att alla bilkadaver var urgamla och rostiga. Inte en människa syntes till. Trots att jag insåg att jag inte orsakat någon krasch utan allt varit förstört sedan urminnes tider kände jag mig ansvarig för förödelsen.

Modstulen och förbryllad vandrade jag iväg mellan plåtliken, mot nästa dröm. 

lördag 24 november 2018

Anyway the wind blows

Var på Maxim och såg Bohemian Rhapsody accompanjerad av ett glas rödvin. Grät floder den sista halvtimmen, av nostalgin, av det sorgsna, av minnena, av livets förgänglighet, av männsikans feghet, av musikens kraft. 

Too late, my time has come
Sends shivers down my spine, body's aching all the time
Goodbye, everybody, I've got to go
Gotta leave you all behind and face the truth
Mama, ooh, (Any way the wind blows)
I don't wanna die
I sometimes wish I'd never been born at all

- Freddy Mercury 1975

tisdag 20 november 2018

Da-a.

"Hur kan det vara så satans kallt och ruggigt?" huttrade jag när vi promenerade mot barberaren.
"För att det är nästan december och vi bor i Finland", sa sjuttonåringen. 

torsdag 15 november 2018

Åren

Fyllde fyrtiosju år på måndag, Mor var på middag och Finnkino lovade mig gratis popcorn med nästa biobiljett. Nittonåringen undrade om sjuttonåringen köpt mej en massa presenter. Sjuttonåringen frågade då vad jag vill ha och jag sa att gärna en julkalender eller en blomma. Det blev för svårt, men det är tanken som räknas. Syster tittade in på tisdag och vi fick sushi och en pratstund. Onsdag morgon klev Sergej in trots min feedback. Städade dock klanderfritt och hade duschat och kammat håret och var indränkt i någon ny parfym och hemkomsten var inte så traumatisk som senast. Dock tror jag att han stulit två tuppappersrullar, men med tanke på att jag ikväll först glömde matkassarna i bilen och senare hittade tandkrämstuberna i kylskåpet så kanske jag inbillar mig. Har ännu inte bestämt hur jag ska närma mig städfirman och fråga om min feedback om att jag vill byta städare har gått upp i rök. (Fast de hade ju tydligen gett Sergej några goda råd, eller också var det ett sammanträffande.)

Mina år har lagt sig på ryggen i stället för nacken och jag sökte upp en ortoped imorse då jag började tycka att domningar och elstötar i benet kanske inte borde höra till vardagen. Han sa att mina stötdämpare är finito för att jag är gammal som gatan - no shit, Sherlock - och gav mig några minimala rörelseläxor som jag ska utföra morgon och kväll i sex till åtta veckor för att smörja gångjärnen.  Dessutom tyckte han att jag ska ståsitta på en barstol på jobbet. Tvivlar på att jag har en felfri rygg i julklapp och sitter ju hellre på barstol med ett glas vin, men tji den som ger sig och det ena utesluter ju inte det andra, som Styvfar skulle säga.

lördag 10 november 2018

Cirkeln

En kväll när jag kom hem från jobbet, måtte ha varit onsdag, möttes jag av ljudet av tvättmaskinen. Rätt så hemtrevligt. Jag tror nittonåringen har tvättat fyra satser byke vid det här laget. Idag när jag kom hem och vände efter förmiddagens gymbesök var nittonåringen ute på vift och sjuttonåringen stod och kokade ravioli och rev parmesanost. Jag slås med häpnad varje gång jag inser att de står på tröskeln till vuxenlivet och att jag själv därmed står på tröskeln till en helt ny fas i mitt eget liv.

Känns som ett under att man någon gång i tiden klarat av att sköta jobb och barn och hela faderullan 24/7. Diskuterade detta vid matbordet ikväll med husets dagisfarbror, som beskrev pottstunder med fyra barn på en gång och parkpass i duggregn och måltider med ett- och treåringar som hostar en upp i ansiktet och breder tre centimeters smörlager på knäckebrödet. Han börjar småningom inse varför man ibland tappar nerven på sina barn - en del iofs lättare än andra - men vidhåller fortfarande att han alltid behåller fattningen och kommer att göra det också med eventuell egen avkomma. Jag försökte förklara att egna barn triggar lite andra känslor i en än andras och att man lever rätt nära gränsen av sin fysiska och mentala kapacitet i ganska många år när barnen är små vilket bidrar till att tålamodet ibland tryter. 

När jag nu ser mammor eller pappor skrika åt sina barn eller ta för hårt i dem någon kväll i matbutiken får jag lust att gå fram och trösta barnet och fråga hur det är fatt, ge det en banan i handen och klä av det dess kliande mössa. Men hade jag denna närvaro för femton år sedan efter en intensiv arbetsdag påföljd av mötet med ett barn som inte ville bli upplockat från dagis och vägrade ta på sig sitt säkerhetsbälte och skrek som en mistlur i butiken då hen inte fick ta godis från lösviktshyllan (- om inte hen var i matbutiken med sin pappa såklart -) när där hemma väntade ett oundanstädat morgonmål, bykberg, middagslagning, sängdags där barnen flippade ur och betedde sig som vilddjur...bara för att nästa dag börja om allt från början?

Nej verkligen inte. 

Men trots alla brister i föräldraskapet står de två odjuren nu här och kokar ravioli eller tvättar byke och kramar hej och hejdå ( - okej, bara den ena -) och droppar ur sig livsvisdomar och klokheter så att man tappar hakan.

Livet har sin gång.

I torsdags tog jag flyget till Oslo i ottan och besökte vårt kontor i Ensjö. Hade gjort misstaget att skriva till kollegorna på svenska i stället för engelska så dagen gick på norska som jag förstod med varierande framgång. Blev i alla fall klart att mannen till en av mina kollegor sågat av sig pekfingret med en cirkelsåg och låg på operationsbordet när jag klev in. Blev också klart att man inte går ut och äter lunch i Oslo utan i stället brer sig en smörgås av gemensamt virke i köket och firar lillajul med firman på en lördag. Snappade också upp en del om businessen men redogör inte för det här. Var rätt utmattad i slutet av dagen kan jag lova. 

För övrigt härligt att resa ensam. Hade på morgonkvisten sinnesnärvaro nog att plocka med mig min bok att läsa på flyget - finns ju inget bättre sätt att spendera flygtid, den tid-till-spillo som för tio år fick det att krypa i kroppen men som nu mottages med tacksam närvaro. Också härligt att ha bilen väntande på flygfältet och slippa åka taxi med någon pratsam chaufför utan människokännedom. 

Dessa små lyckliga stunder i vardagen.


tisdag 6 november 2018

Hälsningar från soppköket

Fördelen var att mina söner åt korvsoppa till middag OCH kvällsmål, för den var så god! Hör och häpna. Denna dag går till historien.

(Detta trots att nittonåringen fått "sviskonkorvsoppa" på jobbet idag. Vi måste googla för att han skulle tro på att det heter siskonkorv.)

Kidsen e bäckii

Nittonåringen landade här ikväll och hämtade med sig en kass sprängfylld med smutsigt byke.

"Har din faijas tvättmaskin hajo?" frågade jag. 
"Nej. Det här är sånt som låg på golvet i mitt rum. Kan du inte vara glad att jag städade upp det och tog med det?"

Men visst. Är skitglad!

Började dagen med ett gympass klockan sju. Där stod en tatuerad butch och sa åt mej att ta i lite hårdare. Klockan sju på morgonen! Hallå! Kollegan och jag enades om att ingen, någonsin, efter att detta projekt är över, kommer att råka på oss på ett gym i ottan. Var helt utmattad och förstörd hela dagen. Men visst, fortsättningsvis en fördel att slippa gå till gymet efter jobbet. Kokade i stället korvsoppa. 

Ööö, fördelen...?

P.S. Jo, han får lova att tvätta själv. Eller också ber jag Sergej 😜. Karma hits back.

P.P.S. Kanske ingen särdeles högklassig bloggpost så här på Svenska Dagen. Men kan trösta er med att om mitt språk är dåligt, så berättade nittonåringen om en kompis som studerar i Sverige men hade sagt att hen "vois flytta bäckiii ti Finland".

söndag 4 november 2018

Balansen.

Sergej må ha luktat illa, men herregud så skönt att inte behöva använda weekenden till att städa. Eller jo, det gjorde jag ju, sorterade skåp och lådor och bykade och ordnade strumpor, men själva basstädningen var gjord. Städfirman har fått tydlig men välformulerad feedback trots att jag gärna varit med om att trygga Sergejs framtid. 

Igår kväll middag, rödvin och terapeutisk pratstund med Syssling från Öriket. Imorse ordnade jag prylar och tvättade byke och dansade omkring i mitt hem mellan varven. Tog en sväng till Georgsgatans simhall och sam en kilometer med bastu efteråt; himmelskt. Senare tog jag bilen till det stora varuhuset och släpade hem en matta som jag spanat in igår och som man helst bara vill tassa omkring på barfota. 



Efter en weekend som denna - lagom med vila, egentid, fuldans, motion och sällskap och när en trygg mörkerridå slutligen sänkt sig över allt och jag kan slå mej ner på soffan med ett glas rödvin och Zadie Smiths Swing Time - känns livet rätt fint.

P.S. Senaste Spotify-fynden: Put Your Money On Me (Arcade Fire), Ring Ring (Jax Jones, Mabel, Rich The Kid)och My Blood (Twenty One Pilots)

torsdag 1 november 2018

Sjutton också

Ikväll åt vi sushi på Fuku i blandat sällskap - gamla och nya och nygamla familjer i en skön röra - till den färska sjuttonåringens ära. Ofattbart att om ett år är båda mina barn om inte vuxna så åtminstone myndiga. 

Tiden går i en rasande fart. Känns som att jag inte hinner med i min egen vardag, vilket  bevisas bland annat av att hörnen dignar av IKEA kassar med rent byke medan bykkorgarna svämmar över av smutstvätt. Räkningarna blir obetalda av tidsbrist och glömska och jag kommer följaktligen inte längre in på Hesari (som jag visserligen vanligtvis väljer att inte hinna läsa) och mitt Adobe-konto är otillgängligt.

Allt detta och insikten att jag inte hunnit rita en enda bild på en månad fick mig häromveckan i en svag stund att nappa på en annons för en städfirma som ständigt dök upp i mitt medieflöde. Igår morse släppte jag in städerskan som visade sig vara en städare, låt oss kalla honom Sergej. Han skakade hand med ett löst grepp men verkade hygglig och ivrig att påbörja arbetet. Medan jag visade honom runt upptäckte jag till min fasa att han luktade ohyggligt illa. Lämnade honom ensam att städa och åkte till jobbet. Först på vägen hem mindes jag hela städprojektet och såg med längtan fram emot att kliva in i ett nystädat väldoftande hem utan att jag själv behövt lyfta ett finger, för första gången på sådär femton år. När jag öppnade fann jag att ytorna var skinande rena och arbetet oklanderligt utfört, men ve och fasa - hela hemmet luktade Sergej. 

I min e-postlåda väntar nu en enkät där jag ska utvärdera Sergejs arbete. Kämpar med mitt samvete om hur jag ska framföra önskemålet om att Sergej trots sitt utmärkta arbete inte längre kan komma och städa mitt hem. Känns ju lite som att Lokapalvelu kommer och tömmer avloppen men lämnar en hög hundbajs på tupplocket? Sånt kan man ju inte betala hundratals pengar för, eller?

tisdag 30 oktober 2018

Oktober

När det är en dag kvar av oktober fick jag månadens kalenderbild gjord; det blev snarast en skiss för tiden så knapp, men nu finns inte rum för perfektionism.


Började dagen med ett core-pass mellan sju och åtta och avslutade med styrelserunda i husbolaget och bastu på. (Ingen styrelse med där, lyckligtvis.)

Läste en skrivelse idag som började: "Välillä leikin ajatuksella, mitä tekisin, jos elämässä vallitisisi täydellinen vapaus ja kaikki olisi mahdollista?"

Allt ÄR ju möjligt? Vuxna människor ÄR fria att välja själva. Alltså lönar det sig inte att gnälla över knapp fritid eller astidiga core-pass. Som man bäddar får man ligga. Vilket jag snart ska göra.

Gonatt. (Eller gune som vi brukar säja, efter en ritad film vi såg som barn. Minns inget annat än att två tunna ritade pojkar övernattade hos den ena och så pratade de i mörkret tills den ena sa "gune" - eller så lät det åtminstone - och så försökte de sova men då började den andra prata tills de igen sa "gune" och det blev tyst en stund igen. Detta fortsatte i en oändlighet.)

Gune.