torsdag 28 december 2017

hashtag #youcallthisvacation?

Alltså, terapikostnaderna som den här resan kommer att resultera i?

Är ju van vid att mina tonåringar dissar och retar mig allt vad de orkar men nu tycks de har fått en massa bundsförvanter. Idag har jag bland annat fått höra hur lame mina instagram-hashtaggar är ( - jag menar; vem skriver #cactus när den postar en bild på en kaktus, LAME! - ), hur mycket jag äter, hur mycket jag springer på toa, hur alla sexton resenärer måste anpassa sig till hur mycket jag äter och hur ofta jag springer på toa. 

Planen för morgondagens utfärd är att jag reser i samma bil som mina värsta fiender; artonåringen, styvbrorsonen samt Styvfar. Deras uppgift är att dissa mig allt vad de hinner och vi stannar inte på toa en enda gång och det enda jag får att äta är en chokopatukka.

Det som är ännu mer lame är att jag spelade bäst av damerna idag på Tecina Golf på Gomera men lyckades tappa scorekortet mellan parkeringsplatsen och baren. Eget fel, skulle Systersonen säga. (Lyckligtvis fanns det vittvinsvinkku i baren!) Segern gick till Styvbrorsonen vilket den säkert gjort även om jag hittat scorekortet. Igår vann jag faktiskt familjetävligen på ett blåsigt Amarilla Golf med mina 29 poäng så har väl gjort mitt.

Vackert, vackert på Gomera. Hinner inte räta till horisonten på den fasliga selfien, måste springa iväg på middag. Jag menar, alla vet ju hur mycket jag äter. Hasta luego!






 

måndag 25 december 2017

16

...var namnet på en ungdomsserie någon gång i början av nittiotalet, men här syftar jag på antalet släktingar som rest ner till Teneriffa för att fira jul. Två av dem - de äldsta - tog ett par veckors tjuvstart och var därför bruna som pepparkakor när vi övriga kom fram. En av oss - den yngsta - löpte risk för att bli på efterkälken eftersom det i taxin på väg till flygfältet klarnade att hans pass gått ut. Den saken ordnade sig dock hos polisen på fältet. En annan av oss - en sexton, faktiskt - löper risk att bli kvar på holmen eftersom det vid incheckningen på hotellet klarnade at hans pass förvunnit spårlöst under resans lopp. Vi hoppas att konsulatet i Las Palmas kan rädda honom ur knipan när julhelgen är över.

Min egen lilla familj har tillsvidare rese- och persondokumenten kvar, men med tanke på att två av dem bor ihop med sina lymlar till kusiner och därmed kan hitta på all världens hyss under återstoden av semestern så ligger jag lågt med att hurra tillsvidare. Själv var jag naiv nog att tro att min sextonåring skulle dela lägenhet med mig, men tji fick jag oh förfogar därför nu helt själv över en tvårummare terrasser i två riktningar. Typiskt nog har jag inte sol på någondera om inte man räknar med en strimma som just och just värmer ansiktet över takkanten vid eftermiddagskaffet. Lyckligtvis kan jag snylta på syskonens solterrasser om det vill sig.



För två år sedan var vi så bortskämda med värmen här att vi bara packade kortärmat i år. Nu är det så kallt på kvällarna att vi sveper in oss i scarfar och dunvästar vid middagen under värmelampor och vinden på stranden var kylig i förmiddags. Men mitt på dagen är det solbadarvarmt i lä och när jag joggade längs stranden vid femsnåret idag påstod en termometer tjugofem grader. Idag syntes inte ett moln på himlen Imorgon ska vi försöka oss på golf och för det lär vädret vara perfekt. Idag blev det bara en runda minigolf som mental träning.




"These are all my children", sa min Mor stolt åt kyparen igår kväll efter vin och sambuca. Helt sant var det ju inte, men en försvarlig klan är vi. 


 

torsdag 21 december 2017

Darkness is the new black.

Har alltid svurit på att höst- och vintermörkret inte påverkar mig, men det får jag nog ta tillbaka. Sällan har jag väl varit så trött och oföretagsam som under de senaste veckorna. Så trött redan klockan sju att kunde gå rakt och lägga mig. Vilket jag såklart inte gör, av rädsla för att vakna klockan två, utan vakar i stället med nyfunna Netflix eller andra hyss till närmare midnatt och sen kan jag verkligen inte sova utan är plötsligt klarvaken och ligger och tänker på alltmöjligt och tänker "tänk inte på någonting" vilket ju inte funkar särskilt bra eller försöker med våld spärra upp ögonen tills de går fast av sig själva ( - ett tips jag läste någon gång - ) eller börjar räkna får eller långhåriga kossor vilket heller aldrig leder någonstans för jag räknar nog men några kreatur ser jag inte utan i stället märker jag plötsligt att jag tänker på något helt annat, igen, samtidigt som min hjärna snällt räknar trehundratjugo, trehundratjuogett i bakgrunden.

"Insomnia?" frågade sextonåringen. Något sådant, temporär dock får man hoppas. 

Tisdag körde jag ut till stugan där jag använde kvällen och natten till ovanstående varefter jag steg upp i ottan för julgröt- och kaffe med gårdsfolket innan jag körde till kontoret. Hoppas att stugan nästa gång jag åker dit ligger under ett lagom täcke med snö. Nu var det mörkt som i säcken, men åtminstone hade jag elektricitet den här gången.

Och inatt, efter en timme på gymet igår kväll, sov jag faktiskt som en stock och känner mig äntligen som en fungerande människa igen.


"Vad fan gör du här?" frågade artonåringen förresten när jag kom tillbaka från stugan. "Här har man fått vara i lugn och ro i typ tjugoåtta timmar och nu ska du mittiallt komma hit och störa."

Öh....jag bor här?

söndag 17 december 2017

Skumrask

Att äta något en söndag kväll i den här stan?

Träffade väninna på Strindberg för en saltbit och en glögg. Kyparen - som representerade en sexuell minoritet så till den grad att han nästan var en parodi på den - meddelade att glögg ordnar sig men köket är stängt eftersom det blir valomerkki (ljussignal låter bara inte lika bra) om en kvart. Vi schwefte glöggen och när ljuset slocknade mitt i något asgarv var jag säker på att det blivit strömavbrott igen, tills jag kom ihåg.

Vi googlade resultatlöst närliggande öppna restauranger och promenerade sedan till café Esplanad för att ta ett glas vin och sallad. Salladerna hade stått framme i rätt så många timmar och vi förvisades till en kö där vi rätt snabbt ångrade oss och promenerade söderut. Krog Roba, Pastis, YesYesYes, allt var stängt och kolmörkt. När vi klev in på Bar Paloma Vino y Tapas blev det knäpptyst och klientelet vid bardisken - en rad med fem unga representanter för en sexuell minoritet - stirrade på oss som om vi klivit in objudna på en privat fest. Vi bromsade in och frågade om stället är öppet.

Jo, det var det. Det var en snygg och gemytlig bar som till och med hade små vita frottéanddukar för engångsbruk på toaletten. Tapaslistan begränsade sig till fem rätter av vilka en var slut. Jag beställde ett torrt vittvin som var sött och väninnan ett mustigt rödvin som bartendern - en ung tatuerad kille som antagligen aldrig druckit vin i hela sitt liv - var tvungen att rådfråga det övriga klientelet om (uppenbarligen alla antingen hans kolleger eller chefer eller någon annan form av den lokala Stora Robertsgatan-mafioson) innan han kunde erbjuda något. 


Stället var inpyrt av tobaksrök trots att det var snyggt på ytan och ingen förstås rökte inomhus åtminstone den här kvällen. (När jag tog bilden hade mafioson klivit ut på gatan för en cigg.) Omöjligt att beskriva stämningen men den var minst sagt skum och vi åt oss småfnissande genom tapenaden och serranon. Skakade på huvudena och undrade om baren faktiskt bara var en kuliss för någon helt annan affärsverksamhet.

Vilket fick mig att tänka på hur jag förde en tamburmatta till kemtvätten  igår. När jag promenerade längs gatan med den hoprullad under armen strirrade folk så mycket på mig att jag fick lust att ropa "En minä ole tappanut ketään!" men höll mig, eftersom det knappast upplevts som mindre suspekt.

torsdag 14 december 2017

Äventyr på landet

Körde ut till stugan måndag kväll för att njuta av stillheten och jobba distans på tisdag. Stillheten i form av snö började falla tidig morgon och fortsatte ihärdigt hela dagen. Vädret hade tydligen inte tittat på Foreca som sa att nederbörden från och med klockan tre skulle vara bara vatten.

Innan mörkret föll hann jag ner till stranden och ta några bilder. Stämningen var närmast spöklik; knäpptyst och färglös.






Senare blev det full vinter. Någon gång under förmiddagen beställde jag plogning "utifall att snön inte skulle smälta". Det såg nämligen inte sannolikt ut.








När strömmen gick första gången vid fyrasnåret tände jag en massa ljus och en brasa och kollade på nätet att halva Lovisa var utan el. Lyckligtvis kom den tillbaka vid femsnåret och jag passade på att ladda alla mina elektroniska apparater som vid det laget var nästan tomma. Diskade snabbt undan och tappade också upp vatten i olika fat och promenerade omkring med ficklampan i byxlinningen just in case att strömmen skulle gå igen. 


In case inträffade mig och fyrtiotusen andra igen klockan sex när jag precis ställt spaghettivattnet att koka på spisen. Slog mig ner vid brasan och läste i stearinljusets sken. Ett par timmar senare drog jag på mig yllesockorna och åt en kall kvällsvard. 




När plogbilen kom efter åtta beslöt jag mig för att flytta upp bilen till övre parkeringsplatsen eftersom jag antog att jag aldrig kommer upp för lilla backen om det fryser på under natten. Vädret var vid det här laget rätt så intressant. Det började bli plusgrader och snö föll konstant och med öronbedövande oljud från hustaket och även runtomkring ute i den kolmörka skogen och i huvudet på den som tassade med en blek ficklampa under ett träd. I detta skede kände jag mig ganska så liten och ensam och ganska glad att inte behöva vistas länge utomhus.

Vid niotiden gav jag upp eftersom jag var uttråkad och inte vågade använda mina sinande dator- och telefonbatterier till att se på film så jag kröp under täcket med min bok och lade en lämplig hög med kläder bredvid mig utifall att det skulle bli svalt under natten. 


Strömmen kom dock tillbaka just efter detta och huset lystes upp av lampor i alla hörn. Vid det laget var jag dock så sömnig att jag kravlade upp och släckte överallt och sen lade jag mig att sova. Vilket jag också gjorde, till klockan tre.

"Började du titta på Netflix?" undrade sonen som jag berättade åt. Men nej, jag funderade på livet tills jag somnade om någon gång mot morgonkvisten. 

På morgonen hade hälften av snön smultit och det blåste en hård vind. 

"Det här klarade vi ju bra, du och jag", sa jag åt stugan efter morgonmålet. Den skarpsynte kan se en havsörn segla i vinden ovanför huset.


Jag körde till jobbet när det börjat ljusna. Stugvägarna var grötiga isbanor varvade med frusna översvämningspölar som det bara var att gasa målmedvetet igenom. 

Solskenet på motorvägen kändes förhållandevis overkligt efter det gråsvarta dygnet.

söndag 10 december 2017

Son-day

Hade precis somnat igår natt då artonåringen klampade in och smällde i dörrarna. Klockan var väl kring två. Han hade spenderat kvällen på Brändö och sedan kört hem några vänner. Känns absurt att han har körkort och dessutom får röra sig fritt ute i trafiken.

Jag sov inte särskilt mycket eller gott efter detta, men kanske någon annan natt. Klampade trots allt målmedvetet iväg till gymet vid tolvtiden och när jag kom tillbaka efter ett välgörande pass körde artonåringen precis ut från gården mot en fotbollsmatch. Jag stekte en omelett och väckte sextonåringen vid tresnåret. Satte mig ner och gjorde pappersarbete varefter jag var i butiken och fixade middag innan sönerna promenerade iväg på bio.

Fortfarande iklädd mina gymkläder kokade jag chokladfudge som artonåringen beställt. Förra året slängde han i sej en hel plåt på en eftermiddag - mer om detta HÄR - så jag får väl gömma undan litet i år om någon annan ska hinna få.


I skrivande stund har jag druckit glögg och är inne på dagens n:te kaffe, fortfarande iförd mina gymkläder och en lermask jag fick i födelsedagspresent. Bet I'll be a raging beauty tomorrow.

Mörkret känns som en trygg och god vän, i synnerhet det blåa som lägger sig vid solnedgången.


lördag 9 december 2017

this and that

Självständighetsdagen firades med nära och halvbekanta på Boulevard Social. Att läsa meny med kontaklinser utan plusstyrka var precis lika suddigt som bilden här. Lyckligtvis fick jag låna bordsgrannens läsglasögon och kunde därmed beställa mat och dryck. Mycket och gott.


Trots tidig hemkomst blev natten lite för kort och på torsdag kväll efter jobbet var jag så trött att jag lade  mig halv tio och slocknade som ett ljus. Jag tror det aldrig hänt förut att jag sovit nio timmar på en veckonatt. 

(Nå, sömnen hade natten efter detta svårare att infinna sig, men vet åtminstone att det är möjligt.) 

I skrivande stund sitter jag med ett glas rödvin vid köksbordet och reflekterar över livets gång och förgängelse. Så mycket som förändras och så mycket annat som är precis som förr.

När jag tittade in hos sextonåringen tycktes hans ben sträcka sig från ena sidan av rummet till det andra. (Okej, hans rum är två gånger två meter, men ändå.)
"Jösses vad du har blivit lång!" utbrast jag. 
"Jösses vad du har blivit kort", muttrade han men kunde inte låta bli att dra på munnen. 

Artonåringen å sin sida hade körprovet (inssin) i torsdags. Vid tvåtiden whatsappade han ett foto av körlovet och skrev helppo. Idag skjutsade han mig ett varv runt Brunnsparken och senare körde han iväg till Brändö medan jag satt hemma med hjärtat i halsgropen. Playing it cool, though. Min lille, nyfödde son bakom ratten <3.

Syster tittade in på kaffe i eftermiddag; det var som att kliva något år tillbaka i tiden när vi sprang hos varandra på kaffe titt som tätt; det var innan hon flyttade ut i förorterna.

onsdag 6 december 2017

Glad Självständighet!


lopussa kiitos seisoo

Imorse körde jag i kolmörker från stugan till kontoret, överväldigad av en angenäm känsla av lugn och tillförsikt.

 





Hemma efter arbetsdagen möttes jag av min efterlängtade avkomma som var utspridd i köket. Den äldre lätt medtagen kom från London, den yngre bara från södra stadsdelar. De var båda mycket meddelsamma. En plötslig nyck fick mig att berätta om dokumentären jag såg på teve häromkvällen som behandlade porrberoende bland ungdomar. Diskussionen var mycket lättsam trots sitt allvar och sönernas röda öron. Artonåringen skakade på huvudet och sa; "Mamma, du är så outdated. Vi har sett de där dokumentärerna när vi var tretton."  

Innan han med en mjölpåse under armen drog iväg på pepparkaksbak (<3) och festligheter med vännerna vände han sig om i dörröppningen och sa:

"Det här är orsaken att mina kompisar aldrig pratar med sina mammor. De tror att alla diskussioner är typ av den här....pinsamma kalibern. Men hellre pratar jag jättemycket med dej om allting och så är en procent sånt här, än att vi inte skulle prata om något alls."

söndag 3 december 2017

Dagar av ensamhet

Häromkvällen läste jag ut "Dagar av ensamhet" av Elena Ferrante. Av den blev man något ångestfylld.


Igår kväll tog jag itu med ett projekt jag funderat på länge, nämligen att skapa ett skilt Instagram-konto för mina illustrationer (@bopoillustration) utöver mitt vanliga (@bopo_maria). Slog mig först senare att två parallella konton innebär att jag fick sortera om i vem jag följer med vilket konto för att undvika dubbelflöde. Det tog sin tid att städa upp. Och förstås var jag tvungen att lägga upp en bild genast så jag valde en gammal julkalenderbild jag ritade om digitalt närmare midnatt igår.


Att jag döpt mitt lilla skrivbordsföretag till Bopo Illustration kändes som en ypperlig idé tills jag började googla och insåg att BoPo tydligen står för Body Positivity. Nå, värre kunde det väl vara även om detta kan kännas lite missvisande. Då är den finska termen Boheemi Porvari mera passande. (Artikel HÄR.)

"Bopous on alun perin täysin eteläeurooppalainen ilmiö. Taustalla on halu säilyttää tai saavuttaa yhteys luontoon ja vaalia rahan rinnalla pehmeitä arvoja."

Efter en välkommen sväng på gymet i förmiddags tog jag med andra ord min plånbok och körde ut till stugan. Välkomnades av ösregn och storm men värmde stoiskt en eftermiddagsbastu innan Mor tittade in på glögg. (Vad gör vi båda här ute på vischan i detta väder? Äpplet faller sällan långt från trädet.) Det blir distansarbete imorgon eftersom jag ska på styrelsemöte här i knutarna på kvällen.

Mellan varven hann jag knåpa ihop en julbild till. Någon riktig julkalender blir det inte i år för tiden tar helt enkelt slut på mitten. Men vilket nöje, att rita lite igen.



lördag 2 december 2017

December

Veckan passerade i ett huj. Onsdag bitti flyg till München för två dagars sales meeting inklusive middag med påföljande nattklubbshäng och dans till jazzband på hotell Bayerischer Hof. Hem igen sen torsdag kväll. Någonstans mellan varven hann det blir december. Idag lite kraftlös. Tog en promenad runt Brunnsparken i eftermiddag medan solen gick ner.









söndag 26 november 2017

Att "bara titta"

Promenerade till Galleria Duetto för att se Esa Riippas grafik. Kom hem med Uusi kevät och Valo herää. Så kan det gå. Julklappar åt mig själv, kanske? De ska hänga på stugan är det tänkt.


 

Onepiece-janarin

Under natten mot lördagen ösregande alla snö bort. Jag sov som en stock men vaknade till en gnutta solsken tidig förmiddag. Fick gjort mina återstående chores för vintern; simtrappan upp, utetuppen tömd, fyrhjulingen övertäckt, ruttnande somarblommor uppstädade och utemöblerna i skydd. 

Gjorde detta iförd vinterns favoritplagg och stekte mig sedan en omelett innan jag körde mot stan där jag nästan sprang till gymet och gjorde av med en veckas stillasittande. Note to self: tre dagar orörlighet är absolut maximum för både kropp och huvud. 


Spenderade kvällen med syssling från närliggande ö och vi skrattade så vi grät. Gjorde gott. När jag steg upp tidig förmiddag såg det ut så här. Nöjet var tyvärr över innan jag hann ut med min kamera.


Efter regnet