söndag 29 oktober 2017

Fifty-sixty

Inspirerad av någon av intervjuerna jag hörde på bokmässan frågade jag mina söner ikväll om jag har tryckt ner deras självkänsla under deras uppväxt.

"Nej", sa artonåringen. 
"Jo", sa femtonåringen.

No comment. 

"Vill du ha din grönväxt tillbaka?" frågade jag artonåringen och viftade med penningträdet jag lånat för att vattna.
"Jag bryr mej inte."
"Men det behövs för att det ska vara feng shui i ditt rum!"
"Det blir feng shui i mitt rum av att JAG är där."



Bilden var mitt bidrag för kampanjbild till bokmässan. Den nådde ingen framgång (vinnaren finns här) men gav mig åtminstone gratis inträde. Jag borde kanske idag ha gått på föreläsningen om hur man motiverar unga till att läsa, men valde i stället en intervju med Sanna Wikstöm där hon berättade hur man förverkligar sina drömmar. 

Aldrig försent? 

(Trots att min mor brukade säga att "nå nu är det försent att stiga tidigt opp!").

lördag 28 oktober 2017

"You're only ever as happy as your least happy child."

Häromdagen körde vi förbi Svenska Handelshögskolan.

"Där är Hanken", nickade jag åt femtonåringen. "Tänk om jag i tiderna vågat välja något annat...."
"Liksom vadå, något artsy-fartsy?"
"Kanske det", sa jag. "Undrar bara ibland hur livet blivit då?"
"Då skulle jag inte ha funnits!" sa femtonåringen med spelat darr på rösten. 

Och det har han ju så rätt i.

Håller förresten med Sting som i en intervju citerade någon klok person som sagt: "You're only ever as happy as your least happy child." Lyckan och lättnaden i att min femtonåring äntligen hittat ett spår som tycks motivera honom? Obeskrivlig. Jag sa det åt honom igår kväll, att jag är så glad över att han äntligen verkar nöjd och glad, att det är det enda som betyder något.

"Jaha-ja", sa han i det obekväma och ovana strålkastarljuset (ändå märkbart nöjd). "Bryr du dej inte alls om min bror?"

Av vem har han lärt sig att ta allt så bokstavligt? (Krhm.)

Hans bror? Ränner omkring mellan körlektioner, studentskrivningar, Halloweenfester, fotbollsmatcher, Londonresor, FIFA-turneringar, etkot, jatkot och futsalmatcher. Imorse hade jag den sällsamma lyckan att ha en pratstund med honom - (iklädd en hos Lidl inhandlad Halloweendräkt bestående av en bloddränkt operationssalsdräkt som han nu tar i bruk som pyjamas) - medan han slängde i sig några mandariner och berättade om gårdagskvällen. "Sjukt gott med kall rostbiff på natten, förresten", sa han innan han gav mig en kram och försvann mot nästa programpunkt. 


torsdag 26 oktober 2017

Här går det vilt till.

För någon tid sen ringde Far och berättade att han har typ hundra kilo älgkött han vill bli av med. (Han sa inte typ, men ni förstår vad jag menar.) Detta triggade mig att gå igenom vår frys och börja tömma den på förra årets vilt. Alltså gjorde jag i början av veckan en maletköttsoppa på älg och bacon som vi åt på i dagarna två och efter det hjortstek med svampstuvning, potatismos och lingonsylt som idag blev hjortstek med ris, skysås och rucola.

Jag som på jobbet i augusti sade att jag vägrar laga mat koska koko ajatus ruuanlaitosta tuntuu niin vastenmieliseltä. Vad kan jag säga? Lyckan i att ha årstider! På sommaren golf och stugliv, grillning och rosévin, på hösten strumpbyxor, böcker, gym, illustration och vilt och rödvin, på vintern pilates, glögg, film och stearinljus och på våren jogging, vittvin, fotografering i nyfunnet ljus och torka damm av hyllorna.

Jag menar, tänk om man skulle bo i Florida? Hur tråkigt?


 

måndag 23 oktober 2017

En riktig karl.

Även den andra förlorade sonen dök upp. Han förevisade stolt sin första senior-medalj någonsin. Grenen är futsal och laget FCSungKwanCho och dess framgångar kan följas på Twitter och Instagram.


Loving my life a little bit right now (and the people in it).

Plockade upp min femtonåring efter jobbet. Han såg ut att ha vuxit flera centimeter sen senast och var dessutom iklädd snygg tröja och chinos i stället för sin sedvanliga munkjacka (om du är finlandssvensk, läs: huppare).

"Du ser mycket äldre ut än när jag såg dig för en vecka sen!" utbrast jag.
"Du också", sa han.

Fällde instinktivt ner spegeln i bilens solskydd och försökte släta ut påsarna under ögonen; de bredde bara ut sig. 

"Snygg i håret är du också", fortsatte jag.
"Inte du", sa han.

Han hade glimten i ögat trots allt och förhörde sig senare - efter läkargranskingen där det visade sig att han vuxit åtta centimeter på ungefär lika många månader -  om en massa saker som jag inte kunde svara på; googla det, sa jag. Och lite svårt att tro att denna leende, närapå pratsamma kille är den samma som bodde här i våras. Häromveckan överhörde jag en diskussion han hade med sin bror när de var på väg ut för att köpa kvällsglass. 

"Vi måste gå nu", sa femtonåringen, "för jag ska hinna se en serie och då måste jag börja i tid för att kunna gå och sova klockan elva."

Jag kunde inte tro mina öron. Och om morgnarna - förutom några enstaka - står ögonen som tappar i huvudet på mig när jag möts av femtonåringen i köket klockan sju dit han tagit sig helt själv, efter en väckarklockssignal. EN! Detta efter att halva grannskapet i våras var här och stängde hans klockor (i pluralis) medan han själv sov som en stock.

Idag kom han dessutom hem och suckade över dammlagret i sitt rum; torkade och sprejade och putsade och blåste dammhundar ur datorn innan han slog sig ner, tryckte på sig hörlurarna, drog igång spelet och sa med sin Skype-röst; "Hey guys, I eat people for breakfast."

fredag 20 oktober 2017

Nu.

Jag lever så i nuet nuförtiden att jag knappt kan tro det själv. Det resulterar i att jag inte just planerar längre, nej, det är en lögn; jag har mina rutiner och mina fasta punkter - konserter och resor och bastuturer och morgongröten och kulturevenemang och fester i kalendern - men utöver det? Kliver in i en stad utan att veta vad jag ska göra där. Lägger mig på bastulaven utan att minnas vad som hände dagen innan eller vad som ska hända dagen efter. Svarar jo när någon föreslår träff samma dag, ändrar planen som inte fanns för att göra det som dyker upp.

Det låter kanske inte så konstigt, men själv blir jag förvånad varje gång. Det fanns en tid när jag oroade mig konstant. För det som varit och det som komma skulle. Nuet hade jag ingen aning om; det gick mig förbi. Livet var planerat i minsta detalj och när man avvek från planen var jag förstörd; allt var förstört. Ju sämre jag mår, dess mera kontroll försöker jag ha. Ju mer jag försöker, dess värre blir det.

Hösten passar mig, det har den alltid gjort. Luften är lätt att andas, solen ligger så lågt att belysningen skriker fotografera, mörkret lägger sig som en trygg filt om kvällarna, jag önskar att kvällarna aldrig tog slut men när de gör det sover jag så djupt som jag inte trott var möjligt. Får lust att drämma till alla klagoandar som vill skippa de här månaderna; jag vill bara svepa in mig i dem.

 

torsdag 19 oktober 2017

Oh my, how time goes by

Har inte varit här inne på en vecka, kan inte tro att det är sant. Vart har tiden gått?

Jag har shoppat galenskaper, varit på stugan och talko, jag har träffat nära och kära, läst ut Elena Ferrante och Ennen kuin mieheni katoaa av Seija Ahava och påbörjat Störst av allt av Malin Persson, ätit sushi och annat på olika restauranger, diskuterat #metoo med artonåringen, fört min femtonåring till bland annat barberaren samt gömt allt mitt rena byke i IKEA kassar på hans säng medan han bor hos sin far.

I euforin över mina egna veckor igen efter att ha haft huset fullt av tonåring hela våren bokar jag min vana trogen in för mycket. Backade därför idag ekonomseminariet jag tänkte gå på imorgon kväll. Det finns gränser för hur mycket mingel Ms Introvert klarar av på en fredag kväll i oktober; bastun och böckerna och pennorna och pappren och mörkret lockar mer.


Bilden är från blåklocksrummet i den Stora Byggningen i öst.

När jag promenerade hem från restaurang Corso ikväll var det rått i luften; ett kallväder är på väg och jag var iklädd endast min lilla konstläderjacka för solen sken ju idag men skenet bedrog. Jag sneglar på min kakelugn och mina sista vedklabbar från förra vintern; kanske fötterna upp, en sprakande brasa, en bok och ett glas rödvin?

tisdag 10 oktober 2017

Jinxmamman

Vardagskaoset.


Meddelade under helgen mina söner att jag är på stugan natten mellan måndag och tisdag och att de kan välja om de stannar hos sin far eller bor hos mig. De dök båda upp under måndagen. Den äldre hade en plastkasse med mat med sig och i den yngres hand stack jag en tjugolapp ("Go buy yourself something nice") innan jag åkte iväg.


Imorse sjöng jag i bilen på väg till kontoret och skröt högjlutt inför kollegorna över hur ansvarstagande och självständig min femtonåring blivit. Hemma ikväll möttes jag av en Skypegastande och rufsig yngling iklädd mjukisbyxor. På frågan om han alls varit i skolan svarade han först att de hade sportdag och att han därför var klädd som han var och senare att han börjat först tio men nog hunnit i tid. Till sist berättade han att han försovit sig och stannat hemma. Sanningen kan läsaren gissa sig till.

"Du jinxade det när du skröt", sa han med en axelryckning.

Artonåringen å sin sida klädde sig i min keps och redogjorde nonchalant för boxningsmatchen han och en kompis haft på stugan förra fredagen iklädd full boxningsmundering - ingen aning var de fått tag på denna. Detaljerade beskrivningar om hur han boxat sin kompis i kanvesen (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska) följde. 



Vissa sanningar hör man hellre efter än före, andra hör man helst inte alls.

Mellan varven hann jag med en timme på gymet, en annan i bastun och en tredje bland tonåringar och fiskpinnar och potatismos inkluderande förberedelser och efterstädning.

Och nu, klockan elva, ska det plötsligt ordnas körkortsfotografier och Londonbiljetter och USB stickor och fan och hans mormor. När barnen var två och fyra kunde man trycka i dem potatismos och fiskpinnar klockan fem och lägga dem klockan åtta. Nuförtiden tar dagarna aldrig slut och jag har inte en blekblå aning om vem som bor här när.

Vem ska ordna vårt byke?



måndag 9 oktober 2017

Tre och en halv, trehundrasjuttio, träklabbar.

Jag hoppas att jag nyser för att jag just suttit i ett tre och en halv timme långt styrelsemöte i sällskap av två närgångna hundar - bland annat, styrelsemedlemmarna var nog människor - och inte för att jag håller på att bli förkyld.

I skrivande stund sitter jag framför brasan på stugan, omgiven av kolmörker och ösregn. Kom hem från Prag lite efter midnatt och stängde min bok kring halv två. Jobbade förmiddagen hemifrån och körde hit ut på lunchrasten för att fortsätta. Stugan stod kvar trots att artonåringen och hans åtta vänner hade bastukväll här i fredags. Jag möttes litet oväntat av två snickare som gjorde restarbeten här.

Prag - där jag beslöt stanna efter en tredagars arbetsresa i Tyskland och Tjeckien - var a sight for sore eyes. Jag har miljontals foton; nej nu överdriver jag, bara trehundrasjuttio, som jag ska titta igenom. Hade inte just planerat något på förhand utan tog dagen som den kom. Det resulterade i prosecco, middagar, luncher, kaffe, vittvin, kilometervis av promenader - spårvagnsbiljetten blev oanvänd - palats, broar, fotoutställning, shopping, skoutställning och utskällning av en kypare. Kanske mera om dessa senare. 

Täcks ju inte sätta ut trehundrasjuttio foton på Facebook eller Instagram, så bear with me när jag börjar publicera dem här på allvar. Det får bli till en annan kväll, nu blir det bara några random plock, för nu lägger jag några klabbar till på brasan, tar en kopp te och sista kapitlet av Elena Ferrante. (Ryktena säger att detta är pseudonymen för en karl, vilket skulle förklara hens närapå kliniska sätt att beskriva ohyggliga dåd och händelser som ur ett helikopterperspektiv; utan att egentligen förmedla personernas känslotillstånd. "Men sedan hände något mycket tråkigt", brukar hen inleda dessa sekvenser.)







måndag 2 oktober 2017

Ha-ha.

På kräftskivan i lördags hade jag Musta Pekka till bordet. Har Styvfar att tacka för placeringen. Mycket trevligt, högljutt och osammanhängande var det, hursomhelst.