fredag 28 december 2018

Back to Work.

Åh fy fan.

Tung återgång till jobbet. Hade precis börjat landa i en kokong-mode så var det slut på jullovet, och det med besked. Men redan andra arbetsdagen gick lättare och det var ju ingen lång vecka precis.

Goda nyheter, även om det inte känns så just nu, är att min prövotid är slut och jag får tydligen gå på jobb i fortsättningen också.

Jullovet använde jag till att promenera, gå på gymet, äta julmat ( - mest romsmörgåsar, gravlax och smaskens pateér - ), irra omkring gråtfärdig på gravgården i en dryg timme eftersom inte höll på att hitta släktgravarna - hur genant? - dricka rödvin hopkrupen i en fåtölj hemma, dricka rödvin hopkrupen i en fåtölj på bio Maxim, läsa, se romantiska filmer och gråta så jag var rädd att grannarna skulle komma och knacka på, se mindre romantiska serier, sitta i mörker med bara gran- och stearinljus, hälsa på nära och kära, gå på teater (sjukt långsam men inte dålig Maria Brauns Äktenskap som var ungefär lika lyckat som undertecknads kärleksliv), djupsova, lyssna på musik, bada bastu och visualisera 2019.

Mycket avkopplande. 

Nästa jul reser jag till Mexico.

måndag 24 december 2018

God Jul!

Här står julgröten i ugnen och känns tveksamt om den någonsin blir färdig, men så är det väl alla år. Sönerna äter gröt med mig och sen åker de iväg och firar jul med sin Far. Själv firar jag julaftonskvällen ensam i år.  Detta beslut fattades efter noggrann soul searching och en intensiv höst. Behov av att stanna upp, samla tankarna. Njuta av lugnet och det egna hemmet för en gång skull. Göra mitt eget julbord i stället för att alltid besöka någon annans. Landa.

God Jul! Njut, stanna upp, andas.

söndag 23 december 2018

fredag 21 december 2018

Fem

Fem lediga dagar.

Minns nog inte när jag varit så här i behov av en semester tidigare. Minns inte när jag jobbat så intensivt som den här hösten tidigare. Minns inte när jag lärt mig så här mycket på så här kort tid senast. Urlycklig över mitt jobb, men minns inte när jag varit så här urlakad senast.

Folk gläder sig över det tilltagande ljuset, jag fasar över hur jag ska klara vårvintern. Kunde bra ha någon månad till av plain kolmörker. ("Kyllä sitä jatkuu vielä monta viikkoa, älä huoli", sa kollegan när jag oroade mig. Men hur förklara att jag får ångest till och med av snöljuset och tror att världen ska rasa ihop över mig under dagen tills plötsligt kolmörkret faller och jag känner mig som världens tryggaste och lyckligaste människa igen? Ingen kan ju begripa. Själv tror jag att mörkret representerar tryggheten i mammas mage, men nu tror ju folk definitivt att jag flippat ur om jag berättar det, så jag låter bli.) Det finns ingen annan tid på året när jag sover så djupt och drömmer så mycket och när jag tillåter mig att titta på serier om kvällarna. Man kan INTE titta på teve i dagsljus, om man inte är sjuk. Eller har baksmälla, men man kan ju inte supa bara för att få titta på serier? Och man får hursomhelst inte titta på teve förrän man gjort någon nytta. Mina egna fåniga regler förstås, men tigerns ränder ni vet. 

Saken är den att det är helt okej att vara nedslagen av mörker. Det är nästan ett krav i det här landet, att gå omkring och klaga på mörket och kaamosen. Men att bli nedslagen av ljuset? Nå, ingen idé att oroa sig på förhand, jag kanske får livets lyckligaste vårvinter, der är väl bara en fråga om attityd. Typ, ryck upp dig. Och jag må vara obalanserad till sinnet, men jag är fan så bra på att rycka upp mig.

Ryckte mig till gymet idag för första gången på....ja gud vet, månader? Men jag har ju tillbringat tisdag morgnarna på olika former av mer eller mindre våldsam gruppgymnastik - vilken nu äntligen är över - och börjat med body balance och pilates, så det må väl förlåtas.

Julen. Att vänta på julen är kanske det bästa med julen? Stearinljusen, lamporna, mörkret, myset, glöggen, dofterna. Det ska jag ta itu med nu. Och serien La Otra Mirada som jag rekommenderar varmt om man gillar drama, vackra människor och en härlig spanska. Den finns på Arenan. 

Här en julig bild som jag ritade åt restaurang Vista. Happy Holidays!


måndag 17 december 2018

Pepparkakshelvetet

En knäckt kavel och två mjöliga strumpor senare.


Mexico, kanske?

söndag 16 december 2018

Granhelvetet

Har vaga minnen av hur Syster försökte avråda mig från att skaffa en julgran för två år sedan men jag vägrade lyssna på det örat. Hur det gick kan man läsa om här:


Avrundade den bloggposten med att konstatera: Teneriffa nästa år igen, kanske? (Vilket förverkligades.) Eller Mexico? (Bucket list still.)

Idag avfärd till Lingonskogen, för aika kultaa muistot. Avfärden började med att jag fick skrapa rutorna fria från illvillig is och trots att jag på grund av detta var försenad tio minuter från upplockningen av söner så fick jag vänta på dem i en kvart. Sedan köade vi i Sandviken i ytterligare en kvart innan vi kom iväg på riktigt och Far ringde och undrade om vi glömt koden till porten eller nåt. Hann fram lagom för att slänga i oss en glögg - återställande för nittonåringen som varit på vift till fem på morgonen - innan det blev julgransjakt. Syster och jag var de enda som skulle ha en gran så syskonskaran plus medhavd avkomma begav oss ut i skogen. Valde första bästa som såg fin ut tills den hamnade bredvid Systers och det blev klart att min var spygrön när systers var djupt skogsgrön.



Nå, kaffet och bakverken smakade och umgänget angenämt.

I kvällsmörkret började jag sedan resa granen. Ganska snabbt visade det sig att den var en halv meter för hög, "vart ska granen med vardagsrummet"-tyyppisesti, vilket jag sagt åt Bror redan i skogen men han trodde mig inte, så jag fick skruva loss den ut foten igen och börja leta efter en såg. Tassade till sist uppgiven ner till grannen i strumplästen och lånade en. Samtidigt återlämnade hen min vante som legat utanför dörren. Sågade vips till granen till rätt storlek, återlämnade sågen och tryckte in granen i foten igen. I alla sagoböcker och kanske också i vår barndom var granklädningen en lugn och sävlig stund där man smuttade på glögg och var klädd i små veckade kjolar och åt jultårtor och alla hängde i tur och ordning små prylar i granen medan Bjällerklang spelades i bakgrunden och alla var lugna och älskvärda. Själv hade jag håret på ända och iklädd trikåer, hällde i mig glögg med ena handen medan jag rafsade ut prylar ur jullådan med den andra, vadade i glitter och barr och tappade ut en skål med russin och mandlar under det att, fick kliande utslag upp till armbågarna av granen och trasslade in mig i julgransljusen.

Lyckligtvis finns Instagram, där man kan få allt att se ut som i Elsa Beskows böcker.


 Mexico nästa år, kanske?

(Sjukt mysigt ändå!)

lördag 15 december 2018

Taxi driver.

Klockan ringde nio imorse för att kolla om jag vill gå på pilates klockan tio. Det ville jag inte. Steg upp halv elva och såg ut därefter när jag tittade mig i spegeln. Gav mig modigt iväg på spinning genom bitande kallt väder. När jag snöt mig i gymets tambur fick jag näsblod som jag lyckades stoppa, gömd under en trappa. Spinningtimmen visade sig vara inhiberad så jag klev in på pilatesen i stället; det var himmelskt. Som kompensation för den inhiberade timmen fick jag en papperskass med håvor. Det var en dricksflaska av vilka jag har tre från tidigare, en chokladdraperad proteinstång samt en burk kokosvatten. Den som känner mig vet vad jag tycker om choklad och kokos, men för övrigt var ju gesten översvallande.

Mitt intensiva drömmande fortsätter. Inatt förfogade jag ensam över en gul paketbilstaxi. Eller nåja, inte helt ensam, en geting surrande omkring med mig i förarutrymmet när jag körde omkring i stan med musiken på full volym. 

Dagens nostalgitripp: Crockett's Theme. 

Body Balance förra söndagen.

söndag 9 december 2018

På äventyr österut.

Hoppade på metron österut för att besöka Teurastamos jultorg för att insupa julstämning och köpa en dörrkrans, bara för att upptäcka att det infaller först nästa veckoslut.

Beslöt bekanta mig med köpcentret Redi i stället. Att hitta runt var inte svårt som jag låtit mig berättas, men medger att jag tog mobilen till hjälp eftersom skyltningen var usel. Det som dock var värst med stället var det orange färgtemat. Köpcentrets logo är något av det fulaste jag sett. Jag antar att den orange färgen har med närheten till metron att göra, men det är en totalmiss. Orange signalerar billigt och dessutom försvinner ju metrologot i havet av annan orange skyltning. Förstår inte heller varför inte de två sidorna av centret (Sköne och Stadi) har fått sina egna färger så man alltid skulle veta på vilken sida man irrar omkring. Tvärtom, allt är identiskt och synnerligen otrivsamt. Eller nej, inte allt - restaurangerna och caféerna är mysiga och utbudet så bra att det överskrider all eventuell efterfrågan i alla fall tillsvidare. De låga taken kunde ha tillfört mera mysfaktor, men eftersom de är vita blir intrycket bara asigt och halvfärdigt. Helt och hållet verkade allting halvfärdigt; alla butiker ser ut som pop-ups eller lagerutförsäljning, oberoende om de är det eller inte.

Inte förtjust med andra ord och inget särskilt imponerande utbud av butiker, men tillgängligheten är toppklass; man är ju där med metron på två orange sekunder och bara att kliva rakt in i centret.

 

lördag 8 december 2018

Inbromsning.

Natten till fredag drabbades jag av en lindrigare sortens förkylning. Klarade trots det arbetsdagen med galans men var helt slut på kvällskvisten och släckte lampan innan elva. Drömde att jag hängde på en bergsvägg med en turkos swimmingpool under mig. Hann tänka att det är bäst att inte ramla i eftersom jag var på väg på möte, men så öppnade sig min handväska och allt innehåll trillade ner i bassängen. Jag klättrade ner iförd min vidkjolade sommarklänning och vadade ut med vattnet till midjan. Mitt puder var förstört, men den lilla gåvan inpaketerad i blommigt papper jag hade haft i väskan var oskadd. 

En kanske tioårig lockig flicka iförd baddräkt stod i vattenbrynet och iakttog mig. 
"Min klänning är genomvåt", sa jag, "och jag som ska på möte."
"Men det gör ingenting", sa flickan, "det är ju så varmt!"

Jag vinkade hej och sprang mot mitt möte. Kände hur kjolen torkade efter bara femtio eller hundra meter. När jag kom fram var jag en kvart försenad. 
"Jag ber om ursäkt", sa jag. "Jag föreställde mej att jag kunde springa genom halva ert land på sju minuter."

Vaknade sträv i halsen och med igenmurade ögon. Hade tänkt mig ett må-bra-veckoslut med pilates och bodybalance och träffa bortglömda vänner. Fick avboka pilatesen jag bokat till i förmiddag och använde i stället morgonen till att telefonledes catch up med bortglömda föräldrar. Efter lunch hade jag samlat på mig tillräckligt med krafter och gick ut på stan. Svängde in på en fotoutställning som inte var den jag trott. Köpte glittriga trikåer och stämde ex-temporeträff med ex-kollega för kaffe, glögg och jultårta. Senare promenerade jag hem via Tuomaan markkinat och matbutiken. Mina papperskassar regnade sönder i bitar så jag måste bära dem i famnen.

När rostbiffen nästan var klar klädde nittonåringen på sig och sa att han går ut och äter med sina vänner. Sjuttonåringen och jag åt tillsammans och det tog tio minuter i jämförelse med tillredningen som tog nittio. Vi håller oss kanske till hämtsushi i fortsättningen också.

Alla klagar på mörkret och regnet. Jag njuter av kravlösheten. 

torsdag 6 december 2018

Random stuff

Några random bilder från ett dimmigt Köpenhamn:









Och några random plock från en välkommen ledig dag:
  • Drömde för n:te gången under den senaste månaden att flygplanet jag reste med nästan störtade. Det sicksackade till sist skickligt mellan hus och träd precis över marknivå. Kändes vådligt, men allt gick bra.
  • Drömde vidare att jag sällade mig till ett större främmande sällskap på flygplanet som plötsligt var enormt och fullt med rum och salar. "Jag kan bara inte sitta ensam i mitt rum längre", ursäktade jag mig.
  • Sov trots det rikliga drömmandet som en stock och vaknade med ett ryck halv nio och trodde jag försovit mig från jobbet. 
  • När jag gick ut på stan hittade jag utanför grannens dörr Ben & Jerry's glassen som nittonåringen ätit av på vägen hem från krogen klockan fem. Jag förde ut den men hade så mycket annat att balansera med att jag spillde ut den på innergården. Det blev en stor, brun chokladpöl.
  • Gick omkring och drömde om lägenheten jag ska bo i när mina barn flyttar ut; den har sydvästbalkong, bastu och ateljé. Tre år kvar kanske? Då börjar ett nytt livsskede. Livet är spännande, skulle vilja leva minst ett till. Då skulle jag vara modigare, ända från början.
  • Klev in på Galleri Piirto och köpte nästan en målning av Tapani Piirto för massor med pengar, men tog mitt förnuft till fånga. 

(Inte denna målning, men en motsvarande.)


Glad Självständighetsdag!


måndag 3 december 2018

Let it snow, let it snow, let it snow ...

I samband med jobbresa i slutet av förra veckan övergav jag alla mina förpliktelser och stannade i Köpenhamn över weekenden. Lördagen var dimmig och kall och på söndag hävde regnet ner, men jag hann under två dagar glömma allt vad jobb och barn och tydligen också bloggande heter.

När jag igår vid midnatt klev in i mitt av Sergej på onsdag nystädade hem möttes jag av nittonåringen skor i tamburen, kassar med tomflaskor på dörrhandtaget, disk i diskhon och dryckesklibb på golvet. Kan hända flippade jag ur lite i stället för att krama om honom (som jag trodde var i det andra hemmet). Han hade nog städat mycket fint, det såg jag redan innan han försvarade sig med "du skulle bara veta hur här såg ut innan jag städade", men kanske var allt ändå inte precis som jag hoppats på när jag klev in. I avresande stund hade jag dessutom två lite kaffemjölk och vid hemkomsten noll. Började alltså min måndag med att med håret på ända knalla iväg efter mjölk för att överleva min distansförmiddag. Sedan iväg till fysioterapeuten som gav mig mera övningar för ryggen innan jag klev in på kontoret efter lunchdags.

(Hittade förresten äntligen mina ryggutlåtanden från 2011. Med en förskjuten kota, lindrig skolios, ödem, stressfraktur och början till diskbråck och vadalltdetnuvar redan för sju år sedan så är det kanske inte så konstigt om ryggen säjer ifrån ibland. Bara att göra vad man kan och se vart det leder.)

Efter jobbet körde jag ut till stugan där jag nu sitter med mössa och vantar och har slängt i mig två flottiga köttpiroger. På vägen hit snöade det något kolossalt, så till den grad att jag trodde jag skulle bli på Ollasrakan där det yrt igen så att man knappt såg var vägen gick. Denna till synes huvudlösa logistiska gärning mitt mellan resa och en stympad arbetsvecka utfördes för att jag ska hinna närvara vid lokalt styrelsemöte imorgon efter arbetsdagen. Ettei vaan olisi liikaa ohjelmaa 😂, skrev Syster häromveckan när hon försökte få in en träff och jag beskrev min kalender. 

Never a dull moment.