I samband med jobbresa i slutet av förra veckan övergav jag alla mina förpliktelser och stannade i Köpenhamn över weekenden. Lördagen var dimmig och kall och på söndag hävde regnet ner, men jag hann under två dagar glömma allt vad jobb och barn och tydligen också bloggande heter.
När jag igår vid midnatt klev in i mitt av Sergej på onsdag nystädade hem möttes jag av nittonåringen skor i tamburen, kassar med tomflaskor på dörrhandtaget, disk i diskhon och dryckesklibb på golvet. Kan hända flippade jag ur lite i stället för att krama om honom (som jag trodde var i det andra hemmet). Han hade nog städat mycket fint, det såg jag redan innan han försvarade sig med "du skulle bara veta hur här såg ut innan jag städade", men kanske var allt ändå inte precis som jag hoppats på när jag klev in. I avresande stund hade jag dessutom två lite kaffemjölk och vid hemkomsten noll. Började alltså min måndag med att med håret på ända knalla iväg efter mjölk för att överleva min distansförmiddag. Sedan iväg till fysioterapeuten som gav mig mera övningar för ryggen innan jag klev in på kontoret efter lunchdags.
(Hittade förresten äntligen mina ryggutlåtanden från 2011. Med en förskjuten kota, lindrig skolios, ödem, stressfraktur och början till diskbråck och vadalltdetnuvar redan för sju år sedan så är det kanske inte så konstigt om ryggen säjer ifrån ibland. Bara att göra vad man kan och se vart det leder.)
Efter jobbet körde jag ut till stugan där jag nu sitter med mössa och vantar och har slängt i mig två flottiga köttpiroger. På vägen hit snöade det något kolossalt, så till den grad att jag trodde jag skulle bli på Ollasrakan där det yrt igen så att man knappt såg var vägen gick. Denna till synes huvudlösa logistiska gärning mitt mellan resa och en stympad arbetsvecka utfördes för att jag ska hinna närvara vid lokalt styrelsemöte imorgon efter arbetsdagen. Ettei vaan olisi liikaa ohjelmaa 😂, skrev Syster häromveckan när hon försökte få in en träff och jag beskrev min kalender.
Never a dull moment.