Har alltid svurit på att höst- och vintermörkret inte påverkar mig, men det får jag nog ta tillbaka. Sällan har jag väl varit så trött och oföretagsam som under de senaste veckorna. Så trött redan klockan sju att kunde gå rakt och lägga mig. Vilket jag såklart inte gör, av rädsla för att vakna klockan två, utan vakar i stället med nyfunna Netflix eller andra hyss till närmare midnatt och sen kan jag verkligen inte sova utan är plötsligt klarvaken och ligger och tänker på alltmöjligt och tänker "tänk inte på någonting" vilket ju inte funkar särskilt bra eller försöker med våld spärra upp ögonen tills de går fast av sig själva ( - ett tips jag läste någon gång - ) eller börjar räkna får eller långhåriga kossor vilket heller aldrig leder någonstans för jag räknar nog men några kreatur ser jag inte utan i stället märker jag plötsligt att jag tänker på något helt annat, igen, samtidigt som min hjärna snällt räknar trehundratjugo, trehundratjuogett i bakgrunden.
"Insomnia?" frågade sextonåringen. Något sådant, temporär dock får man hoppas.
Tisdag körde jag ut till stugan där jag använde kvällen och natten till ovanstående varefter jag steg upp i ottan för julgröt- och kaffe med gårdsfolket innan jag körde till kontoret. Hoppas att stugan nästa gång jag åker dit ligger under ett lagom täcke med snö. Nu var det mörkt som i säcken, men åtminstone hade jag elektricitet den här gången.
Och inatt, efter en
timme på gymet igår kväll, sov jag faktiskt som en stock och känner mig
äntligen som en fungerande människa igen.
"Vad fan gör du här?" frågade artonåringen förresten när jag kom tillbaka från stugan. "Här har man fått vara i lugn och ro i typ tjugoåtta timmar och nu ska du mittiallt komma hit och störa."
Öh....jag bor här?