Att äta något en söndag kväll i den här stan?
Träffade väninna på Strindberg för en saltbit och en glögg. Kyparen - som representerade en sexuell minoritet så till den grad att han nästan var en parodi på den - meddelade att glögg ordnar sig men köket är stängt eftersom det blir valomerkki (ljussignal låter bara inte lika bra) om en kvart. Vi schwefte glöggen och när ljuset slocknade mitt i något asgarv var jag säker på att det blivit strömavbrott igen, tills jag kom ihåg.
Vi googlade resultatlöst närliggande öppna restauranger och promenerade sedan till café Esplanad för att ta ett glas vin och sallad. Salladerna hade stått framme i rätt så många timmar och vi förvisades till en kö där vi rätt snabbt ångrade oss och promenerade söderut. Krog Roba, Pastis, YesYesYes, allt var stängt och kolmörkt. När vi klev in på Bar Paloma Vino y Tapas blev det knäpptyst och klientelet vid bardisken - en rad med fem unga representanter för en sexuell minoritet - stirrade på oss som om vi klivit in objudna på en privat fest. Vi bromsade in och frågade om stället är öppet.
Jo, det var det. Det var en snygg och gemytlig bar som till och med hade små vita frottéanddukar för engångsbruk på toaletten. Tapaslistan begränsade sig till fem rätter av vilka en var slut. Jag beställde ett torrt vittvin som var sött och väninnan ett mustigt rödvin som bartendern - en ung tatuerad kille som antagligen aldrig druckit vin i hela sitt liv - var tvungen att rådfråga det övriga klientelet om (uppenbarligen alla antingen hans kolleger eller chefer eller någon annan form av den lokala Stora Robertsgatan-mafioson) innan han kunde erbjuda något.
Stället var inpyrt av tobaksrök trots att det var snyggt på ytan och ingen förstås rökte inomhus åtminstone den här kvällen. (När jag tog bilden hade mafioson klivit ut på gatan för en cigg.) Omöjligt att beskriva stämningen men den var minst sagt skum och vi åt oss småfnissande genom tapenaden och serranon. Skakade på huvudena och undrade om baren faktiskt bara var en kuliss för någon helt annan affärsverksamhet.
Vilket fick mig att tänka på hur jag förde en tamburmatta till kemtvätten igår. När jag promenerade längs gatan med den hoprullad under armen strirrade folk så mycket på mig att jag fick lust att ropa "En minä ole tappanut ketään!" men höll mig, eftersom det knappast upplevts som mindre suspekt.