Isbrytare, hissar och "bara Ken"

Min Far rekommenderade absurda noveller av Mircea Cărtărescus, som tydligen påminde honom om min dröm Ziti, maskingeväret och hunden. Vet inte om jag har behov av dem dock, eftersom mina drömmar fortsättningsvis är absurda nästan till ansträngning. Har lyckligtvis glömt de flesta, men en natt reste tjugoettåringen och jag omkring med en isbrytare som var döpt efter en kändis vars namn jag har glömt. Vi blev erbjudna att ta emot frivilliga arbetsuppgifter för att få tiden att gå. Föga överraskande tackade tjugoettåringen nej medan jag erbjöd mig att mäta vattenmotståndet. Det gjorde man man genom att sticka ner en lång stav i vattnet genom en lucka i båtens botten och försöka hålla den på plats. Det var ganska tungt som ni kan föreställa er, och naturligtvis fylldes fartyget också med vatten, så det var svårt att nå resultat. Minns inte hur det slutade, men knappast bra.

En annan natt åkte jag hiss och fick välja att stanna i våningarna "Sista anhalten" eller "Kalahari". Jag valde den sista anhalten och när dörrarna gick upp och jag steg ut var det bara ett kliv ut i tomma luften. Jag fortsatte färden med långa flygkliv ut över staden - ni vet, avstamp och ett jätteflygkliv typ över en hel stadsdel, sen avstamp igen, det är är det bästa som kan hända i en dröm -  men var jag till sist hamnade förtäljer inte berättelsen.

Det om drömlivet. (Man behöver inte vara drömtydare för att förstå att jag verkar leta efter lite ny riktning.)

I riktiga livet tog jag ex tempore tjugoettåringen på Barbie-filmen igår. Det var mest för att hållas "på pulsen", men det var en överraskande positiv, ironisk och intelligent upplevelse. Kan varmt rekommendera, som en tankeställare, eller för att få sig ett gott skratt - eller bådadera. 

Barbie & "Bara Ken"

Innan bion på Maxim var vi på Olivia och åt pasta. Försökte där komma ihåg vad jag sett på bio senast. Jag hade absolut inget som helst minne av det. Efter att ha gått igenom alla mina Instagramstories och mina Finnkino-biljettköp i bankappen och lyckats identifiera tidpunkten för filmen till januari 2023, så klev jag in här på bloggen och hittade en anteckning om att det var Bränn alla mina brev. 

Tjugoettåringen skakade långsamt och dömande på huvudet. 
"Hur kan man INTE minnas vad man sett på bio senast?" 

Ja, det kan man fråga sig. Mitt minne lär knappast bli bättre, så lösningen är väl att återuppta bloggandet. Det här är ju faktiskt min tjugofemte bloggpost i år, så redan en mera än 2022!