"Åh fan!" sa ha när han fick syn på mig. "Jag anade att du skulle var hemma. Hade hoppats att jag skulle få ens en liten stunds lugn och ro."
Undertecknad som saknat honom brast nästan i gråt, vilket han ju snart insåg och mjuknade lite. Innan han åkte vidare satt vi en halv timme och pratade på tamburbänken. Veckans bästa stund. (Min alltså, kanske inte hans.) Fattar ju att efter en vecka 24/7 omgiven av människor han inte själv valt att vara omgiven av, påföljd av hemkörning av diverse vänner till diverse olika stadsdelar medan vrålhungrig och tvungen att samla prylar från olika adresser så hade han klarat sig utan en utmattad Mor med håret på ända efter galen jobbvecka, men slutligen blev det bra i alla fall.
Jag sov tio timmar inatt men var allt annat än utvilad när jag vaknade. Vad jobbet anbelangar så syns ljuset i tunneln, men det är fotfarande långt borta. Började gråta när jag läste på Facebook om en rullstolsbunden kille vars alla vänner fanns på nätet och kom på hans begravning från olika håll i världen när han oväntat dog. Är så asocial nu att inte en chans att träffa folk, men kände mig trots allt tvungen att ta mig ut ut hemmet. Halkvadade genom regnet till Ode där jag drack kaffe, tittade på folk utan att behöva umgås med dem och läste om Michelle och Barack Obama. Började gråta av deras kärlekshistoria också. (Inte på biblioteket dock.) Lite överkänslig nu.
Gick hem till ett tomt kylskåp, vände om på tröskeln och halkade till Krog Roba där jag fick risotto, ost och rödvin.
Ode - kanske inte så mycket ett bibliotek som en samlingsplats, men visst var tredje våningen fin. Själv hade jag säkert satt böckerna mera i fokus men det kändes bra att se unga och gamla, turister och lokalisar trivas, chilla och studera.
