Mina farhågor om att jag skulle bli uttråkad på herrgården besannades inte. Första veckan förlöpte visst ganska lugnt med pojkar och golf, men efter det har gäster och bortbjudningar avlöst varandra. Så till den grad att när min Mor en förmiddag klev in och meddelade att vinbären är färdiga att plockas, borde du inte.... så exploderade jag och snäste att tror du verkligen att jag behöver fler saker på min to-do-lista?
Eget fel dock, som Systersonen skulle säga. Men klart man vill passa på att bjuda folk när man har den unika chansen att bo här och så har jag ju tendensen att boka in lite mer program än min ensamvargiga själ egentligen skulle klara av. Mitt eget val är ju också att vara ensamlevande som måste göra allt själv. Det betyder att allting tar lite mer tid då det aldrig finns någon som påbörjat middagen när man avslutar trädgårdsarbetet och aldrig någon annan som tar hand om butiksrundan.
(Inte helt sant, artonåringen tog faktiskt hand om den en kväll förra veckan, men sedermera har man bara sett röken av honom.)
Saldot av två veckor här är i alla fall mycket positivt och kan bara konstatera att hade behövt lite längre tid här för att hinna få balans på allting. Kommer till min förvåning att sakna stället; klädrummet, balkongen, tystnaden, luftigheten, estetiken....
Under min sista kväll här bjöd Syster och Sambo på medhavd jordgubbs-GT på altanen. Middag åt jag på balkongen i duggregn och varvar nu bloggandet med fuldans till Spotify i köket. Steg ett till att återfinna livsbalansen.
Att flytta härifrån imorgon? Måste väl säga som mina föräldrar sa när jag var barn: Det är bäst att lämna festen när man fortfarande har roligt.
Sommaren är inte närapå slut, men innan den började hoppades jag att den skulle bli minnesvärd. Det har varit en helt fantastisk sommar och den känns längre än någon annan sommar jag minns....nå nej, eventuellt var barndomens somrar ännu litet längre och ännu litet varmare.
Bildkavalkad följer, kameran älskar det här huset.
